UNT ger sig ut i marginalen

Upsala Nya Tidning testar återigen nya grepp med sin litteraturkritik. För ett par år sedan laborerade de med betyg på sina bokrecensioner, och nu testar de att låta läsaren ta del av en recensents marginalanteckningar. Det är kring Therese Erikssons läsning av Merethe Lindströms roman ”Dagar i tystnadens historia” experimentet kretsar, det går att ladda ner en pdf där man kan ta del av hennes anteckningar på boksidorna under läsandets gång och här kan man läsa hennes egna tankar kring projektet och hennes åsikter om boken. Försöket har fått en del uppmärksamhet, här är Karin Olssons reflektion i Expressen och här har Medievärlden skrivit.

Jag gillar att UNT vågar ta ut svängarna på kultursidorna och testa nya grepp, Uppsala är ju av hävd en stockkonservativ akademikerstad och så har väl ofta också varit fallet på stadens enda morgontidnings kultursidor. Men under kulturchefen Lisa Irenius styre har en hel del spännande inträffat, och jag hoppas att mer kommer att fortsätta hända.

Jag har under det senaste ett och ett halvt åren efter att jag sade upp mig från TT Spektra haft glädjen att medverka på kultursidorna i UNT en del, på sistone mest med filmrecensioner och inte så mycket litteratur visserligen, men jag hoppas kunna ändra på det under nästa år, då jag till följd av Vittangiflytten kommer att få svårare att springa på pressvisningar i Stockholm på regelbunden basis. Böcker läses ju dock på samma sätt 125 mil norr om huvudstaden som mitt i den, inbillar jag mig.

Och just ja, på tal om starten för marginaanteckningsexperimentet, så ingick det i en större e-boksspecial som UNT publicerade i går, som jag skrev en krönika till samt tipsade om ett gäng läs-/surfplattor till. Jag skickade in krönikan redan i onsdags kväll – jag skrev större delen av den på min Ipad mini på stranden i Las Palmas, så jobbar jag – och hade jag hunnit se den där Cnet-artikeln jag bloggade om i torsdags kväll hade jag nog inkorporerat uppgifterna från den på något sätt. Men det var så dags då.

Netflix slår upp portarna

I dag slår Netflix upp portarna i Sverige till en kostnad av 79 kronor i månaden. Jag har ju bloggat en del om det här med Netflix etablering – samt HBO:s – tidigare, och fyller på med lite mer tankar och reflektioner senare, de arrangerar pressträff på Berns i dag, och jag ska dit och hålla låda tänkte jag.

Men som sagt – senare.

UPPDATERING: Det verkar vara ett rätt stort intresse för den svenska Netflixlanseringen bland landets googlare, det rasar formligen in besökare här just nu som söker på frasen netflix utbud. Vad kan jag säga om det helt kort då? Som jag skrev i originalinlägget ovan, den som förväntar sig att Netflix ska vara ett magiskt land där de senaste filmerna och allra purfärskaste avsnitten av de bästa tv-serierna ska finnas tillgängliga blir snabbt besvikna. Såg att någon på Facebook lite nedsättande kallat det för ett museum för gamla filmer och tv-serier, vilket på ett sätt kan sägas vara sant, men jag ser det i sak inte som något negativt. Många är intresserade av att kolla ikapp gamla tv-serier, och det är inte så himla lätt alla gånger att hitta sådant med tre-fyra år på nacken, även om man ger sig ut och letar på illegala nedladdningsvägar. Här finns potential att ha allt samlat på ett enda ställe, till ett bra pris och dessutom textat.

Men lever tjänsten upp till potentialen då? Nja, inte helt. Jag har bara klickat runt lite snabbt bland tv-serierna nu på morgonen, och några exempel – ”Dexter” finns representerat med fyra säsonger (sjunde visas just nu i USA), ”Fringe” två säsonger (femman är på gång i USA), ”How I met your mother” fem (åttan är igång i USA) och så vidare. Mönstret är alltså att de två-tre senaste säsongerna saknas, med all säkerhet av rättighetsskäl. Värt att notera är att inte heller i USA ligger Netflix i fas, det är långtifrån en realtidstjänst, men de ligger snarare en eller möjligen två säsonger efter, inte tre. Kanske är det inte svårare än att rättighetsägarna lever enligt den gamla devisen att amerikanska tv-serier sänds i Sverige ett år efter i USA, något som i sådant fall känns synnerligen förlegat, ofta ligger svenska sändningar bara veckor eller på sin höjd månader efter USA i dag.

Men – och det här är ett viktigt plus för att nå brett genomslag – vad jag kan se är i princip allt svensktextat.

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.

Skämskudde, den nya kontakten och rå prestanda

Har ju inte Applebloggat på evigheter.

Öppningsförfarandet när Apple Store slog upp dörrarna i Täby Centrum i lördags morse. Jösses vilken skämskudde. Jag undrar om Apple inte sköt sig själva i foten när de valde att öppna i superamerikansk pep rally overload-stil. Vad jag förstått är det här en grej de alltid kör när de öppnar nya butiker, men kanske borde de försöka vara lite mer ödmjuka inför olika länders seder, bruk och allmänna kynne. Det hade redan skämtats en del om att Apple valde att begå Sverigepremiär på Fredrik Reinfeldts hemmaplan. Det här bisarra beteendet, fångat på video av Feber, gjorde inte saken bättre. Andra sidan är ni klara? På riktigt?

Andreas Ekströms beska uppgörelse med Apple i Sydsvenskan i helgen gällande deras beslut att byta anslutningskontakt i Iphone 5. Jag tycker att han är snett ute. Apple introducerade den avlånga 30-pinskontakten i april 2003. Är det inte okej att byta kontakt till något mer tidsenligt efter nästan tio år, särskilt när man ser hur en del andra namnkunniga mobiltillverkare dribblat med olika kontaktlösningar under samma tid? Ekström skriver att orsaken till att de bytt kontakt är girighet, att de vill tjäna mer pengar på tillbehör. Och visst, behöver man köpa en adapter för att använda något gammalt tillbehör som kräver 30-pinskontakten så kostar det 30 dollar vilket onekligen är ett överpris, men till skillnad från Andreas Ekström så tror jag att orsaken till att Apple inte ger bort adaptrarna utan sätter priset så här avskräckande högt är att de inte vill att man ska köpa den. Genom prissättningen vill de i så stor utsträckning som möjligt lotsa över användarna till att börja använda de trådlösa tekniker som finns inbyggda i telefonen i stället, det vill säga synka via wifi och streama musik/video via bluetooth eller Airplay.

Apple har en lång historia av att överge teknik de anser vara på väg att bli obsolet – disketter och dvd-spelare är väl de två mest kända exemplen – och prissättningen känns igen. Även då erbjöd de externa diskett- och dvd-spelare till marknadsmässiga överpriser, och som därför endast köptes av dem som verkligen hade behov av dem (och som av någon orsak inte ville köpa billigare tredjeparttillverkares produkter i stället). Prissättningen gav effekten att teknikskiftet gick fortare, de flesta struntade i att köpa de externa tillbehören och upptäckte att deras digitala liv fungerade utmärkt även utan dem. Jag tror att vi kommer att se samma sak nu.

Men visst – har man relativt nyligen köpt en dockningsstation av något slag utan trådlös anslutningsmöjlighet är det onekligen trist. The Verge har kollat med ett antal tillbehörstillverkare hur de ser på läget, och det verkar vara ömsom vin och ömsom vatten.

Och på tal om Iphone 5, det svindlar lite att tänka att en 7,6 millimeter tjock tingest på 112 gram, som även innehåller kamera, gps, mobilantenner, batteri och en massa annat jox, innehåller lika mycket datorkraft som Apples värstingdatorer gjorde år 2004.

Intervjuad i Arbetarbladet i dag

Åh, älska min gamla hemmatidning Arbetarbladet! I dag publicerar de en stor intervju med mig och Johanna gällande ”När två blev tre”, och reportern Ylwa Karlström som kom ner och gjorde intervjun har även skrivit en anknytande krönika gällande det här att alla gärna har åsikter om andras föräldraskap. På webben går det även att läsa ett av mina kapitel, det som med utgångspunkt i min morfars död behandlar mina förändrade känslor inför min egen dödlighet efter att Tage fötts.

Jag tog mig friheten att ta en skärmdump från sajten, eftersom jag tyckte att deras bild på oss blev så fin.

Saknas kuk?

Alltså vad fan.

De här två kommentarerna – eller snarare påhoppen – som bokbloggaren och författaren Malin Johansson fick av Thomas Salme efter att hon sågat hans bok ”En bluffpilots bekännelser” är ju bara för konstiga, förlåt patetiskt mansgrisiga. Jaså du gillar inte min bok – du kan inte ha fått kuk på länge! Det är alltså inte längre än så vi har kommit år 2012.

Håkan Nessers utfall i fjol mot Nerikes Allehandas recensent i fjol framstår plötsligt som höjden av hövlighet.

Å andra sidan verkar inte boken så där överdrivet kvalitativ heller, att döma av utdragen Malin Johansson publicerat i sin recension. Hur tänkte ni egentligen när ni publicerade det här, Norstedts? Och hur tänker ni nu?

——

UPPDATERING: Sent på fredagseftermiddagen lade Norstedts ut ett blogginlägg där de tog avstånd från Thomas Salmes påhopp mot Malin Johansson. Hon fick även någon sorts ursäkt från Thomas Salme själv i kommentarsfältet till recensionen. Då återstår väl egentligen bara frågan hur det egentligen gick till när den här boken gavs, en fråga som Malin Johansson också ställer sig i ett efterföljande inlägg där hon summerar händelsen.

Vem är ansvarig?

Vem bör ha ansvar för en text? Författaren själv, som i bokvärlden, eller en ansvarig utgivare, som inom tidningsvärlden? Det är en intressant fråga som min hustru ställer i en mycket intressant text som SVT Debatt publicerar i dag. Utgångspunkten är den bok som Anders Behring Breiviks pappa har börjat skriva på och som förlag sägs vara intresserade av.

Och nej, att kommentarsfältet snabbt skulle spåra ur och börja handla om muslimer och antifeminism i stället för sakfrågan var väl ingen högoddsare direkt.

Boklådor att älska

Jag såg en tweet i går som påminde mig om sajten Flavorwires listning av vad de ansåg vara världens 20 vackraste bokhandlar från tidigare i år. Det i sin tur påminde mig om att jag till Höstens böcker-katalogen skrev om svenska bokhandlares egna favoritbokhandlar runt om i världen. Mycket England blev det.

Texten är ju låst bakom Svensk Bokhandels betalvägg, men här är länken i alla fall, till dem som har ett konto där (eller kan tänka sig att styckeköpa mitt 25 000-teckensepos).

Så här såg ett av uppslagen ut i katalogen, där jag och Tage skymtar på en bild. Även en av mina favoritbilder från min och Johannas resa till San Francisco 2009 letade sig in i reportaget på ett annat uppslag.

Belagd med embargo

Ni minns snurrerierna kring den där intervjun på Svensk Bokhandels sajt gällande Tove Lefflers chefredaktörskap? Nu har hon skrivit ett blogginlägg och förklarat vad som hände. Och det var väl ungefär som jag spekulerade, det var i praktiken klart men inte styrelseförhandlat och så lades en text in i systemet för senare publicering och så fuckade den detaljen upp sig.

Förskrivna texter som läggs in i system för automatpublicering vid ett givet tillfälle är för den delen aldrig en helt bra idé. Jag tror inte att den tidningsredaktion existerar som inte lyckats strula till en sådan publicering vid något tillfälle. Själv vill jag minnas att vi fick ett mycket bistert samtal från någon av reklamkanalerna för ett antal år sedan då en segrarintervju med någon vinnare i någon dokusåpa/talangjakt som vi fått i förväg mot publiceringsembargo råkats publiceras för tidigt på webben av någon av tidningarna som abonnerade på TT Spektras material. I vårt fall var det ju extra svårt med embargon eftersom vi inte bara behövde hålla vårt eget publiceringssystem i schack, utan även var tvungna att se till att våra kunder skulle sköta sig i nästa led. Men även om man bara har sig själv att sköta – embargotexter är ett jobbigt gissel.

Lasse Winkler ut, Tove Leffler in?

Just åter (okej, har hunnit laga middag åt Tage också) från Lasse Winklers avskedsmingel på Svensk Bokhandel, han slutar ju på sin post som chefredaktör efter nio år i sommar. Han avslöjade i sitt hej då-tal att han nu ska ägna sig åt en ny bokinriktad tidning tillsammans med tidningens förra redaktionssekreterare Johanna Westlund. Vad den skulle ha för inriktning ville han inte riktigt säga eftersom han inte ville att konceptet skulle hinna kopieras innan de skulle sätta igång, men den skulle vara riktad mot konsumenterna, inte mot branschen som är fallet med Svensk Bokhandel. Vi ska inte göra en ny Vi Läser, det här är något helt annat, sade han. Utöver Winkler och Westlund skulle SvB:s fotograf Ola Kjelbye vara halvtidsknuten till projektet.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad det är de ska göra. Varken Lasse Winkler eller Johanna Westlund känns dock som personer som gör något halvdant, så det ska bli väldigt spännande att följa projektet. Men det blir till att vänta – premiär blir det först efter nästa sommar.

Och just det ja – Tage gjorde stor succé på minglet. Han satt på buffébordet större delen av tiden och lyckades äta sex stora vattenmelonskivor och 253 vindruvor. Ja, den andra siffran är en uppskattning.

På tal om Svensk Bokhandel – i morse var jag med och skapade viss förvirring kring tidningens framtid. På deras sajt, inte på förstasidan men väl under nyhetsfliken, låg en Hallå där-text publicerad där tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler intervjuades om att hon skulle bli ny chefredaktör på tidningen efter Winkler. Jag tweetade raskt ut nyheten, som jag inte hade sett någon annanstans ännu. Min tweet fick snabbt stor spridning på Twitter bland bokmänniskor och hurrarop och grattis till Tove Leffler började trilla in. Men så gick hon själv ut och meddelade att det inte alls var klart att hon skulle få jobbet, och att det inte fanns något att gratulera. Texten försvann i samma veva från deras sajt (den finns dock fortfarande kvar i ett öppet fönster i min webbläsare…).

Hur det ligger till? Ingen aning, men det ser ju onekligen ut som att hon ska få jobbet, jag har svårt att se varför intervjun annars hade gjorts, den var både lång och ingående. Kanske var det helt enkelt inte officiellt klart, kanske fanns det andra sökande som ännu inte hade meddelats att de ratats, kanske fanns det ännu inget formellt styrelsebeslut taget i ärendet, kanske blev tidningen under natten som gick utsatt för en udda hackerattack i protest mot deras beslut att göra om webbsidan till en betalsajt.

Tror mer på något av de första alternativen dock.

Om det nu är så att Tove Leffler får jobbet, så får Svensk Bokhandel en chefredaktör som jag mycket väl tror kan fylla Lasse Winklers stora skor. Under året som gått sedan hon blev redaktionssekreterare har hon visat att hon brinner för bokbranschfrågorna och min bild av Tove (ja, vi är bekanta sedan ett antal år tillbaka) är att hon är genuint orädd vilket kan vara bra när man ska tampas med bufflarna i kulturvärldens kanske mest konservativa sfär. Hennes företrädare har ju hamnat i blåsväder mer än en gång för Svensk Bokhandels ofta rätt tuffa rapportering av branschen. Ska tidningen fortsätta i samma riktning krävs någon som inte backar när kritiken senare kommer (vilket den ju lätt gör när tidningen ägs av dem den ofta kritiserar – Bokhandlarföreningen och Förläggareföreningen).

Och det tror jag att hon pallar.

Så endera: Grattis Tove! eller Bu för att ni utsatts för en hackerattack!