Metajournalistik

Via Fredrik ser jag att tidningen Forbes har gjort ett stort porträtt på Spotifys vd Daniel Ek, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan går de ett steg längre och intervjuar intervjuaren om hur det var att intervjua Ek.

Kanske borde jag intervjua mig själv i samma ämne, gjorde ett porträtt på Ek sommaren 2009.

Daniel, hur var det att intervjua Daniel?
– Det var kul, han var en trevlig kille med huvudet på skaft. Vi satt i ett konferensrum i deras kontor nära Stureplan, tror visserligen att de har flyttat sedan dess. De bilder där Ek sitter under Spotifyloggan vid en grön vägg och myser som de flesta medier brukar använda när de skriver om Spotify togs vid vår intervju.

Något särskilt du minns?
– Vi pratade en del om Spotifys brist på social och redaktionell koppling vill jag minnas, jag uttryckte en viss frustration över att det bara fanns några topplistor och en sökruta, inget mer som kunde guida mig till att hitta ny musik. Det tog han ju uppenbarligen till sig, eftersom de nu kopplat ihop sig med Facebook för det sociala och lanserat appar som sköter det redaktionella.

Du tar inte på dig lite väl stora skor när du insinuerar att det är din förtjänst?
– Tror du?

Det räcker nog så.

Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

145 minuter München

Anlände till Hauptbahnhof med S-bahn klockan 12.37. Gick förbi ett Starbucks, ställde mig utanför och sög åt mig tillräckligt mycket gratis wifi för att kunna ladda in Google Maps. Tog riktning mot hotellet Bayerischer Hof. Anlände klockan 12.57, men gick så fort jag försäkrat mig om att jag hittade vidare i syfte att äta lunch. Fann en gågata i närheten, satte mig på en uteservering och beställde en pizza och en veteöl. Klockan 13.41 lämnade jag restaurangen 14 euro fattigare (inklusive 1.50 i dricks). 13.47 gick jag in på hotellet, tog mig ner en våning och använde herrummet (japp, tvättade händerna med tvål efteråt). 13.52 mötte jag tv-bolagets svenska utsända i foajén, vi pratade föräldraledighet och reklamkampanjer i en kvart innan vi åkte vi upp till sviten, som hade ståldörrar och enligt uppgift brukade användas av Angela Merkel när hon var i stan. Åt ett par snittar från buffén för att vara trevlig, småpratade med en tysk kanalrepresentant och hälsade på Noah Wyle när han passerade, han hade snälla ögon och ett fast handslag. Drack en kopp kaffe bryggd av en inhyrd barista från någon fancy apparat och slussades in klockan 14.27, det var två tyska journalister och jag i min grupp. Sju minuter efter utsatt tid kom Noah Wyle in, diktafoner sattes igång och frågorna fördelades i civiliserad turordning. Efter två frågor vardera inklusive någon följdfråga signalerade Wyles presskvinna att en fråga ytterligare fick ställas. Tjejen till vänster om mig högg. Efter 14 minuter och 38 sekunder stängde jag av inspelningsappen, skakade hand igen, sade hej då och satte av mot receptionen. Den svenska bolagsrepresentanten bad mig ta något mer från buffén på vägen, ingen tar ju något! och jag grep en minibaguette i flykten som jag tog två tuggor av i hissen och sedan slängde i foajén eftersom pizzan fortfarande låg som en klump i magen. 14.56 var jag ute på gatan, det kan gå, och satte av. 15.00 flåsade jag ner på perrongen (ackompanjerad av håll på vänster sida), med två minuter tillgodo. Klockan 15.02 klev jag punktligt på S-bahntåget och lämnade staden med riktning flygplatsen.

Off we go. Eller jag i alla fall.

Eh, ja.

Först basunerar man ut att man minsann är i Stockholm igen, sedan sitter man lik förbannat femton timmar senare vid gaten på Arlanda och väntar på att få stiga på planet mot Berlin för vidare transport till München för en junket för tv-serien ”Falling skies”. Visserligen bara över dagen, men ändå.

Men från i morgon. Stockholm i mitt hjärta. Då!

Är bara en av 20 iPadägare kvinnor? Knappast.

Alltså – den här KTH-uppsatsen som valsat runt i svensk press i går och i dag och nu gjort det till en vedertagen sanning att 95 procent av alla iPadägare i Sverige är män – borde inte någon ha kollat en smula hur undersökningen gått till innan dess slutsatser basunerades ut som fakta? Eller åtminstone funderat över om meningen 95 procent av respondenterna är män ens betyder att 95 procent av svenska iPadanvändare är män? För det gör den ju inte. Den meningen säger bara att 95 procent av deltagarna i undersökningen var män, punkt slut.

Jag betvivlar visserligen inte att majoriteten av iPadägarna är män, men att de skulle utgöra 95 procent – nej. I sånt fall är Sverige extremt annorlunda jämfört med exempelvis USA, där det i dag presenterades en ny undersökning som visade att det är 56/44 i männens favör. Troligen är övertaget för män högre i Sverige eftersom iPaden funnits här kortare tid och män oftare tenderar att vara early adopters när det gäller ny teknik, men ändå, så stor är knappast diskrepansen.

Kollar man runt lite på nätet ser man att uppsatsförfattarna sökt efter deltagare på olika teknikforum, bland annat på 99.se och Macworld. Jag har inga siffror på det, men något säger mig att man knappast får ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om det bara är där man har letat, vare sig när det gäller kön eller teknikvana. En av författarna till uppsatsen skriver för övrigt själv i Svenska Dagbladets kommentarsfält att hon tycker att det är olyckligt att texten vinklats på uppgiften om 95 procent män.

Faktum är att jag tycker att flera av resultaten i undersökningen blir en smula svajiga med tanke på hur urvalet gått till. Kan man inte exempelvis ana att siffran som säger att 13 procent av iPadägarna har jailbreakat sin platta är en smula hög, med tanke på att de som svarat i stor utsträckning hänger på teknikforum?

——

Fotnot: Jag skulle gärna vilja säga att det enbart är för att jag ogillar slapp papegojjournalistik som jag skriver det här inlägget, men det handlar också om att jag presenterat en annan bild av iPadägarnas kön i den här debattkrönikan för Upsala Nya Tidning i slutet av februari. Bara så ni vet.