Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.
Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.
Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till ”Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.
På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.
Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.
Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.
Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.
Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.
Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.
Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?
Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.
