Den lilla skidaren

Nästa helg arrangeras bygdens stora skidlopp Kopparrajden för 49:e året i följd, med start i Svappavaara och målgång 26 kilometer längre österut i Vittangi.

Loppet för de mindre barnen är inte riktigt lika långt, utan slingrar sig i en 800 meter lång bana runt fotbolls- och hockeyplanområdet. I dag gjorde Ejda genrepet inför sin tävlingspremiär, då hon för första gången skidade hem till sin mommo och moppa över sjön, vilket blir ungefär lika långt.

Det gick inte fort, men det gick. Lite solbitna i våra kinder blev vi också.

(Storebror Tage tränade också, men han var för snabb för att fastna på bild)

Om ljudböckers kostnad och framtida betydelse i VK

Jag skrev en text för Västerbottens-Kurirens kultursida helgen som gick om mina älskade ljudböcker (alltså ljudboksformatet som sådant, inte mina böcker, även om jag visserligen älskar dem också).

Huvudtesen var att ljudböcker är dyra att producera, och att fattiga småförlag och egenutgivare riskerar att hamna i kläm i takt med att ljudböckerna blir allt viktigare. Passade även på att höja ett annat varningens finger inför framtiden: I takt med att ljudböckerna fortsätter växa, går vi mot en dag då romaner som inte anses ljudboksmässiga ratas även för utgivning i andra format?

Då texten ligger bakom en betalvägg, finns en risk att länken slutar fungera efter en tid. Men för er som är saktfärdiga hit, så här såg texten ut på sidan (jag lägger kanske ut den här på bloggen i sin helhet om några veckor):

Startskott för Blogg 100

I dag är det premiär för årets upplaga av Blogg 100, Fredrik Wass initiativ som nu är inne på sjätte året där tanken är att man ska försöka hålla i sitt bloggande i gång 100 dagar i sträck.

Precis som i fjol kommer det för mig illa i tiden eftersom jag för andra året i rad har en massiv Virus-deadline hängande över mig, men i år kan jag i alla fall vara öppen med att så är fallet. I fjol när jag satt och skrev var Storytel Original-projektet ännu inte offentliggjort, jag presenterade Virus här i spalterna först veckan efter att det årets Blogg 100 gått i mål.

Hur som helst. Jag ska göra ett ärligt försök även denna gång, även om det säkerligen kommer att bli en hel del fem i tolv-inlägg utan större substans. Men det går ju att hitta substans även i det lilla. I fjol landade jag på 95 inlägg under de 100 dagarna.

Jag siktar väl på minst 96 i år då.

Intervjuad om Virus av Ljudmagasinet

Jag blev intervjuad om Virus av Ljudmagasinet, en taltidning för den som är synskadad och hellre lyssnar än läser, för några veckor sedan. I dag lades februarinumret av tidningen upp där inslaget jag medverkar i finns med. Går man in på den här sidan och scrollar ner en liten bit når man en länk med mitt inslag, men man kan gott lyssna på hela magasinet, det är överlag väldigt givande.

En intressant detalj är att pressbilden på mig ackompanjeras av syntolkning: Daniel Åberg är 42 år. Han har kort snaggat hår, blå ögon och tittar rakt in i kameran. Han är klädd i en svart skjorta och står framför en bokhylla där alla böcker är sorterade efter färg; rött, rosa, vitt, gult, grönt och blått.

Ljudmagasinet produceras av Kultur i Väst, som är den regionala kulturförvaltningen inom Västra Götalandsregionen. Det kommer en skriven intervju i den tillika Kultur i Väst-producerade nättidskriften noll27 vad det lider också, räkna med att jag länkar även till den.

Boken år noll

Björn Waller jobbade i en massa år på den i Sverige dominerande digitalboksdistributören Elib (numera Axiell Media), men slutade förra året, och är nu bland annat fri tänkare gällande den pågående digitaliseringen av litteraturen. Och i detta ämne har han nyligen börjat blogga, uppmärksammades jag om nu på förmiddagen.

Boken år noll, som än så länge verkar bestå av bra länkar och sammanfattningar kring vad som skrivs om bokbranschens framtid i media, åker rakt in i RSS-läsaren.

Min kväll

Eftersom jag lånade en morgonlista från Underbara Clara är det väl lika bra att jag gör kvällslistan också.

När går du och lägger dig på kvällen? En tidig kväll ungefär som nu, jag påbörjade det här inlägget i mobilen vid klockan 23 i sängen. En mer normal kväll är jag på plats en halvtimme, fyrtio minuter senare.

Vad är det sista du gör på kvällarna? Det mest uppenbara svaret är väl somnar, men om jag ska vara lite mindre putslustig så blir svaret: Läser bok. Inleder i princip alltid min egen nattning med att läsa ikapp mina RSS-flöden i mobilen, därefter går jag på boken. Just nu läser jag John Steinbecks Vredens druvor. Därefter somnar jag, i regel lite för snabbt efter att jag börjat läsa.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje kväll? Några minuter. Min toalettrutin på kvällen är ungefär lika odramatisk som den på morgonen.

Är kvällsfika viktigt? Njae, det tycker jag inte. Däremot äter jag och Johanna rätt ofta middag på kvällen först efter att barnen somnat. Det kanske räknas?

Är du kvällstrött? Inte innan jag lägger mig i sängen. Då somnar jag i regel alldeles för tidigt (jag vågar inte ens försöka räkna ut hur många kvällar det kommer att ta mig att läsa klart de 750 sidor Vredens druvor består av). Jag brukar dock ofta ha en dipp i samband med barnens läggning, somnar ofta till en kortis då.

Vad har du för kvällsrutin? Oftast brukar de två till två komma fem timmar som infaller mellan det att Ejda somnat (Tage slocknar alltid minst en timme före henne) och den tid vi vuxna går till sängs spenderas i soffan framför teven. Jag skulle kunna påstå att det beror på att det delvis är mitt jobb att se på tv, men jag skulle nog ligga där även om jag inte var verksam som tv-skribent.

Hur ser en perfekt kvällsstund ut? I detta småbarnsstadie av mitt liv kräver jag inget mer än det jag skrivit ovan. Men okej, tre timmar vuxentid per kväll hade varit ännu bättre.

Hur går du klädd på kvällen? Som på dagen, men jag brukar ganska ofta ta av mig strumporna när det återstår en knapp timme tills jag går och lägger mig. Enligt Johanna är det ett tydligt tecken på att jag börjar bli trött.

Vad är det bästa med kvällen? Att jag inte har minst ett barn som klänger på mig. Jag älskar mina barn mer än jag trodde var möjligt, men känslan av tillfällig frihet som infinner sig när de äntligen somnat för dagen ska heller inte underskattas.

Ja, god natt med er, då.

Om min research i Storytels blogg i dag

I dag gästar jag Storytels blogg och skriver om hur jag jobbat med research under arbetet med Virus.

I inlägget skriver jag bland annat om hur mycket jag är beroende av Apples och Googles kartfunktioner i skrivandet, och jag kan meddela att jag i detta nu sitter och detaljstuderar Bromma flygplats och trakterna däromkring från ovan.

Min morgon

Jag hittade en morgonlista hos Underbara Clara som jag kopierar.

När går du upp?
Jag har larmet ställt på klockan 07.00 i normalläget, men i regel vaknar jag senast när Tage kliver upp vid kvart i sex, jag är extremt lättväckt. Han är gryningsmänniska, vaknar ofta redan vid fem, sällan efter halv sex, men vi har satt en regel att han får gå upp tidigast 05.45, så han ligger lydigt kvar tills dess (dock upptäckte vi häromdagen – en smula skamsna får jag erkänna – att han inte förstått att han är tillåten att gå upp och kissa om han vaknar till och är kissnödig framåt gryningstimmarna, så han har ibland legat och plågat sig fram tills klockan slår hans magiska timme, stackarn). Har jag tur lyckas jag somna om när han gått upp, annars brukar jag ge upp framåt halv sju och också kliva upp. Ejda brukar jag väcka vid kvart över sju, strax innan Johanna går upp.

Vad är det första du gör varje morgon?
Om jag sovit till klockan sju och väcks av larmet, stänger jag av det och kollar mejlen det första jag gör innan jag går upp. Har det dykt upp några notifieringar under natten brukar jag kolla dem också.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
Väldigt varierande, men i regel inte mer än några minuter.

Är frukost viktigt?
Ja, jag äter gärna frukost ordentligt om morgnarna.

Vad äter du till frukost?
Oftast fet yoghurt av turkisk modell, kryddad med lite kokossocker, solrosfrön och ibland en tredjedels skivad banan, och så två mackor, oftast rågkusar eller annat finsktliknande rågbröd. Jag är i regel en kaffemänniska, men på morgonen dricker jag te.

Är du morgontrött?
Klart att jag är trött precis när jag vaknar och kliver upp, men nja, jag har nog alltid varit mer morgon- än kvällsmänniska, och det har förstärkts efter att barnen kommit in i mitt liv. Jag är ingen snoozare, går alltid upp direkt när larmet ringer, plågan blir mindre om jag snabbt kommer upp och fått gruset urgnuggat ur ögonen.

Vad har du för alarm?
Standardlarmet på iPhone, med ljudet inställt så lågt det går utan att vara helt avstängt. Väldigt lättväckt, som sagt.

Hur ser en perfekt morgon ut?
Törs man be om mer än att den sker utan några konflikter med kidsen? Nja, tror inte det. Särskilt Ejda hamnar jag ofta i konflikt med. Hon må på de flesta sätt vara pappas flicka, men hon är också extremt duktig på att driva mig smått till vansinne.

Vad är det bästa med morgonen?
Jag älskar verkligen den första timmen av arbetsdagen, den då kidsen kommit iväg till skola och dagis och klockan i bästa fall ännu inte slagit nio och hela dagen känns som en enda stor möjlighet av kreativt arbete. En timme senare brukar dock entusiasmen ha lagt sig betänkligt.

Hur går du helst klädd på morgonen?
Väldigt glamoröst – jag glider i regel omkring i kalsonger och t-shirt.

42

Jag fyllde 42. Herre jösses, hur gick det till? Det känns officiellt medelålders.

Då Johannas moster fyllde 60 på lördagen, innebar min födelsedag på söndagen att Ejda fick äta tårta till middag två dagar i följd.

Och som hon gjorde det. Tre portioner, båda dagarna. I dag hade dessutom en pojke på dagis fyllt år, och han hade haft med sig tårta som de fick äta till mellis. Tre dagar tårta. Och en fjärdedel av vår återstår som snart behöver ätas upp, så det lär väl bli fyra om jag inte orkar stå emot i morgon.

Det är lättare att skriva om tårta än 42.

Är det ett faktum jag tycker känns jobbigt på riktigt?

Jag vet inte. Nej, troligen inte. Det är bara … äh, kanske har jag aldrig på allvar burit epitetet ung och lovande, men nu har det skeppet även i teorin avgått, känns det som.

Och däri finns ändå någon typ av sorg.

Beröm och nålstick

Det är roligt att så många hittills verkar uppskatta min nya Virus-säsong och även berättar det, dels folk som googlar sig fram hit och kommenterar, och dels folk som hittar mig på Instagram och skriver en kommentar på någon av mina Virus-relaterade bilder där. Ett par har skickat meddelanden till mig på Facebook Messenger också.

Alla kommentarer är så klart inte odelat positiva, några mer surmulna har dykt upp i kommentarsfälten för avsnitten hos Storytel (jag är inte längre enbart fem plus där nu, tyvärr…), och det får jag så klart ta, även om det verkligen kliat i fingrarna ett par gånger och jag velat gå i svaromål. Vissa blir jag dessutom förundrad över, exempelvis har en person lämnat kommentaren väldigt barnsligt skrivit och läst! och satt betyget 1/5 på andra säsongens andra avsnitt, och då undrar jag – har den här personen tragglat sig igenom tolv timmar av vad hen anser vara undermålig litteratur innan nog fick vara nog? Författarens språk och inläsarens röst är hyfsat konsekvent genom hela serien, vad fick bägaren att rinna över just här?

Nåväl. Jag inbillar mig att jag aldrig fått så mycket återkoppling direkt till mig själv från läsare/lyssnare tidigare som de här knappa två veckorna. Och det är kul!

Nästan hela tiden.