42

Jag fyllde 42. Herre jösses, hur gick det till? Det känns officiellt medelålders.

Då Johannas moster fyllde 60 på lördagen, innebar min födelsedag på söndagen att Ejda fick äta tårta till middag två dagar i följd.

Och som hon gjorde det. Tre portioner, båda dagarna. I dag hade dessutom en pojke på dagis fyllt år, och han hade haft med sig tårta som de fick äta till mellis. Tre dagar tårta. Och en fjärdedel av vår återstår som snart behöver ätas upp, så det lär väl bli fyra om jag inte orkar stå emot i morgon.

Det är lättare att skriva om tårta än 42.

Är det ett faktum jag tycker känns jobbigt på riktigt?

Jag vet inte. Nej, troligen inte. Det är bara … äh, kanske har jag aldrig på allvar burit epitetet ung och lovande, men nu har det skeppet även i teorin avgått, känns det som.

Och däri finns ändå någon typ av sorg.