Sagan om Amazon och Sverige, del 47

För kanske tredje eller fjärde gången blåses det nu i visslan för att Amazon är på väg att lansera sin plattform i en svensk version. Den här gången verkar det dock vara på allvar (vilket det i och för sig hävdats en eller två gånger tidigare också, så vem vet), men utifrån vad DI Digital skriver (de var först på bollen) så verkar det inte handla om att lägga den svenska bokbranschen under sig, utan snarare om e-handeln i stort.

Det här är något jag länge förundrats över, det vill säga faktumet att det nästan bara i år efter år har pratats om att det innebär döden för den svenska bokhandeln – särskilt den på nätet – den dag Amazon kliver in här. För det var ju extremt länge sedan den amerikanska näthandelsjättens eget fokus låg på litteratur, jag undrar ens om den delen av deras totala intäktskaka syns i ett tårtdiagram? Varför skulle de stirra sig blinda på den krångliga bokbranschen i ett litet land där man måste sälja titlar på ett udda språk i små upplagor, när man kan sälja vanliga konsumentprylar i stället, sådana som är exakt likadana oavsett vilket land de säljs i? Det är ju där de kan glufsa i sig marknadsandelar utan större problem.

Nåväl, förr eller senare börjar de väl sälja svensk litteratur också. För snart fyra år sedan, när det senast var på tapeten att de skulle kliva in, skrev jag ett inlägg om de problem som väntade dem den dag de klev in på den svenska bokmarknaden. Jag saxar en bit:

• Sverige har extremt pressade bokpriser internationellt sett, att köpa böcker här är redan mycket billigt tack vare de fria bokpriserna, väletablerade näthandelsaktörer likt Adlibris som ställer hårda krav på rabatter på förlagen samt dagligvaruhandelns starka position när det kommer till pallförsäljning av storsäljare. Frågan är om ens Amazon, som gjort sig kända för att vara prispressare av rang, kan få till ännu lägre priser. På e-boksområdet finns det visserligen god mån för prispress om de är villiga att sälja med förlust (vilket de gjort sig kända för gällande e-böcker i främst USA), men svenskarna har hittills visat sig vara rätt ointresserade av e-böcker. Visserligen beror det säkert till viss del på att toklätta, sömlösa e-bokstjänster saknats, men en än viktigare faktor tror jag är vår i internationell jämförelse mycket stora marknad för billiga pocketböcker – så länge vi ser ett mervärde i en fysisk produkt kommer pocketboken att vinna över e-boken eftersom den finns att köpa i princip överallt och dessutom till ett lägre pris än e-böcker. Så var inte fallet i de anglosaxiska länderna, där det svenska systemet med relativt snabbt utgivna och framförallt mycket lågt prissatta pocketböcker inte finns i samma utsträckning. Jag har skrivit om skillnaderna mellan svensk och amerikansk pocketmarknad tidigare, bland annat här.

• Svenskarna har redan köpt böcker på nätet i 15 år från Adlibris och Bokus. En viktig orsak till Amazons framgång i USA var att de var tidigt ute, nätbokhandeln Amazon drog igång redan 1995 i Seattle. Det betyder så klart inte att marknadsledande Adlibris position på den svenska marknaden är huggen i sten, men jag tror ändå att det har betydelse.

• På e-boksområdet fick Amazon snurr på affären genom att marknadsföra den första vettiga läsplattan i form av Kindle extremt hårt under flera års tid. I Sverige har i dag miljoner svenskar redan surfplattor, och på dessa plattor är Amazons nätbutik bara en i raden. Visst kommer fler svenskar att köpa Kindles när Amazon drar igång svensk verksamhet, men jag tror ändå att det är relativt få som ser poängen med att köpa ännu en platta till hushållet.

Jag tycker de där punkterna håller relativt bra även 2018. Pocketformatet som jag skriver om i första punkten har visserligen tappat en del mark på sistone, men det har tappat till förmån för de streamade ljudbokstjänsterna, och där tror jag inte att Amazon är något direkt hot i dagsläget. Deras ljudbokstjänst Audible har visserligen ett mycket större utbud än de svenska aktörerna (på engelskspråkig litteratur, vill säga), men deras abonnemangserbjudande bygger i grunden på styckesköp och inte de ”ät så mycket du orkar”-prenumerationsmodeller vi vant oss vid här.

Nåväl. Det blir ett spännande e-handelsår, hur som helst.

Favorittips i repris: Förlagspodden

Jag har tipsat om den en gång förut, men jag måste bara göra det igen. Kristoffer Linds och Lasse Winklers utmärkta Förlagspodden är verkligen ett måste för den bokbranschintresserade. Initierat, ibland en smula spetsigt och alltid väldigt intressant.

I senaste avsnittet drar Lasse Winkler bland annat en lans för att bokformatet trade paperback, som jag ju själv propagerat för i dessa spalter flera gånger, ska introduceras i Sverige. Och för att ytterligare höja min egen fingertoppskänsla till skyarna så har de även i senaste avsnittet en intervju med spänningsförfattaren Mikael Ressem, som jag skrev om i fjol som ett spännande exempel på en författare som blivit stjärna i ljudboksformatet men inte lyckats lika bra i pappersform.

En annan höjdare på senare tid var det förrförra avsnittet, då de bland annat diskuterade – eller kanske snarare smula sönder – bokreans funktion i nutiden.

Nytt avsnitt varannan måndag. In och börja prenumerera via er poddapp! Eller lyssna via Storytel.

Min älskade unge

I dag fyller han år, vår älskade lilla stora Tage Ögren. Åtta år av gränslös kärlek och ständig oro. Så här skrev jag i ett av de första kapitlen av vår bok När två blev tre gällande den första, ack så härliga men oj så omvälvande tiden med honom i mitt liv.

———

Bajsfest och barnvagnsproblematik

De första veckorna är allting nytt.

Första kvällen när vi kommit hem från sjukhuset – Tage har officiellt bara permission, han kommer att vara inskriven på sjukhuset i drygt en vecka till – har vi inrett ett provisoriskt skötbord i flyttkaoset på skrivbordet i sovrummet. När jag ska byta blöja på honom när vi ska gå och lägga oss bajsar han ner mig, lyckas skjuta ut en projektil grönsvart sörja ur sin lilla kropp som sprider sig över rummet i allmänhet och min t-shirt och mina jeans i synnerhet. Det är det första av de otaliga tillfällen som ska komma den närmaste tiden då det är svårt att veta om man ska skrika av äckel eller skratta åt stundens absurditet. Oftast blir det en kombination.

Dagen efter går vi vår första promenad med barnvagnen. Det är lördag i mitten av mars, senvintersolen gnistrar och vi rullar omkring i Stockholm och hoppas möta någon vi känner, vill visa upp vår tomtebolycka. Ingen ger sig dock tillkänna men vi är glada ändå, det här med föräldraskap är ju enkelt, Tage ligger snällt i vagnen, sover ett tag och är sedan vaken utan att göra väsen av sig, vi går omkring i över två timmar. När vi kommer hem upptäcker vi att han har kissat och bajsat ner sig fullständigt, det har gått igenom blöja, byxor, overall och färgat liggmadrassen i vagnen ljusbrun. Och det där har han tvingats ligga i medan vi gått omkring och försökt få utlopp för våra nyblivna föräldraegon. Vi stannar inne resten av helgen.

En knapp vecka senare är Johanna inbokad att tala på en konferens på Tekniska museet, ett föredrag det var menat att hon skulle genomföra höggravid och inte nyförlöst, det är fortfarande tre veckor kvar till dagen då Tage var planerad att födas. Jag och Tage går för första gången ut ensamma, jag kontrollerar skötväskan flera gånger innan jag är säker på att jag har packat allt som kan tänkas behövas (inklusive tre blöjor – man vet ju aldrig) och precis när jag lyckats tråckla på honom alla kläder och ska lägga honom i vagnen bajsar han så klart, vi får börja om från början och blir försenade. Vi promenerar till museet, det tar en dryg halvtimme och när vi kommer fram har Johanna nästan hunnit tala färdigt, Tage gnyr och jag håller mig längst bak, orolig att publiken ska bli störd, vet inte hur långt hans läten hörs.

Jag är genomsvettig av promenaden, har skyndat mig för att hinna fram, vill inte att Johanna ska förstå att jag tyckte att det var jobbigt att ordna allt själv, att jag blev nervös och stressad av att sköta bebisbestyren ensam, mån om att framstå som den perfekta självgående pappan.

Efteråt går vi gemensamt hemåt, tar en omväg när vi ser att Tage somnat. Ska vi gå och fika? frågar Johanna, och ja, varför inte, vi stannar en minut senare utanför ett café.

Kan man gå in hur som helst med barnvagnar? Det känns idiotiskt att behöva ställa en sådan fråga, men faktum är att ingen av oss vet. Det står inget på dörren att de skulle vara förbjudna, men kanske det är underförstått? Fast får man ens porta dem, är inte det diskriminering?

Johanna går in och tittar, jag står kvar med vagnen på trottoaren. Jaa, jo, den får nog plats tror jag, men … det var ingen annan vagn där, men ja, nej jag vet inte säger hon när hon kommer ut igen.

Vi står handfallna. Hur fungerar det egentligen? Kommer huvuden att vändas mot oss när vi kliver in, kommer kvinnan i kassan att snörpa på munnen och stirra på oss som vore vi idioter som tror att det är tillåtet att gå in på deras café med BARNVAGN eller kommer hon att säga Hej och varmt välkomna?

Jag vet ju hur jag själv har reagerat när någon baxat in barnvagnar på caféer jag suttit på. Hur jag inombords suckat och endast med nöd och näppe lyckats dölja mitt förakt för de föräldrar som inte har vett att stanna hemma med sina ungar utan tror att livet ska fortgå som vanligt när de ynglat av sig.

Så vi blir stående. Ser på varandra och tvekar, låter därefter osäkerheten vinna och går vidare med ogjort ärende, fikandet får vänta till en senare dag. Kanske kan man googla och se hur andra föräldrar gör.

Första gången. Allt är så nytt. Inte bara Tage. Jag också. Pappa Daniel.

När Tage var blott en timme gammal var han och jag ensamma för första gången. Vi fick byta avdelning på sjukhuset i samband med födseln, Tage hamnade precis på ”fel” sida av gränsen för att klassas som prematur och vi fick flytta över till neonatalavdelningen, och medan Johanna rullades iväg för att bli omplåstrad efter kejsarsnittet leddes jag och Tage iväg av en sköterska. Hon visade oss vårt nya rum dit våra väskor hade flyttats under tiden vi varit i operationssalen. Ja, då går jag nu, sa hon efter att ha visat hur saker och ting fungerade i det nya rummet.

Men, ska han vara med mig nu? frågade jag med lite för mycket förskräckelse i rösten. Hon log mot mig. Ja, det är så det fungerar, svarade hon och började säga hej då. Jag hejdade henne. Jag … jag måste verkligen gå på toaletten, sa jag. Vad … hur gör jag med honom, törs jag lämna honom i korgen utanför toadörren? frågade jag. Hon skrattade kort. Det avgör du själv, sa hon och gick.

Det där. Att från och med nu alltid vara ansvarig för en annan människas väl och ve, förväntas fatta beslut å dess vägnar och ständigt känna sig osäker inför hur man ska göra. Det är väl det allra läskigaste med allt det nya.

Och ja, han fick följa med in. Lika bra att han lär sig hur man går på toaletten direkt.

———

Bilden är tagen 1 juni i fjol, på stranden i Montauk, när det var 17 grader i luften och cirka 12 i vattnet vill jag minnas, och därtill blåste smärre storm så att vågorna gick surfarhöga. Men är det något vår son älskar, så är det att bada, och är det något han aldrig gör, så är det att frysa. Och då är det ju som förälder bara att bita ihop och le för kameran.

Älskade unge.

Dubbel harmoni

Våra barn är väldigt fina just nu. Eller, det har de alltid varit, men de är just nu i faser där de inte hamnar i särskilt många konflikter vare sig med oss eller varandra. Harmoniska, kallas det väl.

Tage har alltid varit den enkla, den man kan resonera med och någonstans utgå ifrån att han agerar ansvarsfullt och korrekt i en given situation, medan Ejda ständigt haft känslorna och kontrollen över sin kropp all over the place, för att citera prins Daniel. Det har hon visserligen ännu, men kanske är det faktumet att hon blir äldre och klokare även hon, som gör att hennes oförutsägbarhet börjar bli åtminstone en aning mer förutsägbar.

Och hon har för första gången i sitt liv börjat äta. Närmast bisarra mängder därtill. Att den förändringen tajmar rätt bra i tid med harmonin är väl knappast något som förvånar.

Nej, hade ingen mer direkt tanke kring detta, ville bara säga det.

Om mindre än tio minuter börjar för övrigt Tages födelsedag. Grattis älskade unge.

Kalaset

Klockan sju i morse började Ejda fråga om det inte var dags att börja duka till kalaset. Fem timmar av tjat senare lät vi henne få sin vilja igenom. Kalasets huvudperson Tage var dock betydligt mer lojt inställd till vad som komma skulle, och gled runt med bar överkropp tills strax före första gästens ankomst.

Kalaset blev, vad vi själva tyckte oss känna i alla fall, väldigt lyckat. Ljudnivån lämnade en del att önska, men det gör den väl alltid när ett knappt tjugotal barn i åldrarna 7-10 drabbar samman. Källarens filmrum hade dagen till ära omvandlats till Just dance-rum, något som visade sig bli mycket uppskattat. Avslutningen där de fick pressa ner händerna i övertäckta och överdimensionerade kastruller med överkokt pasta, havregrynsgröt, mjölsoppa och jordklägg för att försöka hitta geometriska figurer gömda i sörjorna, var sedan precis den avrundning festen behövde.

Och två av barnen berömde Super Mario-tröjan jag bar. Uppenbarligen är jag fortfarande hipp. Att det var Tage som valde ut den åt mig på Nintendobutiken i New York i fjol behöver vi inte tala högt om.

I morgon pausar vi firandet, men satsar sedan hårt igen på måndag, då den verkliga födelsedagen äger rum.

Oskurat

Vattnet återvände snabbt, i morse rann det ur kranarna igen. Den andra lediga dagen på sportlovet kunde därför ägnas åt normala kalasförberedelser, vilket inkluderade långa övertalningssessioner för att stoppa Ejdas önskan att skura golven (vattnet fanns ju igen, så varför inte, resonerade hon). Skinande golv är inget jag per se är motståndare till, men Ejdas skursessioner har en tendens att leda till långvariga översvämningar, och jag tror vi sparar det till efter Tages kalas. Golven lär därtill vara i betydligt större behov av rengöring efteråt än före hur som helst.

Torrlagda

Vattenläcka Vittangi, 8 mars kl 19.30. På grund av en akut vattenläcka på huvudvattenledningen är hela Vittangi tätort utan kommunal vattenförsörjning. Tekniska Verken har personal på plats som arbetar med att lokalisera läckan.
I nuläget finns ingen prognos för när vattenförsörjningen är tillbaka. En dricksvattentank transporteras från Kiruna och den kommer inom någon timme att ställas ut vid Vittangi Folkets Hus.

Inte det roligaste smset att få, men jag tror vi är rätt så väl förberedda. Vatten bunkrar jag redan i några dunkar i pannrummet för den här typen av händelse och jag bytte ut det senast för någon vecka sedan, så någon tur till Folkets Hus behövdes inte och vi har hämtat in snö i tvättbaljorna som kan få tjänstgöra som toaspolningsvatten i morgon när det smält.

Låt oss dock hoppas att situationen återgått till det normala till på lördag eftermiddag, då cirka 22 barn ska komma hit på Tages födelsedagskalas. Har gärna rinnande vatten i kranar och toaletter då.

För övrigt är Johannas systers man en av dem som är ute för att leta upp samt åtgärda vattenläckan. Mysigare uppgift att tvingas ägna sig åt när det är –20 ute kan jag tänka mig.

Morgonstund

Hon försökte onekligen, den där äldre kvinnan i kupén i går kväll. Men vilka ska vi köpa öl till då? frågade hon, och när ingen nappade försökte hennes make i stället: Virrepinnar då, det ska ni väl ha i alla fall? En britt föll till föga, men sedan när paret återkom med en bricka öl verkade deras iver att ordna kalas ha dämpats, och efter en timme beslutade de sig för att fälla upp sängarna och bädda för kväll.

Särskilt många timmar sömn fick jag dock inte i mig ändå, det är verkligen en karaktärsbrist hos mig, att jag alltid har haft så extremt svårt för att sova i ovana miljöer. Förr brukade många säga att de lärde sig sova överallt när de låg i lumpen eftersom de var nödda och tvungna till det för att alls få någon sömn. Mig stämde det dock noll procent på, jag låg eller satt vimmelkantig av trötthet och oförmåga att somna i stället. Samma sak under bebisåren, som ju även de sägs lära en människa att uppskatta sömn. Fortsatt svårt att komma till ro, lättväckt, vaknar tidigt. Blä.

Hängde således på låset till restaurangvagnen i morse vid klockan sex. Tåget är i tid, verkar det som, vi har passerat Gällivare, Kiruna om en timme, därefter väntan på bussen hem vid klockan två. Ska försöka skriva så gott det går.

Efterfest, Skansen och en dröm om ickefest

Bra kväll i går. Efter den mycket välbesökta galan gick vi på efterfest, efter efterfesten gick vi till Stureplan, efter Stureplan gick vi på snabbmatshak och sedan gick jag hem. Då hade klockan hunnit bli fyra på morgonen. Efter vad som kändes som en evighetssovning vaknade jag och kände i hela kroppen att nu måste väl klockan vara minst halv elva. Verkligheten var dock en helt annan – 06.58. Det är då själva fan att det ska vara så omöjligt att sova nu för tiden.

Ägnade dagen – efter ett par fruktlösa morgontimmar då jag försökte somna om – åt att bege mig ut till Skansen för att göra lite research till det som ska komma efter Virus 4 (som för övrigt släpps 27 mars), och som tur var verkade det jag teoretiserat om hålla även i praktiken. Tog därefter Djurgårdsbåten till Slussen och gick till Norstedtshuset för en kaffe med min förläggare Anna, som verkade vara ungefär lika matt i lacken som jag själv. Promenerade sedan upp till Gameshop på Söder och köpte ett födelsedagsspel till Tage, bara för att sedan styra kosan norrut till Kungsholmen och Rådhuset, där jag mötte upp Morgan för en snabb träff innan det var dags att bege sig mot tåget via en snabb middag på Bishops Arms.

Nu ligger jag i en överslaf på nattåget – vi angör just Gävle – och hoppas att orden som kvinnan på våningen under yttrade det första hon sa när hon klev in i kupén – Jag hoppas att det är okej att vi har lite fest här i kväll? – ska visa sig vara blott ett grymt skämt.

På väg på vift

Flyger ner till Stockholm i morgon förmiddag, ska gå på galan för Stora Ljudbokspriset på Vasateatern på kvällen och ge mig ut och göra research för nästa bok på tisdag innan jag tar nattåget norrut igen på kvällen.

Självklart ska det bli roligt att komma iväg, men tyvärr blir min separationsångest när jag ska åka iväg från barnen värre för varje gång jag lämnar dem. I förväg, när resorna bestäms, känner jag bara förväntan, men ju närmare avresan kommer, desto mer tvivlar jag på om det verkligen är värt det. Och helgen efter nästa drar jag iväg igen för Umeå och Littfest, då dessutom i tre nätter och i princip fyra hela dagar. Hualigen!

Nåväl, det brukar släppa när jag väl kommit iväg. Och nu får jag ju det att låta som att jag sticker stup i kvarten, när det i verkligheten var ganska exakt tre månader sedan jag reste bort senast, då också ljudboksrelaterat när jag åkte ner för Storytels julmingel och lite möten.

Nej, nu ljög jag, senast var ju förra månadsskiftet när jag skulle ner på begravning men fick ge upp halvvägs på grund av snöstormen, då var jag borta en natt.

Hoppas på bättre tur denna gång.

Pelle Kanin, tvätt och Prosecco

Bra lördag i enkelhetens tecken.

Tage väckte mig kvart i åtta med frukost som han gjort i ordning åt mig – kanske inte exakt som jag skulle gjort den själv och jag tror att han hade fixat den åtminstone en timme innan han väckte mig sett till hur mycket osten hade börjat svettas, men jag åt den ändå tacksamt. Därefter kom Ejda hem från mommon lagom till familjegympan vid tio, där jag unnade mig ett halvtimmespass under ledning av Tages idrottslärare Moa, som kommer att kännas rejält i låren i morgon. Därefter hem för att utfodra mig själv och Tages gejmingpolare med köttbullar och potatismos (Ejda krävde att få kalla pannkakor, som turligt nog fanns i kylskåpet), ett par snabba maskiner tvätt varefter vi hastade iväg till bion där jag och Ejda sålde godis och läsk i cafét en timme innan det var dags för Pelle Kanin, som jag måste säga att jag gillade oväntat mycket. Efteråt städade vi bioläktaren och låste Folkets Hus, innan det var dags för ytterligare en tvätt på hemmaplan och middag, Johanna gjorde spaghetti och köttfärssås. Därefter dök kusin Ville upp för översovning och Mello drog igång, Ejda blev lite ledsen när ingen av hennes favoriter gick vidare. Nu har jag städat undan dagens barnstök och övriga verkar ha slocknat på övervåningen. Nåväl – det betyder mer Prosecco till mig ur den redan öppnade flaskan.

I morgon: Snöskottningen jag undvek i dag, trots stundtals ymnigt snöfall. Yay.