Och sommaren fortsatte

Vad har jag egentligen gjort de senaste veckorna? Jo, åkte ju söderut till Prästmon för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, vi hade det otroligt fint, delade ut Norrlands litteraturpris till Kerstin Ekman och Moa Backe Åstot, besökte Birger Norman-sällskapet på Svanö (och vars företrädare sedan även guidade oss på ett föredömligt vis vid Ådalen 31-monumentet i Linde), badade tre gånger i Ångermanälven och förundrades i största allmänhet över hur löjligt vackert Ådalen är. Det var andra gången som vi bevistade Prästmon och Hola folkhögskola för sommarmötet, och frågar ni mig så får det gärna bli fler gånger, det är ett toppenställe. Synd att det ligger så förfärligt långt söderut i Sverige bara, resan dit och hem tog en smärre evighet.

Och knappt hade hemresan avklarats, förrän det var dags för nästanresa söderut. Denna gång dock bara fem mil, då Tage skulle gå på fotbollsskola i Junosuando, och vi lånade husbil och bodde tre dagar på gräsmattan hemma hos hans förra klasslärare Reneé. Mycket trevligt och mysigt.

Skrivandet då? Tja, snabbt har det väl inte gått, men jag kämpar på och vissa dagar har det flutit på bra, i lördags fick jag helgen och en massa pre-resbestyr till trots ihop lite över 9000 tecken. På söndagen och och i dag måndag har jag däremot kammat närapå noll, så det där jag skrev i förra inlägget om 3000 tecken per dag som lämplig målsättning under sommaren låter ju rätt rimligt, om denna trio dagar ska få utgöra facit.

Nu sitter jag och kidsen på nattåget från Kiruna på väg söderut, vi passerar just Nattavaara där uppkopplingen för några sekunder var tillräckligt stark för att lyckas få upp det här inlägget, ryktet om att det numera finns wifi på denna sträcka verkar vara just ett rykte. Det blir först Gästrikland i ett antal dagar, och därefter Stockholm. Det ska bli fint, men jag gissar att skrivsnittet får lida. Oh well.

Just det ja, knåpade ihop en enkel recension av australiska Jane Harpers nya spänningsroman Överlevarna en morgon som jag publicerade i ljudboksgrupperna på Facebook, och som sedan Bengt Eriksson frågade om han fick publicera på sin sajt Deckarlogg. Det fick han.

Och sommaren kom

Vardagen tickar på, trots sommarlovet. Jag försöker skriva varje dag, lämnade in manuset till den tredje delen i lättlästserien Avbrottet för några veckor sedan, och fokuserar nu helt på ett nytt projekt för Storytel Original, som förhoppningsvis ska komma ut i början av nästa år (deadline satt till i början av oktober).

Helt enkelt att skriva kring sommarlovslediga barn är det dock inte, även om det så klart är tusen gånger enklare nu när de är tolv respektive nio år, och inte säg sju och fyra. Nu väntar dessutom några högsommarveckor med gäster, flera resor, fotbollsskolor och andra sommarrelaterade aktiviteter, så det jag brukar ha som mål under ”vanliga” perioder om 10 000 tecken per skrivdag är det bara att glömma. 3 000 är nog ett mer rimligt mål. Jag har hittills försökt hålla normal uppstigningstid varje dag så att det går att skriva på morgnarna innan kidsen vaknar, och det tänker jag försöka hålla i även framledes.

Blekfärgad sommarförfattare, strax efter årets första dopp vid badplatsen i Svappavaara.

Lyssnandet på mina Nära gränsen-böcker tickar alltjämt på i hyfsad fart hos Storytel snart två månader efter att trean släppts, och det är kul att notera att de första två delarna fick en rejäl skjuts liv när trean kom. Under någon vecka låg samtliga tre delar i serien på topp 30 på den totala topplistan, och på den mer nischade spänningstopplistan (som inte inkluderar de spänningstitlar som kategoriseras som deckare) placerade de sig under samma period på platserna ett, två och fyra. Det kändes fint!

Vad det nya projektet ska bli? Ännu lite tidigt att säga något om rent konkret, men berättarmässigt kommer det att bli mer storskaligt till formen än vad Virus och Nära gränsen varit, och det kommer att fokusera på terrorbrott, konspirationer och världspolitik, serverat i samma höga tempo som jag brukar lägga mig vinn om att skriva i. Om jag får till det rätt kan det nog bli riktigt bra. Bara att hålla tummarna.

Krönika: Den tunna romanens tid är här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 juni.

Är det äntligen dags för den tunna romanen att kliva fram? Frågan kan tyckas märklig, tunna romaner har så klart alltid funnits och särskilt inom den smalare litteraturen (i meningen mer litterära) brukar tunna volymer ofta lyftas fram.

Men inom den bredare, mer säljande skönlitteraturen har tjockare volymer länge varit normen. Det är kanske inte så att folk föredrar regelrätta tegelstenar – sticker sidantalet iväg uppåt 700 drar en del öronen åt sig, men säg att du står i bokhandeln och valet står mellan en titel på 180 sidor och en på 380, nog lutar det åt att du väljer den tyngre volymen? Ska det nu köpas så är det väl lika bra att det blir något rejält? Som räcker ett tag? Faktumet att en tunn bok ofta kostar lika mycket som en tjock sådan ska heller inte underskattas – kanske låter det krasst, men folk vill ha valuta för pengarna.

Låt mig ta ett aktuellt exempel. Två av årets hittills mest uppmärksammade romaner inom skönlitteratur respektive deckare är Ia Genbergs Detaljerna och Pascal Engmans och Johannes Selåkers Till minne av en mördare. Båda dessa titlar har mottagits oerhört positivt av den svenska kritikerkåren. Detaljerna är en till omfånget tunn volym på 151 sidor samtidigt som Till minne av en mördare gränsar till tegelsten och landar på 583 sidor. Som av en händelse kostar båda dessa böcker i skrivande stund 209 kronor hos nätbokhandeln Bokus. Oaktat innehåll och genre – vilken ger mest bok för pengarna? Tja, den senare innehåller nästan fyra gånger så mycket text, så flertalet skulle nog lägga sina slantar på den.

Men varför förutspår jag då att det är dags för den tunna romanen? Jo, det beror just på Ia Genbergs Detaljerna. Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av litteraturkritiker när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Längden borde dock i normalfallet ställa till det. Augustjuryn har nämligen bara en enda gång sedan 1996 (då Tomas Tranströmers tunna diktvolym Sorgegondolen fick utmärkelsen) delat ut det skönlitterära priset till en bok på under 200 sidor, och det var 2007 när Carl-Henning Wijkmarks 157-sidiga roman Stundande natten drog det längsta strået.

Så varför skulle en ännu kortare bok prisas i år? Jo, dels står som sagt stjärnorna rätt, men dels också för att jag tror att Kerstin Ekman har krattat manegen för Genberg. Många förvånades i fjol när Ekmans tillika genomhyllade Löpa varg inte ens knep en nominering. Den boken – på blott 179 sidor – löpte sedan ärevarv när litteraturåret 2021 skulle summeras, prisades på andra håll och blev även en stor försäljningsframgång. Jag tror att Ekman med sitt lilla mästerverk har skapat en bredare acceptans för det kortare berättandet vilket banar väg för Genberg.

Vissa ser kanske detta bara som en oviktig detalj. Men det är ju i Detaljerna det sitter.

Krönika: Ingen vill lägga ned bibliotek, ändå sker det

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 5 maj.

———

Nu varnas det om bibliotekens framtid igen. I en stor granskning som tidningen Vi låtit göra syns det svart på vitt: Mellan åren 1998 och 2020 har 435 bibliotek lagts ned i Sverige, vilket översatt till procentsiffror betyder en minskning på över 25 procent. Detta får så klart effekter i hur utlåningen av böcker ser ut – den har under samma period minskat ännu mer än antalet bibliotek, från 80 miljoner årliga utlån i slutet av 90-talet till 50 miljoner i nutid, ett tapp på över 30 procent.

Den här mörka bilden är egentligen inte ny, jag skrev en krönika här så sent som i november i fjol om den årliga offentliga biblioteksstatistiken där liknande slutsatser kunde dras. Men även om de stora mönstren i den negativa utvecklingen varit känd sedan länge, så är Vi:s granskning ändå viktig, för den går ner på detaljnivå, och visar på minst sagt stora skillnader mellan hur kommuner i landet satsar på sin biblioteksverksamhet.

I Strömsund till exempel, som ju gränsar till Västerbottens län i sydväst, lade kommunen år 2020 bara 229 kronor per invånare på biblioteksverksamhet, vilket var näst minst i Sverige (västgötska Mullsjö var allra sämst med 218 kronor per invånare). Samtidigt lade Umeå kommun 741 kronor per person på biblioteken, vilket var femte mest i landet. Men Umeå blev trots detta inte ens bäst i länet, den titeln gick i stället till Malå kommun, som med sina 798 kronor per invånare satsade näst mest på sitt bibliotek i hela Sverige. I Malå lade alltså politikerna nästan 3,5 gånger så mycket pengar på biblioteket som politikerna i Strömsund.

Samtidigt kan man så klart vrida och vända på statistik lite hur man vill. Att biblioteken överlag tappar mark i Sverige är otvetydigt, men att enbart stirra på pengasummor kan bli missvisande – i vissa kommuner kanske biblioteken huserar i dyra lokaler och tvingas lägga en stor del av sin peng på hyror, medan andra som har billigare lokaler kan låta pengarna gå till bibliotekarier, inköp av böcker och författarkvällar, exempelvis. Siffrorna visar ensamma inte hela verkligheten.

En sak som tidningen Vi inte har tagit fram någon statistik för är hur många invånare som varje bibliotek förväntas sörja för – tillgänglighet är ju en oerhört viktig faktor i det här sammanhanget. En snabb egen granskning ger här vid handen att Strömsund, trots de magra anslagen, har fem bibliotek i kommunen. Totalt har de 11500 invånare, vilket ger att varje bibliotek servar runt 2300 personer. I Umeå kommun bor 131000 människor och det finns elva kommunala bibliotek, vilket utslaget ger att varje bibliotek ansvarar för runt 12000 personer.

Det här är så klart också ett sätt att räkna som inte blir helt rättvisande eftersom saker som avstånd, öppettider och tillgång till bokbuss även bör vägas in (detta finns i Umeå kommun, men inte i Strömsund), men jag tror ni förstår vart jag vill komma – man kan inte enbart peka på siffror i en tabell och säga kolla vad bra vi är.

Oavsett vad – för alla som värnar om biblioteken går utvecklingen otvetydigt åt fel håll. Och det kanske mest tragikomiska är att det sker trots att ingen egentligen verkar vilja ha den här utvecklingen. I Vi:s artikel summeras det hela bra i ett par citat av Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll: ”Det är ungefär som med klimatfrågan – alla är överens om att klimatet måste räddas men sen fortsätter man att skövla skogen.” Och så lite senare: ”Det är bedrövligt, och fascinerande med tanke på att det inte finns ett enda politiskt parti som säger att man ska lägga ned bibliotek.”

Nej, men ändå sker det. Kanske är Karin Linder, som är generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, den som i artikeln sätter fingret på problemet:
”Hyvlandet i budgetar med ständiga effektiviseringskrav är den stora faran för biblioteken. Det är ett smygsätt att till slut effektivisera bort all kostnadskrävande verksamhet.”

Vi hyvlar och hyvlar och hyvlar i effektiviseringens namn, och till sist finns inget kvar. Börjar det inte bli dags att vi på allvar säger stopp snart?

Krönika: Åter överväldigas jag av min futtighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 3 mars.

——

Ja herregud, var börjar man ens i ett sådant här världsläge? Det jag brukar skriva om i den här spalten – bokbranschrelaterade frågor, ofta med försök till fokus på framtiden och inte sällan med koppling till ljudbokens framväxt – känns så oerhört futtigt i skuggan av det vanvettiga krig som den ryska regimen dragit igång nere i Ukraina.

Nej, bokbranschen lämnar jag därhän den här gången, den hankar sig nog fram även utan mina skriverier.

Men litteratur då – på något sätt måste det här ändå handla om det. Åter överväldigas jag av min futtighet – vad vet jag om ukrainsk litteratur, eller ens om den ryskspråkiga världens, om jag ska vara ärlig? Visst, jag tråcklade ihop en fil kand i litteratur i Uppsala för dryga tjugo år sedan och läste då en beskärd del ryska klassiker, men pinsamt nog är det först nu när jag googlar ”ukrainsk litteratur” som jag lär mig att Nikolaj Gogol var ukrainare och inte ryss, även om han visserligen skrev på ryska och som vuxen levde mestadels i Sankt Petersburg. Jag hittar en lista med nutida framstående ukrainska författare och känner inte igen ett enda namn. Jag ägnar en stund åt att skämmas.

Någon som däremot inte behöver skämmas är förläggaren och översättaren Mikael Nydahl, som jag minns att till tidskriften Provins år 2019 översatte en novell av den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina, och även skrev en ackompanjerande text. Aleksandrova-Zorina är inte ukrainare utan ryss, men i novellen När Aljosja kom hem från kriget som jag nu rotar fram bland mina Provinsnummer, skildrar hon en rysk soldats hemkomst från kriget i ukrainska Donetsk. I berättelsen, som skrevs särskilt för Provins, återvänder den unge Aljosja svårt traumatiserad hem för att gifta sig med barndomskärleken Ljalja. Till bröllopsfesten visar det sig att han smugglat med sig en handgranat från fronten i Donetsk, vilket får tragiskt eller kanske snarare galghumoristiskt resultat, beroende på hur man ser det.

I rapporteringen nu kring Rysslands anfallskrig i Ukraina, finns skildringar av hur ryska soldater verkar ha överrumplats av vad de hamnat i. Filmer har spridits på unga ryska män som tillfångatagits av eller överlämnat sig till ukrainska styrkor och sedan tillåtits ringa hem till sina mödrar, där de gråtande förklarat att de inte förstått att de skulle iväg och kriga, och plötsligt befunnit sig i en stridszon. Självklart bör man hålla i huvudet att det från ukrainskt håll finns ett propagandavärde i dessa filmer, men jag påminns ändå när jag ser dem om Aljosja i Liza Aleksandrova-Zorinas novell, eller kanske snarare hur Mikael Nydahl i sin ackompanjerande text beskrev Aljosja när han hamnat i krigets klor – vilsen och gränslöst troskyldig.

Det här med troskyldigheten får mig att skamskölja kring min egen Rysslandsvistelse 2009. Det är svårt att tänka sig i dag i den snabba takt som de fria rättigheterna i Ryssland rullats tillbaka inte minst på HBTQ-området, men under många år storsatsade Ryssland på att nå framgångar i Eurovision Song Contest, och just under åren då jag arbetade på TT som någon sorts Mello- och Eurovision-reporter, kulminerade detta. 2008 såg jag ryske Dima Bilan vinna Eurovision med låten Believe på en scen i serbiska Belgrad, och året därpå åkte jag till Moskva när Ryssland arrangerade tävlingen.

Regimen slog på stora trumman, tävlingen arrangerades i jättearenan Olimpijskij och Vladimir Putin besökte såväl repetitionerna som finalen. Jag befann mig i den ryska huvudstaden i nästan två veckor – Eurovision är ett jättemaskineri. Visst minns jag att vi bevakade demonstrationer mot de ryska anti-gaylagarna och jag skrev om gripanden när det arrangerades en Pride-parad, men jag kommer också ihåg hur vi gick på den stora Segerdags-paraden den 9 maj, och hur den ryska armén i ändlösa kolonner paraderade genom Moskva med sina tanks, stridsspetsar och avfyrningsramper.

Klart jag chockades av den oblyga militarismen. Men där fanns också min gapande mun som närapå formade sig till ett häpet och naivt ”wow”.

Så visst skäms jag över mina bristande kunskaper om ukrainsk litteratur. Men smaken från min gapande mun i Moskva känns betydligt unknare.

Hej då iPod – du lyckades passera tjugoårsstrecket!

En gång i tiden skrev jag ofta om teknik i den här bloggen. Så är inte fallet längre. Men! I går kom nyheten om att Apple beslutat lägga ner produktionen av sin allra sista iPod-produkt, den iPod touch som de fortfarande saluförde, något som uppmärksammats med fina iPod-texter bland annat hos John Gruber och MG Siegler. Och detta tarvar ju om inte annat åtminstone en återpublicering av länken till inlägget jag skrev om iPod när produkten firade tio år 2011, bara några veckor efter Steve Jobs död.

I det inlägget ställde jag frågan om iPoden fortfarande skulle säljas när den fyllde tjugo, och gissade att svaret skulle bli nej. Nu har produkten visserligen inte uppdaterats sedan 2019 (och egentligen inte bytt utseende sedan 2012), men i och med att den fanns kvar i företagets produktutbud i nästan 21 år, får jag medge att jag hade fel. Och det har jag så gärna! För visserligen har jag själv inte varit aktiv iPod-användare sedan 2009 då jag skaffade min första iPhone och förflyttade mitt musik- och poddlyssnande dit, men iPoden är en produkt jag diggade intensivt under ett antal år, och på ett större plan går det inte att komma ifrån att det är en av teknikhistoriens viktigare produkter – den startade den transformation av Apple som ledde fram till att företaget blev ett av världens mest dominerande (och de facto högst värderade).

I blogginlägget från 2011 siade jag att jag aldrig mer skulle köpa en iPod-produkt, men där hade jag också fel. Vi införskaffade faktiskt en iPod touch av fjärde generationen – den första som hade kamera. Letade upp den nu och drog igång den, och som synes var det främst Tage (och senare även Ejda) som kom att använda den. Jag testade för skojs skull att starta Netflix-appen, och jag kunde logga in och min Fortsätt titta-lista uppdaterades korrekt, men när jag försökte starta Better Call Saul-avsnittet jag inte orkade se färdigt i går kväll, dök ett felmeddelande upp om att den här versionen av appen inte längre stöddes av Netflix. Synd, det var länge sedan jag kollade något på en 3,5-tumsskärm.

Hur som helst, tack iPod för allt du bidragit till. Du må ha levt ett liv mestadels i skymundan efter att iPhone klev in på scenen, men du har alltid varit älskad.

Ute i dag: Nära gränsen – Domen

Och så var de tre! I dag ges den sista delen i Nära gränsen-trilogin ut som ljud- och e-bok hos Storytel. Inläsningen är som vanligt gjord av den eminenta Lo Kauppi, och om jag tillåts säga det själv, så är det en riktigt rafflande finalhistoria.

Insåg dessutom att det här är den tionde Storytel Original-boken jag skrivit. Herregud, det anade jag inte när jag hoppade på tåget i början av 2016. Om jag inte är helt fel ute så gör det mig till den enda tvåsiffriga SO-författaren. Flott, tycker jag! Och jo, det kommer nog att bli några till också, vad det verkar. Dock inte i Virus– eller Nära gränsen-serierna. Men mer om detta vid senare tillfälle.

Här är länken till Nära gränsen – Domen. Hoppas den ska smaka!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Dags för del två i Avbrottet-serien: Jagad av alla

Det blir tätt mellan bokutgivningarna för mig i början av maj. Först ut blir del två i min lättlästa Avbrottet-serie. Jagad av alla heter den och utgivningsdatumet är måndag 2 maj. Följande står att läsa på baksidestexten:

Elis har räddat sin mamma, men till vilket pris? Hela världen är fortfarande mörk och utan el. Elis jobbar nu för Marko och hans kriminella gäng. Han tvingas stjäla mat och sabotera för andra. Marko tänker nämligen ta makten över staden. Ingen får stoppa honom. Särskilt inte polisen.

Samtidigt undrar Elis mamma var han tar vägen varje natt. Och en polis börjar misstänka Elis. Pressen ökar. Elis mår allt sämre. Snart kan han inte hålla alla hemligheter längre …

Jagad av alla är den andra delen i Avbrottet. En dystopisk thriller om en strömlös värld där all elektronik är förstörd.

Jag ska för övrigt i dagarna börja skriva på del tre (utgivning i november), och innan året är slut ska jag även få ur mig en avslutande del fyra (utgivning i maj nästa år).

Jagad av alla ges även ut som ljudbok i inläsning av Måns Westling, här är länken till den hos Storytel.

Kul ska det bli! Jag tycker själv att den blev väldigt spännande och bra.

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.

Pratar hos Picapen om ljudboksskrivande på måndag – öppet för anmälan!

Sugen på att höra mig prata om hur jag resonerar kring det här med att skriva böcker särskilt riktade mot ljudboksmarknaden? Nu på måndag kväll har du chansen! Jag håller då i ett timslångt kostnadsfritt webinarium om detta i regi av Picapen. Så här står det i annonsen:

Skriv en bästsäljande ljudbok med Daniel Åberg

Ljudboksmarknaden har ökat kraftigt de senaste åren. Men vad särskiljer en bra ljudbok från den traditionella pappersboken? Vad krävs för att sälja in sin ljudboksidé hos förlagen? Daniel Åberg är en av Storytel Originals mest erfarna ljudboksförfattare. Han står bland annat bakom de populära ljudboksserierna Virus och Nära gränsen. Daniel är också en populär kursledare inom ljudbokskrivande på Skrivarakademin.

Daniel lär dig grunderna i ljudboksskrivande. Få konkreta tips, till exempel kapitellängd, upprepningar och “cliffhangers”. Hur lång bör en synopsis vara och vad ska den innehålla för att ljudboksförlagen ska fastna för din bokidé? Ställ dina frågor direkt till Daniel via Zoom. Missa inte en fullspäckad timme om en marknad som fortsätter att växa och som öppnar upp nya möjligheter för dig som författare. Anmälan sker via denna länk.

Jojo, stora ord. Huruvida jag verkligen kan lära ut hur man skriver en bästsäljare låter jag vara osagt (det är inte jag som har satt rubriken på evenemanget), men det ska hur som helst bli kul att zooma en timme! Vad jag förstått så har intresset hittills varit rätt så stort, men det fina med internet är ju att antalet platser i princip kan vara obegränsat. Så anmäl er, vetja!