Den kommer ju alltid att hamna i skuggan av det som inträffade dagen efter, men i dag är hur som helst min och Johannas femte bröllopsdag. Träbröllop! Vilken grej.
Kategori: Livet och sånt
Nedförsbacke
På måndag är det två veckor sedan jag och svärfar Roger drog till skogs med skotrarna och körde ved. Det är då också två veckor sedan jag kände de första aningarna av den influensa jag fortfarande rasslar omkring med, jag vill minnas att det var under en av återfärderna med fullastad kälke som jag först tänkte fan, börjar jag få lite ont i halsen?
Är det så här det ska vara nu? Är det tecknet på den begynnande medelåldern att kroppen tar ett plural av veckor på sig för att kämpa ner en mer avancerad form av förkylning?
Bah.
För deras eget bästas skull
Vad jag har gjort i dag? Försökt jobba så intensivt jag kunde eftersom Johanna var hemma från jobbet och var med barnen, åkt till sportstugan och ätit varmkorv och åkt kälke i skidbacken (det är ju ändå sportlov), haft 1,5 timmar barnfritt under vilken vi bevistade thaibuffén på Folkets Hus samt hostat lungorna ur mig (jag börjar tro att den här förkylningen aldrig ska lämna min sida). Jag har även publicerat en text om den nya svensktyskamerikanska krimserien 100 Code på TVdags, en serie jag verkligen hoppas shejpar upp sig med tiden, för piloten var verkligen inte mycket att skriva hem om (även om jag trots detta fick ur mig 3500 tecken).
Dagens mest häpnadsväckande eller kanske snarare ögonöppnande läsning var dock den här artikeln hos SVT om hur två kvinnor kuppade sig in i Vasaloppet 1978. Får erkänna att jag naivt nog inte hade en aning om att kvinnor tilläts ställa upp i loppet först år 1981. Surrealistiskt.
Vabruari går i mål med flaggan i topp
Det är mycket sjukdom nu. Knappt hade Ejda blivit frisk förra helgen förrän jag gick in i väggen, dag fem på influensan i dag och ingen direkt bättring i sikte vad jag kan känna. Och i går var det Tages tur, efter ett par timmar på dagis var det bara att masa sig dit och hämta hem honom, rejält febrig. Och nu på morgonen tycker jag att Ejda beter sig misstänkt övergnälligt igen också, eller så vaknade hon bara innan hon var färsigsoven av mitt förbannade hostande.
Ynklig-VM galore med andra ord.
65 timmar Stockholm
Jag är verkligen ingen partykille mera.
Visserligen var jag fortfarande … ja låt oss säga orolig i magregionerna när jag anlände till Stockholm vid halv sju-tiden på lördagskvällen, med 65 timmar egentid i huvudstaden framför mig och endast ett tvåtimmarsmöte på måndagen som ett inbokat måste, men det hade så klart varit fullt möjligt för mig att strunta i magens signaler och i stället bege mig ut i natten och ta smällen dagen efter i stället.
Men inte den 40-åriga Daniel. I stället gjorde han en närmast oanständigt tidig kväll, var på söndagen på språng redan vid kvart över åtta och strax därefter parkerad på Urban Deli framför datorskärmen och romandokumentet. Sex timmar skrivet första dagen, två timmar den andra på Vurma vid Hornstull (jag blev tvungen att jobba lite i går också) samt två timmar i morse på Ritorno i Vasastan innan jag gick och tog flygbussen från Sankt Eriksplan vid tiotiden.
Resultat: 20112 tecken. Jag drömde om 25000 före avfärd, men som sagt, det kom lite jobb emellan i går, så jag säger som Pär Nuder, stolt men inte nöjd.
Egentligen ser jag det som rätt självklart. När jag nu ges möjlighet till sammanhållen egentid på det här sättet vore det idioti att inte ägna den åt det jag verkligen behöver, det vill säga åt att skriva, i stället för att hålla på och ödsla tid på att vara bakistrasig.
Men det är trots allt en rätt nyvunnen insikt.
Dannyboy & kräksjukan
Av alla vardagssjukor måste ändå magsjukan sägas vara den värsta. En förkylning, till och med en rejäl influensa, går att på något sätt hantera och du är fortfarande i stånd att kontrollera din kropp, även om det måste ske i grav uppförsbacke.
Men när kräksjukan slår klorna i en, när maten och väldiga mängder vatten sprutar ut både här och där, upphör åtminstone jag i princip helt att fungera. Min kropp gör ont, huvudet värker på ett sätt jag aldrig annars upplever och jag blir totalt dränerad på initiativförmåga och kraft.
Den värsta stund jag hittills upplevt som förälder, om jag bortser från den ångest som drabbade mig när Tage genomgick sin (mycket rutinartade) polypoperation i höstas, inträffade när jag vårvintern 2011 lyckades tajma en helt hejdundrande magsjuka med en hemresa från Berlin och allt det innebar med resväskor, barnvagnar, pendeltåg, säkerhetskontroller och trånga German Wings-kabiner. Aldrig har jag känt mig så ömkansvärd som när jag släpade runt på en sprallig ettåring som den dagen.
I närheten av den dagen kom inte torsdagen, som framlevdes i hemmets lugna vrå i relativ stillhet, även om tillika magsjuka Tages spontankräkning över vardagsrumsbord, matta och allt som låg därpå (bland annat den mobil detta inlägg skrivs på) och den sanering samt tröstsession som därpå följde får sägas ha varit en tempohöjare. Tur i alla fall att vi gick någorlunda i skift, Johanna inledde sin session tisdag kväll och var hjälpligt återställd natten till torsdagen då det var min tur att börja ränna till toaletten.
Magsjuka. Vilken totalt jävla onödig och inte minst ovärdig åkomma.
This is 40
Mina senaste två större födelsedagar har skuggats av mina romaner.
När jag fyllde 30 skulle Dannyboy & kärleken komma ut ett par månader senare, och eftersom jag hade planerat att ha en releasefest för den, struntade jag helt i att ha någon sammankomst för födelsedagsfirande. I gryningen på min 30-årsdag lyfte jag mot Gran Canaria tillsammans med min pappa och mina systrar för en veckas charterliv, ett avresedatum som inte hade något att göra med att jag fyllde år utan snarare att det av en slump visat sig vara det avresedatum som passade de inblandades kalendrar bäst. Det enda jag minns specifikt från min 30-årsdag var att pappa när vi gått ut för att äta middag på kvällen berättade för serveringspersonalen att jag fyllde år och att de bar in någon sorts fyrverkerisprakande dessert samtidigt som de sjöng Happy birthday på stapplande engelska.
När jag skulle fylla 35 var läget snarlikt. Vi har redan sagt hej då hade getts ut några dagar tidigare och på bemärkelsedagen var lägenheten fortfarande välfylld av blommor från releasekalaset. Johanna, som vid den här tiden var höggravid med Tage, var i Göteborg på någon jobbgrej natten till jag fyllde och när hon ringde mig på morgonen tänkte jag att åh, hon kommer ihåg att jag fyller trots allt men efter några minuters samtal när hon babblat på om annat fick jag inse att nej, så var inte fallet. Men i ärlighetens namn verkar jag inte ha brytt mig så mycket om den själv heller, jag nämnde den exempelvis inte här i bloggen, det enda jag skrev om den 5 februari 2010 var en smärre kritikdiskussion som jag hade hamnat i med Arbetarbladets kulturredaktion.
Fem år senare har jag tyvärr ingen roman att skylla på för att inte ställa till med baluns. Det grämer mig så klart att jag inte varit tillräckligt produktiv för att följa den femårsplan jag tidigare verkat under, men jag tycker ändå att de två barnen fungerar som en någorlunda god ursäkt, även om jag så klart är medveten om att det finns gott om människor där ute som klämmer ur sig böcker även under småbarnsåren. Men med tanke på att jag knappt lyckades producera några när jag bara hade mig själv att rå över, är det väl inte så konstigt att jag drar benen efter mig när jag nu sitter med barn, villa och Volvo (jag har hittills lyckats hålla emot när det gäller pratet om vovve). Och jag har ju trots allt skrivit en halv föräldrabok under de här åren.
Det är inte som att 40 egentligen bekymrar mig. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ändå rör upp mer känslor inombords än vad tidigare jämna födelsedagar gjort. Får jag leva ett fullgånget liv så har jag rent statistiskt nu kommit halvvägs, och det är ett faktum som är svårt att greppa. Det känns ju inte annorlunda att vara 40 kontra thirty something, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Och jag har alltid haft ganska stort förtroende för siffror.
Födelsedagen ska för övrigt firas genom att jag ska frakta två barn själv ner till Stockholm medelst olika former av transportmedel, Johanna kommer ner först på lördag. Det ska bli spännande, Tage reste jag ju själv med rätt många gånger mellan Stockholm och Berlin hans två första år, men Ejda är en helt annan femma.
Wish me luck.
HOI Förlag blir bokhandlare
Det är om inte annat rätt så kaxigt att HOI Förlag väljer att köpa den välkända, nu konkursade bokhandeln Hamrelius i Malmö, ett par veckor efter att ägaren Gudmund Hamrelius meddelat att han kastar in handduken på grund av dålig lönsamhet. HOI-cheferna Sölve Dahlgren och Lars Rambe kommer nu själva att ta över driften, även om jag antar att de inte kommer att jobba rent fysiskt i butiken.
Att ett bokförlag tar över en bokhandel hör vad jag vet inte till vanligheterna, men HOI har bevisat flera gånger på senare tid att de är intresserade av att utmana strukturer och tänka annorlunda, så det ska bli spännande att se om de kan få snurr på butiken. I artikeln i Svensk Bokhandel säger de nya ägarna att de tror att en omsättning på 10-12 miljoner kronor krävs för att få lönsamhet, att jämföra med de cirka 7 miljoner kronor som butiken sägs ha omsatt 2014. I sitt eget pressmeddelande meddelar HOI att den nya butiken blir helt fristående, efter att tidigare ha tillhört JB-Gruppen. Som en parentes kan i sammanhanget nämnas att Svensk Bokhandel i sitt nya nummer kom med rätt dystra siffror gällande bokhandeln, mellan åren 2010-2015 har ytterligare 19 svenska kommuner förlorat sin enda boklåda, och totalt saknar nu nästan 40 procent av landets kommuner en bokhandel. Bilden ser visserligen annorlunda ut i landets större städer, men visst är det en bransch i motvind som förlaget nu ger sig in på, och de boklådor som fortfarande lyckas locka kunder kännetecknas överlag av en aktiv, kunnig och kundtillvänd personal som gör deras butiker attraktiva.
I artikeln i SvB benämns HOI som ett egenutgivarförlag, vilket väl inte är helt med sanningen överensstämmande då de likt traditionella bokförlag har en sållningsprocess och endast ger ut titlar de tror kan bära sig. Det som liknar egenutgivning är dock att författaren bekostar själva utgivningen enligt en investeringsmodell där förlaget får en intäkt först när pengarna som författaren investerat återbetalats, vilket så klart är en morot för förlaget att jobba så hårt som möjligt för att böckerna ska generera vinst. Hur det här fungerar i verkligheten har jag ingen direkt inblick i, men av vad jag hört från ägarna själva när jag pratat med dem så får nästan alla författare åtminstone tillbaka lika mycket som de har satsat. Själva föredrar de vad jag vet benämningen hybridförlag.
HOI meddelade för övrigt tidigare i dag att de från och med nu kommer att överta Varg Gyllanders författarskap, när denne nu ska lansera en ny romanserie. Varg var en gång i tiden TT-kollega med mig, och vi har även delat förlag så till vida att han tidigare gavs ut av Massolit, som ju även gav ut min Vi har redan sagt hej då i pocket.
Den som gapar efter mycket
Det är nästan så att någon har regisserat det hela – strax efter att jag publicerade mitt inlägg i går där jag kritiserade kvaliteten på Telias mobiltelefoni här i Vittangi upptäckte jag att 3G-nätet var puts väck. Eftersom det nu ett dygn senare ännu inte återkommit gick jag just in på Telias driftsinformationssida och kikade och jodå – problemen beräknas kvarstå fram till mitten av nästa vecka.
Skulle väl ha hållit min trut stängd antar jag.
En av den sista procenten enligt Telia
Såg att Telia Soneras vd Johan Dennelind i samband med presentationen av bolagets årsrapport sade att deras 4G-nät nu når ut till 99 procent av den svenska befolkningen. Om så är det faktiska fallet och inte bara en svårkollad floskel som låter bra att säga inför press och aktieägare så tillhör jag och övriga Vittangibor den sista ynka procenten, en av de blott 90000 svenskar som Telia ännu inte behagat fröjda med en 4G-station.
Och så kan det väl vara antar jag, vi bor ju inte direkt centralt – längst upp i landet, sju mil öster om kommunens huvudort.
Men ändå. Om det är sant att blott en procent av landets befolkning återstår tycker jag att det är konstigt att inte Telia fått rumpan ur och smällt upp en mast här. Vittangi är Kiruna kommuns största tätort efter själva Kiruna, centralorten för östra halvan av kommunen. Och ändå inget 4G, och heller inget planerat det närmaste halvåret enligt bolagets täckningskarta, vare sig här eller någon annanstans i östra kommunhalvan. Därtill är företagets 3G-täckning direkt undermålig så fort man lämnar de mest centrala delarna av byn, ofta tvingas man surfa med tre pluppar edge.
Extra ”lustigt” blir det här med tanke på att i princip alla här använder sig av Telia som operatör, eftersom deras 2G-täckning är den mest heltäckande när man kommer utanför de centrala farlederna och bebyggelserna. Men kanske är det just där skon klämmer, ingen anledning att brådska, de vet att ingen kommer att byta i alla fall.
Men lite pinsamt för Telia är det trots allt att Tele 2/Telenor redan för ett år sedan satte upp en 4G-antenn här i närheten, som vindpinad får sitta där i sin ensamhet och vänta på att någon förbipasserande själ ska förbarma sig och åtminstone för några minuter koppla upp sig så att den får jobba lite.
Så kom igen nu Telia, låt oss vara med i samtiden.
Så länge tån pekar rätt
På väg in i tvättstugan i lördags eftermiddag drämde jag in stortån i en tröskel, höjden av vardagsolycka, jag var lite stressad, tvungen att hinna till affären innan de stängde och skulle bara trycka in en matta som skulle tvättas i maskinen först, skyndade på stegen och så PANG solar, blixtar och planeter och ajajajAJ! Efter några minuter sjönk dock smärtan undan, jag kunde fixa mina sysslor och hann till affären i tid.
Men efter några timmar kom smärtan åter och en härligt blå ring spred sig runt den nedre leden av tån i fråga. Vän av internet som jag är googlade jag så klart på slå i tån och hamnade på Vårdguidens sida för bruten tå.
Nu tror jag visserligen inte att min tå är bruten, mer troligt en sprickning eftersom jag fortfarande kan vifta på den åtminstone till hälften, men Vårdguidesidan visade sig vara den rätta att kolla in ändå. Flera gånger poängteras att man absolut inte ska besöka vårdcentralen om man har slagit i tån, en bruten tå läker sig själv hur blå den än må vara, och som enda egentliga undantag till denna regel nämns om tån pekar åt fel håll. Jag fann av någon anledning detta högst humoristiskt.
Här uppe antar jag att de flesta inte skulle åka in ens för det, utan bara tejpa ihop den med granntån och hoppas på det bästa.
Livet just nu
Femte dagen med temperaturer under -30, det börjar bli en smula tradigt med stugsittandet, så i dag tog jag mig bort till gymmet för en halvtimmes trappmaskinande, så att jag inte helt rostar ihop.
En ganska behaglig jobbvecka med lagom mycket jobb, bortsett från en artikel som det fullständigt gick troll i, alla jag kontaktade för intervjuer tackade endera nej eller föll ifrån längs vägen, kändes det som ett tag. Högst irriterande.
Bara knappt 3000 romantecken skrivna de här dagarna. Ja, jag vet att det är en smula fånigt att hålla på och rapportera om mina ringa framsteg, men om inte annat så fungerar redovisningen som en liten blåslampa i rumpan på mig. Jag hyser fortfarande en förhoppning om att ligga i fas med min 1100-teckensambition per dag vid månadens slut, men det vill sig till att jag steppar upp nästa vecka för att det ska gå att få till.