Jag har en dokumentmapp på min dator där jag har sparat allt jag har skrivit i skönlitterär och journalistisk form sedan 1999. En hel del äldre filer finns sparade också, däribland ett par mappar med mina tidiga romanförsök från åren 1993-1994 och de kärleksnoveller jag startade min litterära bana med för Mitt Livs Novell som jag skrev på min första PC, en grå burk som körde MS-DOS från andra halvan av 1980-talet utan hårddisk där allt sparades på sladdriga 5,25-tums floppydiskar. Jag har för mig att jag skrev i Wordstar.
Alla dessa filer sparar jag sedan sju, åtta år tillbaka i min Dropbox-mapp. För mina textfiler är i ärlighetens namn det enda, bortsett från mitt bildbibliotek, som jag genuint bryr mig om på min dator. Eftersom jag därtill dagligdags använder mig av flera datorer är Dropbox funktionalitet där jag alltid ges full lokal tillgång till alla filer på samtliga datorer guld värt. På sätt och vis kan man väl säga att min Dropbox-mapp är viktigare än datorerna i sig. De må komma och gå, men min Dropbox-mapp bestå.
Men den fyller ju bara sin livsnödvändiga funktion så länge den används.
Detta fick jag bittert erfara i går. Jag hade fått tillbaka ett dokument på mejlen från min redaktör där hon hade gått igenom två avsnitt av Virus 2, fullproppat med korrigeringar och kommentarer, som jag ägnade hela dagen åt samtidigt som jag med varierande framgång underhöll Ejda, som var ledig ety dagis hade planeringsdag.
Utan att egentligen tänka på det valde jag bara att spara ner dokumentet som en mejlbilaga och tänkte inte mer på det, jag öppnade filen och började jobba, sparade då och då så där som man gör, och kände när arbetsdagen led mot sitt slut att jag ändå hade hunnit med rätt mycket, givet omständigheterna.
Framåt kvällen lämpade jag av kidsen hos mommon och moppan och styrde bilen söderut till Gällivare, där jag skulle hämta upp Johanna från tåget. Vis av tidigare erfarenhet av dessa turer anade jag att tåget skulle bli försenat, och när de programenligt blev stående i Murjek var jag således förberedd – jag hade tagit med mig datorn och slog mig ned på Frasses ute vid Coop Forum (det vimlar inte direkt av kvällsöppna fik i Gällivare) för en bonusjobbtimme.
Trodde jag ja.
Den som någonsin startat upp en Mac och mötts av frågeteckensfilmappen, känner igen känslan. Hårddiskfel. Någon gång ibland finns en räddning, men allra oftast är det adios amigo.
Och så var fallet denna gång, med besked.
Och filen jag jobbat med hela dagen? Den låg i min Hämtade filer-mapp, som inte berörs av Dropbox-synkningen. Att jag plikttroget hade tryck bulle-s för att spara stup i kvarten hjälpte föga: Adios amigo.
Jaja, jag vet att en dags arbete inte är särskilt mycket att hänga i julgranen i sådana här sammanhang – datorkrascher har utplånat människors hela bildbibliotek, färdiga romaner, et cetera et cetera.
Men ändå. Jag blev less. Och en hårddisk och ett antal timmar fattigare.
