Kategori: Livet och sånt

Min kväll

Eftersom jag lånade en morgonlista från Underbara Clara är det väl lika bra att jag gör kvällslistan också.

När går du och lägger dig på kvällen? En tidig kväll ungefär som nu, jag påbörjade det här inlägget i mobilen vid klockan 23 i sängen. En mer normal kväll är jag på plats en halvtimme, fyrtio minuter senare.

Vad är det sista du gör på kvällarna? Det mest uppenbara svaret är väl somnar, men om jag ska vara lite mindre putslustig så blir svaret: Läser bok. Inleder i princip alltid min egen nattning med att läsa ikapp mina RSS-flöden i mobilen, därefter går jag på boken. Just nu läser jag John Steinbecks Vredens druvor. Därefter somnar jag, i regel lite för snabbt efter att jag börjat läsa.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje kväll? Några minuter. Min toalettrutin på kvällen är ungefär lika odramatisk som den på morgonen.

Är kvällsfika viktigt? Njae, det tycker jag inte. Däremot äter jag och Johanna rätt ofta middag på kvällen först efter att barnen somnat. Det kanske räknas?

Är du kvällstrött? Inte innan jag lägger mig i sängen. Då somnar jag i regel alldeles för tidigt (jag vågar inte ens försöka räkna ut hur många kvällar det kommer att ta mig att läsa klart de 750 sidor Vredens druvor består av). Jag brukar dock ofta ha en dipp i samband med barnens läggning, somnar ofta till en kortis då.

Vad har du för kvällsrutin? Oftast brukar de två till två komma fem timmar som infaller mellan det att Ejda somnat (Tage slocknar alltid minst en timme före henne) och den tid vi vuxna går till sängs spenderas i soffan framför teven. Jag skulle kunna påstå att det beror på att det delvis är mitt jobb att se på tv, men jag skulle nog ligga där även om jag inte var verksam som tv-skribent.

Hur ser en perfekt kvällsstund ut? I detta småbarnsstadie av mitt liv kräver jag inget mer än det jag skrivit ovan. Men okej, tre timmar vuxentid per kväll hade varit ännu bättre.

Hur går du klädd på kvällen? Som på dagen, men jag brukar ganska ofta ta av mig strumporna när det återstår en knapp timme tills jag går och lägger mig. Enligt Johanna är det ett tydligt tecken på att jag börjar bli trött.

Vad är det bästa med kvällen? Att jag inte har minst ett barn som klänger på mig. Jag älskar mina barn mer än jag trodde var möjligt, men känslan av tillfällig frihet som infinner sig när de äntligen somnat för dagen ska heller inte underskattas.

Ja, god natt med er, då.

Min morgon

Jag hittade en morgonlista hos Underbara Clara som jag kopierar.

När går du upp?
Jag har larmet ställt på klockan 07.00 i normalläget, men i regel vaknar jag senast när Tage kliver upp vid kvart i sex, jag är extremt lättväckt. Han är gryningsmänniska, vaknar ofta redan vid fem, sällan efter halv sex, men vi har satt en regel att han får gå upp tidigast 05.45, så han ligger lydigt kvar tills dess (dock upptäckte vi häromdagen – en smula skamsna får jag erkänna – att han inte förstått att han är tillåten att gå upp och kissa om han vaknar till och är kissnödig framåt gryningstimmarna, så han har ibland legat och plågat sig fram tills klockan slår hans magiska timme, stackarn). Har jag tur lyckas jag somna om när han gått upp, annars brukar jag ge upp framåt halv sju och också kliva upp. Ejda brukar jag väcka vid kvart över sju, strax innan Johanna går upp.

Vad är det första du gör varje morgon?
Om jag sovit till klockan sju och väcks av larmet, stänger jag av det och kollar mejlen det första jag gör innan jag går upp. Har det dykt upp några notifieringar under natten brukar jag kolla dem också.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
Väldigt varierande, men i regel inte mer än några minuter.

Är frukost viktigt?
Ja, jag äter gärna frukost ordentligt om morgnarna.

Vad äter du till frukost?
Oftast fet yoghurt av turkisk modell, kryddad med lite kokossocker, solrosfrön och ibland en tredjedels skivad banan, och så två mackor, oftast rågkusar eller annat finsktliknande rågbröd. Jag är i regel en kaffemänniska, men på morgonen dricker jag te.

Är du morgontrött?
Klart att jag är trött precis när jag vaknar och kliver upp, men nja, jag har nog alltid varit mer morgon- än kvällsmänniska, och det har förstärkts efter att barnen kommit in i mitt liv. Jag är ingen snoozare, går alltid upp direkt när larmet ringer, plågan blir mindre om jag snabbt kommer upp och fått gruset urgnuggat ur ögonen.

Vad har du för alarm?
Standardlarmet på iPhone, med ljudet inställt så lågt det går utan att vara helt avstängt. Väldigt lättväckt, som sagt.

Hur ser en perfekt morgon ut?
Törs man be om mer än att den sker utan några konflikter med kidsen? Nja, tror inte det. Särskilt Ejda hamnar jag ofta i konflikt med. Hon må på de flesta sätt vara pappas flicka, men hon är också extremt duktig på att driva mig smått till vansinne.

Vad är det bästa med morgonen?
Jag älskar verkligen den första timmen av arbetsdagen, den då kidsen kommit iväg till skola och dagis och klockan i bästa fall ännu inte slagit nio och hela dagen känns som en enda stor möjlighet av kreativt arbete. En timme senare brukar dock entusiasmen ha lagt sig betänkligt.

Hur går du helst klädd på morgonen?
Väldigt glamoröst – jag glider i regel omkring i kalsonger och t-shirt.

42

Jag fyllde 42. Herre jösses, hur gick det till? Det känns officiellt medelålders.

Då Johannas moster fyllde 60 på lördagen, innebar min födelsedag på söndagen att Ejda fick äta tårta till middag två dagar i följd.

Och som hon gjorde det. Tre portioner, båda dagarna. I dag hade dessutom en pojke på dagis fyllt år, och han hade haft med sig tårta som de fick äta till mellis. Tre dagar tårta. Och en fjärdedel av vår återstår som snart behöver ätas upp, så det lär väl bli fyra om jag inte orkar stå emot i morgon.

Det är lättare att skriva om tårta än 42.

Är det ett faktum jag tycker känns jobbigt på riktigt?

Jag vet inte. Nej, troligen inte. Det är bara … äh, kanske har jag aldrig på allvar burit epitetet ung och lovande, men nu har det skeppet även i teorin avgått, känns det som.

Och däri finns ändå någon typ av sorg.

iTunes-biblioteket är återuppståndet

Det började med att jag skulle rippa av Tages cd-skiva med fiollåtar (han har börjat spela fiol i skolan) så att den blev tillgänglig via iTunes iCloud-musikbibliotek, men slutade med att jag på lediga stunder de senaste dagarna gått all in gällande något så analogt och pre-spotifyigt som att fixa till mitt iTunesbibliotek. Jag började med att sålla bort en del sådant jag numera fann helt ointressant (jag har recenserat många album genom åren som jag gett betyget 2/5), slängde därefter bland annat en hel del uddlösa Melodifestivallåtar från åren då jag jobbade med den, och började därefter googla albumomslag och lägga in på de ställen där iTunes gått bet på att hitta dem automatiskt.

Slutligen tog jag mig friheten att hitta på en del egna samlingar med artister som Pet Shop Boys och Saint Etienne, grupper jag satt en ära i att äga det mesta av, men där jag inte alltid rippat singlar och udda utgåvor och dylikt i fullständighet utan bara valt ut de unika spår jag köpt utgåvorna för. Jag ser exempelvis ingen poäng med att ha fem olika singlar och EP:s av Can you forgive her? – som i iTunes alla räknas som egna album (och vars omslag i varje fall inte finns att tillgå på nätet) – utan slog samman låtarna jag rippat från de olika utgåvorna i ett gemensamt Can you forgive her?-album, bildsatt med vanliga singelns omslag. Så klart helt fel ur skivsamlarperspektiv, men jag inbillar mig att det ökar chansen för att jag faktiskt spelar låtarna om de ligger samlade på det här sättet, än om de ligger utspridda.

Jag vet inte om det finns någon egentlig mening med det här, majoriteten av min lyssning kommer väl fortfarande att ske streamat via Apple Music, men jag finner ändå en glädje i att sortera och styra upp mina ”fysiska” digitalfiler, de har negligerats sedan … tja, åtminstone 2008 skulle jag tro, och trots att deras omfång så klart är väldigt mycket mer begränsat än de 30-miljonskataloger som Spotify och Apple Music erbjuder, så skänker det på något sätt min själ ro att pyssla med dessa 5 000-nånting filer. Och det ska inte underskattas hur mycket det glatt mig att återupptäcka den musik jag en gång ägnat så mycket tid åt att lyssna på, bara genom att se dem ligga där.

Nästa fråga nu är om jag ska börja rippa ytterligare skivor från cd-samlingen, som jag under ett stort antal år hade undanstoppade i kartonger i vindsförråd men som numera pryder en hyllvägg i filmrummet jag inrett i husets källare.

Några kan jag väl börja med, i alla fall?

Kallt

Kallt de senaste två dagarna, -38,6 som lägst här på gården i natt, tänkte låta barnen åka bil till dagis och fritids i dag men den gick inte att starta, trots att motorvärmaren suttit i sedan i tisdags kväll när det började sticka nedåt. Nu har jag satt batteriet på laddning, hoppas det hjälper. Skulle nog verkligen behöva ett garage. Eller ja, garage har vi (om än ouppvärmt men det går väl att ordna någorlunda med elelement), dock är det för litet för att få in en fullstor, modern bil i, och carporten som jag byggt under det sidotak till garaget där det tidigare var ved- och allmänt skrotförråd ger ju bara skydd mot snön. Får nog fundera lite över situationen till sommaren.

Men nog om garaget. Kallt som sagt, det har varit en utmaning att få Ejda till dagis de här dagarna, hon är verkligen inte byggd för kyla och skriker och grinar så fort hon varit ute ett par minuter. Detta i kombo med att hon vägrar ha något sorts skydd för ansiktet … nej, inte helt klockrent.

Men redan i morgon ska det visst vända uppåt till mer ljumma temperaturer runt -10. Fast då är ju dagis stängt. Jaja.

Framåt, hörni, framåt!

Jag gillar verkligen att det äntligen blivit nytt år. Inte för att jag tror att 2017 blir bättre än 2016 – tvärtom tror jag att vi som öppet, framåtsträvande samhälle bara kommer att fortsätta sjunka nedåt såväl gällande medmänsklighet och allmän anständighet. Och då har vi inte ens nämnt miljön, där det ju verkligen börjar gå åt käpprätt med temperaturen nu.

Nej, nu tänker jag faktiskt bara på något så trivialt som att jag är otroligt less på att alla flöden de tio senaste dagarna i princip bestått av sammanfattande listor av typen Det hände under 2016. Tack, jag var där, vill inte vara med om det igen, tack. Kan vi inte vända blad och blicka framåt nu, trots att det ser mörkt ut?

En annan sak som stört gnällspiken i mig (och det här är helt klart olika beroende på vilken typ av bransch man jobbar i, förlåt mig alla som måste befinna sig på sin arbetsplats för att kunna jobba) men: Det har talats mycket om att jul- och nyårshelgerna 2016 var förlagda så att maximalt få helgdagar inföll på vardagar, vilket sägs gynna statskassan eftersom inte så mycket normal arbetstid förloras. Jag undrar dock hur mycket av detta som inte är en papperskonstruktion. För har inte detta till betydande delar fått den praktiska effekten att de som har möjlighet att kunna jobba hemifrån gick från sina kontor vid lunchtid torsdag 22 december, för att sedan inte återkomma förrän nästa måndag, den 9 januari, och däremellan ägnat sig åt att ”jobba”? Sett till hur få människor som svarar på anrop via telefon eller mejl sedan torsdagen före julafton får jag känslan av att röddagarnas infallande på ”vanliga” helgdagar fått effekten att två i princip normala arbetsveckor förvandlats till ljusröda i kalendern hos miljoner svenskar.

Okej, slut på gnäll.

Nu vänder vi blad

Jag avslutade mitt tänkta helmånadsbloggande med två raka missar. Nåväl, lika bra att vara tidigt ute på det nya året i stället!

Ejda höll ut ända till tolvslaget med mycket sång, dans och akrobatik och kunde sätta på sig overallen på egen hand när vi skulle sparka bort till kyrkan för att se på fyrverkerierna över sjön, Tage behövde dock lite hjälp på traven för att komma igång, men väl ute var han den som visade störst vigör och ville stanna tills den sista raketen landat.

Åter hemma upptäckte vi att tomten som är satt att vakta öppna spisen hade tittat lite väl djupt i glöggflaskan.

Gott nytt år!

Svarta, platta hattar poppis i juletid?

På tal om populära inlägg:

Av någon för mig helt oförståelig anledning har ett anspråkslöst inlägg jag skrev i maj 2009 när jag bevakade Eurovision i Moskva för TT:s räkning haft många besökare på senare tid. Inlägget i fråga heter Svart hatt, platt hatt och handlar om min fascination för de platta hattar som uniformsklädda människor ofta bär i forna östblocksländer. Kolla skärmdumpen nedan för att se hur träffarna på mina mest populära inlägg för stunden fördelar sig i jämförelse med min startsida:

Någon som har en förklaring till varför svarta, platta hattar plötsligt är i ropet?

Ge Capitol en julklapp!

Trots att det i mina romaner mestadels hängs på Södermalm och jag numera bor 125 mil norrut, så kommer Vasastan alltid att vara speciellt för mig, jag bodde trots allt i stadsdelen mellan 2003 och 2010.

Att den klassiska biografen Capitol vid Sankt Eriksplan nu är på väg att återuppstå gör mig av någon underlig anledning oerhört varm om hjärtat – trots att jag själv aldrig varit på bio där, den var sedan länge insomnad när jag flyttade till Stockholm. Jag tror att jag har varit där i ett jobbrelaterat sammanhang en gång, slagverksensemblen Kroumata hade Capitol som sin bas under många år och jag har för mig att jag gjorde en intervju med dem vid något tillfälle.

Hur som helst – nu har Njutafilms och NonStop Entertainment dragit igång en Kickstarterkampanj där man kan vara med och bidra till återuppbyggnaden, och jag ”pledgade” just 550 kronor. Är du filmintresserad råder jag dig att göra något liknande!

Nattågen blir kvar

I går kom besked från Trafikverket om att båda de dagliga nattågen till övre Norrland blir kvar i oförändrad form åtminstone fram till 2020. Att jag varit kritisk till hur nattågen fungerar i praktiken är ingen hemlighet, men lösningen är så klart inte att lägga ner dem, utan att rusta upp dem och göra dem till ett attraktivt alternativ till flyget.

Att Trafikverket skulle komma fram till det här var verkligen ingen självklarhet med tanke på hur andra nattågslinjer lagts ner de senaste åren, och många fruktade att det skulle bli en kompromiss – att ena tåget skulle få stryka på foten och det andra behållas. Att så inte blev fallet gör mig genuint glad.

Vad som däremot inte gör mig glad är hur ointresserade riksmedia är för den här frågan. Trots att tågen avgår från Stockholm, och Stockholm därtill har en väldigt stor norrländsk befolkning, skrev exempelvis Dagens Nyheter inte en rad om ödesbeskedet. Jag tycker att det är uselt, rent ut sagt.

Kura skymning

Årets kortaste dag, enligt uppgift vände det för några timmar sedan, nu går vi mot ljusare tider. Jag har sett flera tjoa av glädje över detta faktum på Facebook och på Twitter i dag, men själv får det mig faktiskt att känna en klang av vemod i bröstet. Jag gillar när det är mörkt.

Visst, det är klart att det är att överdriva när det är närmast kolsvart ute klockan två på eftermiddagen vilket har varit situationen häromkring den senaste veckan, men jag är helt klart av uppfattningen att dag ska vara dag, och natt ska vara natt. Och visst – ljusa sommarkvällar kan vara drömskt härliga, men generellt gillar jag när dagen och natten är enkla att skilja åt, och jag räknar även kvällen till natten. Finge jag bestämma skulle rullgardinen dras ner för solen klockan … hm, låt oss säga sju på kvällen, och så drar vi upp den igen sju på morgonen. Perfekt!

Och nu när midvintern passerat, går vi oundvikligen mot ljuset. Vemod som sagt.

Men hey – bara ett halvår tills vi går mot mörkare tider igen!

Story of your life

Vadan detta – blogginlägg fyra dagar i rad! Ja, jag tänkte att jag i avsaknad av julkalendersliknande utmaningar i dagarna 24 (som jag ägnat mig åt ett par år) bara i all enkelhet skulle få ur mig ett inlägg om dagen fram till jul.

Vi visade Arrival på bion i kväll. Maken till drabbande avslutning har jag sällan skådat. När jag kom hem sov Tage sin vana trogen sedan länge i soffan men Ejda skulle absolut inte gå till sängs. En vanlig kväll hade jag troligen blivit irriterad på henne när försökte sig på vartenda trick som finns i boken för att inte behöva somna och tappert stretade emot ända till klockan tio.

Jag ville bara ha henne nära, tillåtas insupa varje möjlig stund av hennes liv som jag kan få mig till del.

Filmen är baserad på Ted Chiangs kortroman Story of your life, och även om jag nu vet vari sorgen ligger, måste jag nog läsa den.