När jag inledde årets Blogg 100-utmaning den 1 mars skrev jag att målet för året var att klå fjolårets resultat, vilket var 94 inlägg på de 100 dagarna. När jag i morse satte mig ned för att skriva ett summeringsinlägg, upptäckte jag att siffran för i år också skulle landa på 94, och så kunde jag ju inte ha det.
Alltså skrev jag ett inlägg om vädret, och summerar nu framåt kvällen i stället, och når därmed 95 inlägg. Häpp!
Årets 95 inlägg har tyvärr till stora delar varit rätt oinspirerade – väldigt lite bokbransch och Applerelaterad teknik, väldigt mycket familjeliv och prat om väder. Lite småtrist.
Det har sina rutiga och randiga skäl, som jag ska skriva mer om inom några dagar.
Men för att avsluta denna det femte årets Blogg 100 i god stil – jösses vilket väder vi har haft i dag. Det regnar, det snöar och det stormar så att trappräcket verkar vara på väg att släppa i sina fästen. Och i morgon ska visst nederbörden bli än värre, om än vinden lite svagare.
Ursäkta mig den billiga ordleken, men dagens väder – vidrigt. I detta nu har vi cirka 1 plusgrad, hård vind på gränsen till storm, snöblandat regn och allmän jävlighet. Att vi för tio dagar sedan hade värmebölja med 26-gradig värme och barnen ägnade sig åt livsfarliga åkturer i en vattenpreparerad rutschkana där de på grund av för hög fart bokstavligt talat flög över badbassängen vi placerat under rutschkanan känns overkligt. Ja, filmbevis finns, men då den innehåller glada, nakna barn skulle jag väl åka dit för barnpornografi om jag tillgängliggjorde den här, så jag låter det bero. Ni får tro mig på mitt ord.
Morgonens mer påpälsade gårdsbild bör dock klara alla sedlighetsfilter. Ejda var väldigt stursk hela morgonen, hon skulle absolut inte åka bil till förskolan utan gå, men några sekunder efter att jag tagit nedanstående bild gav hon upp och skrek BIIL! Ingen av oss övriga i familjen blev särskilt ledsen över den helomvändningen.
Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)
Måste dock säga att NSD:s mycket dramatiska rubrik om morgonens väder inne i Kiruna – ”Här slår snösmockan till”, är oerhört mycket mer dramatisk än det beskedliga videoklipp de låter ackompanjera artikeln.
Det blev verkligen ett antiklimax med dagens 6 juni-lopp.
Jag vet ärligt talat inte vad som hände, men efter bara drygt två kilometer av loppets femton (i visserligen något högre tempo än jag vanligen brukar springa i) gick jag totalt in i väggen. Jag blev underligt varm i hela kroppen, tappade all kraft och kunde inte ta mig fram en meter till så länge jag sprang. Att gå var inga större problem, jag promenerade i någorlunda normal takt ytterligare ett par kilometer innan jag vände hemåt mot målet vid fotbollsplanen med svansen mellan benen. Tage och Ejda, som jag inbillade mig skulle bli ledsna över att jag kastat in handduken eftersom de var på plats för att heja fram mig (och springa barnloppet på 1,5 kilometer) noterade knappt ens att jag kom åter, de var allt för upptagna med att:
1) Äta hamburgare
2) Cykla med sina kompisar
Total flopp, med andra ord.
Jag har känt en förkylning ligga och lura långt bak i halsen de senaste tre-fyra dagarna, men den har inte brutit ut, och gjorde det heller inte senare under dagen. Jag känner mig på det stora hela rätt normal.
Men springa kan jag uppenbarligen inte.
Barnen däremot, sprang som gaseller båda två under sitt lopp. Önskar nästan att jag hade struntat i att starta själv så jag kunnat se dem springa i stället.
Vi körde ner mot Junosuando och Kangos i dag, det finns en blomsterbutik i ett växthus strax utanför Kangos där vi införskaffade blomster till blomlådorna på barnens lekstuga. Gick därefter bet på att hitta ett söndagsöppet café i regionen, med resultatet att vi i stället körde de sex milen hem igen och handlade en massa Ben & Jerry-glass på Konsum och tog med hem till kusinerna som eftermiddagsfika.
Utflykten straffar sig i detta nu, Ejda sov tjugo minuter i bilen på vägen dit och är programenligt nu helt omöjlig att få att gå och lägga sig, trots att klockan snart är kvart i tio på kvällen.
I morgon är det 6 juni-loppet här i byn, 15 kilometers motionslopp som jag sprungit två av de tre nationaldagarna vi bott här. Jag har kolhydratladdat hela helgen inför tävlingen, men känner nu tyvärr en begynnande förkylning göra sig påmind, så jag får väl se hur det blir. Bu.
Efter den veckolånga sommarvärmen har nu årstiden visat sig från sin mer korrekta sida, med dagliga toppar på sju-åtta grader nattemperaturer ner mot och kanske under nollstrecket att vänta den närmaste perioden, och följaktligen avslutade jag och Johanna lördagskvällen med att gå ut och täcka över blomrabatterna med skyddstäcken.
Det hårda stormandet – som bland annat förstörde vårt stora verandaparasoll på fredagen – har dock mojnat en aning. Alltid något.
På flygplatsen, ner mot Stockholm för dygnslångt besök, inte mycket mer än transporter, ett möte, mingel, sova och åka tillbaka i morgon förmiddag.
I dag gick lämningen som en dröm, men senast jag reste iväg själv freakade Ejda ur totalt på morgonen, hon vägrade lämna hallen på förskolan på hela förmiddagen, väntade bara på att jag skulle komma tillbaka och först när de skulle äta lunch accepterade hon att lämna sin post vid dörren, knorret i magen blev väl till sist högre än kärleken till pappan.
Lilla Po. Så stor och samtidigt så liten nu, med cykelhjälmen ständigt bakochfram och tre nätter i rad utan olycka på natten efter att hon nu även lämnat nattblöjan därhän.
Och Tage, älskade lilla stora unge, alltid drömmande om ännu en ny Minecraftmod och sin framtid som Youtuber.
Jag har ägnat min fria tid de senaste dagarna till att befria vår gård från tre väldigt vildvuxna och bångstyriga syren”buskar”, och ja, fnuttarna fyller sitt syfte för de var mer av arten träd och alls inte särskilt roliga att såga ned.
I kväll körde jag dock hela klabbet med syrener till tippen med släpet, jag var tvungen att surra ner dem med tre spännband för att inte ekipaget skulle svämma ut över hela E45:an. Nu pryds jag av härliga små skärsår på båda underarmarna som svider rätt rejält efter all kvisthantering.
Tomheten som nu breder ut sig på gräsmattan i västlig riktning utanför köksfönstret kommer att ta lite tid att vänja sig vid. Men att vi kan röra oss fritt på alla sidor av huset – win!
Det går verkligen fort mellan vinter och sommar här. För några veckor sedan slet jag med att pumpa vatten från gården när vinterns rekordtjocka snötäcke sakta började smälta, och i går kväll när jag var ute och sågade ner en stor syrenbuske på gränsen till träd upptäckte jag att det bara återstår dagar innan jag måste genomföra årets första gräsklippning. Världen exploderar i grönt, björkarna ut mot gatan som för bara en vecka sedan var helt kala prunkar i dag av gröna löv.
Och sakteliga, hand i hand med växtligheten, kommer också myggen. Oh the joy.
Vi drog till med landets varmaste temperatur i går, lagom till midnattssolens ankomst. +25,1 grader var den officiella siffran, men vår egen väderstation här på gården slog till med +25,2.
Vi tog fram lilla badpoolen och hällde vatten i rutschkanan och så åkte barnen ner i poolen. Först, när jag hade ställt poolen precis vid kanten till rutschkanan, flög dock Tage över hela poolen och landade på gräsmattan. Aj.
Vi ska på 60-årsfest i morgon med musiktema, och var förbi Folkets Hus i kväll och bistod lite med förberedelserna. Ejda passade på att testa en av Frank Zappa-mustascherna.
Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.
Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:
Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.
Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:
Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!
Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.
Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.
Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.
Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).
Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.
Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.
Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.
Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.
Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.
Ända sedan vi köpte en Wii U för några månader sedan har vårt bredband krånglat, det är något med vilka kanaler handkontrollen kommunicerar med själva basstationen över wifi, det är tydligen ett känt problem. Numera är det legio att rycka ur sladden till modemet en eller två gånger om dagen, för att kunna fortsätta jobba/streama någon minut senare när allt startat om igen. Det bisarra är att det till och med lyckats fucka upp nätet så pass att det inte enbart stör ut wifi-enheter, utan även sådana som är inkopplade med ethernetkabel.
Som någorlunda savvy inom teknik är det så klart lite pinsamt att jag inte fixat till det här. Men till mitt försvar vill jag säga att det är ett problem som man oftast stör sig på precis när det inträffar, och precis när det inträffar är det aldrig läge att lägga någon timme på att återställa modemet till fabriksinställningarna och börja leta i forum hur man ställer in så att Teliaroutern sätts i bryggläge och bara matar uppkopplingen vidare till våra Airportstationer. Tvärtom är det så att oftast när problemet uppstår är barnen griniga och skriker över att någon Youtubekanal eller ett avsnitt av Dora har lagt av mitt i. Då rycker man ur sladden och hoppas att de där två minuterna det tar innan allt rullar igen ska gå fort.
I dag, när jag för ovanlighetens skull hade väldigt lite på jobbschemat, tänkte jag dock att jag skulle ta tag i det. Men då inträffade det ”roliga” att det begynnande stopp i avloppsrören som vi haft den senaste månaden i stammen som går ner från köket gick från ”nästan stopp” till ”tvärstopp”, med resultatet att vattnet från diskmaskinen i natt hade pressats upp ur golvbrunnen i snickarverkstan i stället ta sig vidare ut mot gatan.
Nåväl. Med hjälp av lite egentillverkade rensband, väldigt mycket spolande av hetvatten och en del klurande kring hur stammarna under källargolvet egentligen går (svaret – inte på ett logiskt sätt) löste det sig, bokstavligt talat, sällan har jag väl sett så mycket fettsamlingar rinna förbi en rensningslucka som denna förmiddag.
Husägande: Kul nästan jämt.
Men bredbandet. Det får nog anstå till nästa lucka i arbetsschemat, för nu är ju kidsen hemma om 45 minuter och då finns noll förståelse för timslånga nätavbrott.
