Författare och skribent
Trots att vi haft betydligt mer snö denna vinter än de tidigare vi bott här har våren kämpat på rätt bra. I dag sa vi hej då till gårdens sista fläck snö, på platsen där vi under vintern skottat upp den största av våra snöhögar när vi plogat uppfarten. Självklart instagrammade jag det hela.
Jag gjorde samma sak förra året, och lustigt nog stod det även då 17 maj i almanackan.
Och nej, det är så klart inte en slump att jag har samma skor på mig detta år, jag gillar helt enkelt symmetri.
Utefixarsöndag med lövkrattning och iordningställande, även om vi på intet sätt blev klara med bestyren.
Upptäckte under krattningen att det inte bara är Katten Karlsson som gjort sina behov ute i snön under vintern utan att även en älg någon gång det senaste halvåret dragit av en rejäl bajs bredvid lekstugan.
Vi drog till skogs i några timmar. Isen är borta från Torne älv vid Rovasuando och vattnet flödar fritt söderut. Här och där ligger lite snö kvar i skogen, men på det stora hela kändes det riktigt vårlikt.
På gården har vi en del snöhögar kvar, men veckan då vi var i Stockholm hade det som inte låg där jag skottat upp högar under vintern försvunnit. Att gungställningen åter är tillgänglig gillas av de små, de är där ute i detta nu.
I går kväll när jag var hemma själv med barnen och gick ut för att byta till sommardäck på bilen, tror jag att de stack ut huvudet genom dörren tio gånger under den halvtimme jag höll på. Pappa, kan jag få vatten? och Pappa, jag spillde och Pappa, jag fryser och Pappa, jag vill ha filten och Pappa, vad gör du? var några av spörsmålen som inte kunde vänta.
Barn. Roliga nästan jämt.
På väg norrut igen efter intensiva Stockholmsdagar, skriver detta från en mils höjd på Norwegianplanet. Det är så dubbelt med resorna söderut, så mycket man vill hinna göra, men i realiteten blir det mest en lekparksturné, eftersom barnen ser vistelserna som ren semester och förväntar sig underhållning nonstop.
Okej, man behöver inte alltid göra som de kräver, men ofta är det ju trots allt mysigt med glada och nöjda barn.
Måste jobba intensivt den närmaste veckan, det börjar brinna i knutarna för mitt pågående mastodontprojekt.
Jag brände mig rejält i nacken i helgen, och nu när skinnet ska ömsas kliar det rent otroligt i huden, det är som tusen konstanta nålar puttrande på låg värme vid tröjlinningen.
Jag har sannerligen inte hedrat helgdagen och begrundat Kristi Himmelfärd i dag, mer än att jag hört Tage berätta för alla och envar att i dag är dagen Jesus åkte till himlen, varefter han begärt att få veta om personen han pratar med tror på Gud.
I ställer har jag jobbat, har väl aldrig haft så mycket text att producera i mitt liv som nu.
I morgon åker vi till Stockholm och blir kvar i dagarna sex. Fint att ni där nere ordnat sommarvärme lagom tills vi kommer!
Olle Ljungströms död gör mig mycket ledsen. Jag var aldrig någon som lyssnade på David Bowie och Prince särskilt frekvent, men Olle Ljungström var mina sena tonårs eviga soundtrack, den självbetitlade debuten från 1993 och Världens räddaste man året därefter – jösses vad vi har umgåtts, Olle och jag.
Jag såg honom live ett par gånger i Uppsala, jag var på samma efterfest som honom en gång och tyckte även att han var lite jobbig någon vecka vid millennieskiftet när en tjej jag hade en historia med hade träffat honom på en fest och därefter fick sms av honom stup i kvarten. Eller ja, några gånger i alla fall.
Har jag intervjuat honom en gång också tro, i telefon under TT Spektra-åren? Det känns plötsligt så. Men jag kan ha fel.
Så här skrev jag i bloggen för tre år sedan:
Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.
– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?
Vi borde ha åkt.
Vi orkar inte längre släppa in och ut Katten Karlsson sjuhundratolv gånger per dag, och jag har därför installerat en kattlucka med magnetisk öppning (man sätter en magnet i kattens halsband som låser upp luckan när den kommer nära) där det tidigare satt ett källarfönster. Ejda och kusin Hjalmar var väldigt intresserade av installationsprocessen.
Nu återstår bara att lyckas få Karlsson att förstå det hela. Första försöket var väl ingen supersuccé, milt uttryckt.
Årets Blogg 100-utmaning kom verkligen helt fel i tiden för mig. Jag har nog aldrig i mitt vuxna liv haft mer att göra på dagarna, varje minut jag lägger av arbetsdagarna när jag inte ägnar mig åt arbete drabbas jag av extremt dåligt samvete och smärre andnöd.
Men det är väl ingen orsak att kasta in handduken. Jag har inte skrivit exakt varje dag hittills, men av de hittills 57 dagar som passerat sedan 1 mars då utmaningen startade har jag producerat totalt 57 blogginlägg.
Ja, jag vet att det finns något som heter kvalitet framför kvantitet. Men om jag inte satsat på kvantitet den här perioden, så tror jag att det hade förblivit i stort sett heltomt här i spalterna. Och då hade ni ju missat en hel drös inlägg om min vardag, mina barn och vädret där vi bor (snö igen natten till i dag, men det töade bort under dagen, fortfarande återstår dock en halvmeter snö på gården, det går segt med smältningen i år).
Så kan vi ju inte heller ha det.
Min lista över blogginlägg jag vill skriva börjar bli lång. Borde kanske publicera den, så finns de i alla fall på något sätt.
Vi jobbade på bion i dag, sålde godis inför att Kung Fu Panda 3 visades som matiné. Ejda tröttnade halvvägs så jag gick hem med henne (och tittade på Frost för åttiotredje gången, varför ändra ett vinnande koncept), men Tage kom hem väldigt nöjd efter filmen med Johanna.
En lång, tre år gammal text publicerad hos Fältbiologerna svischade förbi i mitt Facebookflöde på förmiddagen. Den handlade om något så kroppsnära och vardagligt som hur man torkade bajs ur sin rumpa innan toalettpapper fanns. Och det var väldigt intressant läsning om sedvänjor som på vissa sätt var mer hygieniska än dagens, och som är på väg att falla i glömska, berättade av Uno Viklund från Haraudden utanför Jokkmokk.
Man var aldrig orolig i skogen över att inte hitta något att torka sig med. Man var så van att skita där man var och torka sig med det som fanns. Än i dag finns samma möjligheter, för den som har förstånd att ta vara på dem. Men det börjar vara bortglömt. Folk tror att enda tänkbara variationen är papper med eller utan blommor.
En del av slutet är också värt att citera:
Mot slutet av 1940-talet började det bli vanligt med vattentoalett i husen i byarna. Många gubbar som sket första gången på en vattentoalett kom ut och sa: ”Aldrig mer!” Vattnet skvittrade i aschåle när skiten föll. Sådant hade man sluppit förr. Det var som en chock att vatten stänkte, pissblandat vatten som skitkorvar flöt omkring i, det var förfärligt.
Vi fick uppåt en decimeter snö i dag, jag kunde dra barnen på kälke till dagis i morse för första gången på tre-fyra veckor. Visst, det smälte en del under dagen och när vi skulle hem fick jag sicksacka mellan snöfläckarna för att inte skrapa i asfalten, men det var ändå ett rejält avbräck i kampen om våren.
Det här med vinter. Det börjar kännas gjort.