Kategori: Litteraturvärlden

E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.

Frågor och svar om Storytel Reader

När jag publicerade ett inlägg för ett par veckor sedan om att Storytel i sommar ska släppa en egen läsplatta, skrev jag bland annat att jag räknade kallt med att bokbranschmedierna skulle ställa de nödvändiga frågor kring satsningen som det inte gavs svar på i pressmeddelandet – exempelvis skulle det gå att läsa ”vanliga” e-böcker på den, och vad var det för sorts platta i grunden, för inte har de väl byggt den själva?

Det kom inga artiklar av den arten vid det tillfället, men i fredags publicerade Boktugg en intervju med Storytel Readers projektledare Anders Carlén, där svar på en hel del frågor gavs. Bland dem: Nej, inga vanliga e-böcker ska kunna laddas in i Storytel Reader, den blir helt kopplad till Storytels abonnemang.

Jag måste medge att jag är lite skeptisk till det beskedet, men ber att få återkomma i frågan, för:

Jag har själv varit i kontakt med Storytel om att få hem en Reader för test när de blir tillgängliga, och lovar då att utvärdera den såväl på längden som tvären.

——

UPPDATERING 18 JULI: Här finns mitt utförliga test av Storytel Reader.

Bookbeat får familjeabonnemang, följer Storytel efter?

Det här med familjeabonnemangens vara eller inte vara är en ständigt småvarm potatis bland streamingtjänsterna för ljud- och e-böcker – mitt inlägg från i augusti i fjol om att Storytel införde ett familjeabonnemang light genom att tillåta att vuxen- och barnmaterial tillåts lyssnas på parallellt är alltjämt välbesökt via googleträffar.

Nu skriver Boktugg att konkurrenten Bookbeat lanserar ett riktigt familjeabonnemang och samtidigt sänker grundpriset för en användare med 20 kronor per månad. Abonnemanget kostar alltså 149 kronor för en person, och sedan kan man lägga på ytterligare familjemedlemmar, som får egna profiler, för 49 kronor/månad per person.

Konkurrenten Nextory har redan sedan tidigare ett familjeabonnemang, där upp till fyra personer kan lyssna eller läsa samtidigt för 199 kronor per månad. Fyra familjelyssnare hos Bookbeat landar alltså på 296 kronor. Frågan är dock om det är särskilt vanligt med fler än två användare i de flesta familjer, och då blir kostnaden i princip densamma hos de två tjänsterna.

Kommer Storytel att kontra på något sätt, eller tycker de sig kunna sitta still i båten? Svårt att säga, jag skulle nästan gissa att det här med Bookbeats prissänkning till 149 kronor irriterar mer än familjeabonnemanget, tidigare har de ju kostat exakt lika mycket.

Som fotnot kan inflikas att det i praktiken fortfarande verkar vara lite si och så med att endast en person kan nyttja ett Storytelabonnemang åt gången. Jag tycker mig se relativt ofta när den här frågan kommer upp i olika Facebookgrupper att många fortfarande påstår sig kunna lyssna fler än en samtidigt (på vuxenmaterial), även om det inte ska fungera.

50 000 tecken per dag

Ny skrivdag i Kiruna i dag, och i ljuset av det blogginlägg Lisa Bjärbo skrev i går om hennes disciplin (eller snarare ickedisciplin) när hon skriver – och den text hon länkade till där den amerikanska författaren Rachel Aaron förklarar hur hon lärde sig att skriva mer än 50 000 tecken per dag, varje dag, är det så klart inte mer än rätt att jag skriver lite om vad dagens teckenmängd landade på.

Jo, tackar som frågar: 21 214 tecken, vilket jag banne mig tror är ett personligt rekord.

Nu är det visserligen inte bara guld och gröna skogar och pukor och trumpeter som omgärdar det här – cirka 17 000 av de där tecknen hamnade i ett och samma kapitel, vilket är 7 000 fler än jag helst vill att kapitlen ska landa på maximalt, men jag hade extremt svårt att nå fram till slutpunkten jag ville landa i på ett kortare vis. Nu måste jag inleda morgondagen med att läsa igenom allt och (förhoppningsvis) hitta saker att skära ner, för att resten av avsnittet ska gå att få ihop på ett vettigt vis utan att jag spränger maxgränsen allt för mycket (avsnitten ska totalt ligga på cirka 50 000 tecken). Min ordrikedom i dag kommer alltså att straffa sig i morgon.

Och angående den där texten som den amerikanska författaren skrev, så … tja, visst, den har helt klart sina poänger och är läsvärd, och jag skulle helt klart kunna dra upp min skrivmängd rejält om jag var bättre på att planera vad jag ska skriva, var jag skriver och hur jag gestaltar det (vilket är essensen av hennes teser) men 50 000? Jag tror att min hjärna skulle börja självantända redan vid hälften.

Storytel satsar på ”writers room” till ljudkalendern

De senaste två åren har Storytel haft en ljudkalender i december, en Storytel Original-serie i 24 halvtimmeslånga avsnitt som publicerats ett avsnitt per dag till skillnad från standarden med 10 entimmesavsnitt som alla släpps samtidigt. Fjolårets kalender Dalagatan 14 av författarduon Karina Berg Johansson och Magnus Nordin lyssnade jag på dag efter dag, och tyckte att det var en rätt trevlig mordhistoria med vissa övernaturliga inslag.

Nu rapporterar Boktugg att Storytel i år tar konceptet ett steg längre och skapar ett writers room där fyra författare som sedan tidigare skrivit Original-serier tillsammans ska utveckla och skriva serien utifrån en grundberättelse som Storytelredaktionen själva föreslagit, alltså mer liknande den metod som ofta används när manus till tv-serier skrivs. Författarna är Karin Janson (Byvalla), Felicia Welander (Önskebrunnen), Carl V Andersson (Deadline) och Magnus Abrahamsson (pod-såpan Livet x 3 åt Storyside).

Min förläggare Anna Öqvist Ragnar intervjuas i artikeln, och säger följande om författarna:
– Vi har jobbat med dem tidigare och de har visat att de är bra på att samarbeta, hålla deadlines, har en gnistrande fantasi och en förmåga att hålla ihop en historia, att tänka i både korta och långa bågar samt att de skriver med mottagaren i bakhuvudet hela tiden.

Personligen inbillar jag mig att jag skulle ha oerhört svårt att skriva i grupp, jag tycker det är jobbigt att överhuvudtaget diskutera min text med någon innan den är klar (jag klarar ju inte ens av att be om hjälp gällande research), men det ska bli väldigt spännande att ta del av resultatet i december. Och roligt att de vågar tänka nytt!

Att skriva för ljud – nu som video

Eftersom Tage alltid tycker att det är spännande att tänka på att det finns en hel del klipp på Youtube där jag och Johanna är med (han sitter ibland och tittar på gamla avsnitt av vår saligen insomnade litteraturkanal DJtv), är det väl lika bra att jag publicerar inspelningen av det där framträdandet jag gjorde på Berättarfestivalen i Skellefteå förra månaden. Visserligen brukar han ju inte läsa min blogg, men jag kan ju tipsa honom.

Jag hade förberett föreläsningen dagen innan på datorn, bara för att finna denna tvärdöd på morgonen (en effekt av att jag tappade en hel kaffekopp ner i tangentbordet under New York-vistelsen i fjol, men till skillnad från tidigare gånger när den vaknat igen efter någon timme eller dag var den denna gång tvärdöd för evigt). Situationen räddades i sista stund av att en av de andra föreläsarna hade en lightning till hdmi-adapter med sig som jag fick låna, så jag kunde koppla in min iPhone och dra igång Keynote på den efter att ha fiskat upp själva filen från iCloud Drive. Rent visuellt märkte alltså publiken ingen skillnad, men att jag inte kunde se skärmen med mina punkter på samtidigt som jag talade (lite svårare att snegla ner på en 4,7-tumsskärm jämfört med en på 12), gjorde att jag hamnade lite snett några gånger. Tyckte jag själv i stunden i alla fall.

MEN. Nu när jag tittat ett par minuter här och där under den dryga halvtimmen föredraget håller på känns det inte så farligt. Och alltid kan väl snacket intressera någon (mer än Tage). Så – här kommer det, under den klatschiga rubriken ”Digital värld – Hur påverkas språket i en roman främst avsedd att lyssnas på och inte läsas?”:

Bokhora-Marcus om Bokus Play: ”Som att ha Ingmar Bergman som pappa”

När ljudbokstjänsten Bokus Play lanserades tidigare i våras skrev jag ihop ett litet snabbtest, men har i ärlighetens namn därefter inte återvänt till tjänsten. Någon som däremot gett den en rejäl genomkörare är Marcus Stenberg på Bokhora, han publicerade för några dagar sedan ett utförligt test i sin sedvanligt roliga och stundtals bitska stil.

Han har en del gott att säga, men det onda väger tyvärr över, och mycket verkar handla om buggar. Följande stycke sammanfattar recensionen rätt väl:

Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.

VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.

Storytel satsar på e-boken med läsplattan Storytel Reader

Storytel meddelade i dag på morgonen väldigt överraskande att de lanserar en egen läsplatta före sommarsemestrarna. Plattan Storytel Reader ska till en början enbart vara en e-boksläsare, det går alltså inte att lyssna på Storytels ljudböcker i den, ”men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, enligt pressmeddelandet.

Plattan är bakgrundsbelyst, har en sextumsskärm, väger under 200 gram, kopplas upp via wifi och kommer att kosta 999 kronor i Sverige (den ska också säljas i Danmark och Finland), men där slutar också de tekniska detaljerna som presenteras. I pressmeddelandet står enbart att man loggar in på sitt Storytelkonto och därefter kan läsa de e-bokstitlar som finns i Storytels utbud (och ladda ner dessa offline om man ska läsa bortom sin wifiuppkoppling) men inget står att läsa om ifall plattan fungerar med ePub-filer och om man alltså kan ha sitt ”vanliga” e-boksbibliotek på den också parallellt, men det räknar jag med att bokbranschsajterna frågar om när de ringer Storytel om det här i dag, något annat vore tjänstefel. Likaså vore det spännande att höra vad för sorts platta det i grunden är, jag har svårt att se att Storytel byggt den själva.

I pressmeddelandet säger Storytels vd Jonas Tellander:
– Vår målsättning är att få e-boksläsandet i Sverige att ta fart på riktigt. Kombinationen av Storytel-tjänsten och Storytel Reader är en riktig höjdare för alla som är trötta på att binge- watcha tv-serier i sovrummet. Nu kan folk återigen läsa vid läggdags, precis som som folk gjorde före tv-streamingtjänsternas intåg.

Avsaknaden av blygsamhet är det inget fel på, att ge sken av att det aldrig tidigare funnits något vettigt alternativ för e-boksläsning i Sverige vid läggdags är kanske något Adlibris som med den mångåriga satsningen på Letto skulle vilja protestera mot, men onekligen kommer det att bli lättare för den som är Storytelkund att krypa till sängs med en Storytel Reader. Redan i dag antar jag att en del växlar över till e-boksläget i Storytelappen och läser boken de lyssnar på vid sänggång, men långtifrån alla är bekväma med att läsa i telefonen och så är det ju det där med de distraktioner som den inbjuder till som vi alla är medvetna om. Med Storytel Reader försvinner det, samtidigt som man har fördelen av att fortfarande vara inloggad på sitt konto.

Det är ju just detta som Storytel är ute efter, antar jag. Att man aldrig ska behöva lämna deras ekosystem, oavsett om man lyssnar eller läser. Det upplevda värdet av att betala 169 kronor per månad för tjänsten ökar, även om det läsplattan egentligen bara gör är att bättre belysa en redan existerande del av abonnemanget. Räkna även med att Storytel Reader längre fram kommer att användas i införsäljningen av deras tjänst – teckna upp dig för ett år och få en Reader på köpet, eller liknande. För jag har extremt svårt att tänka mig att plattan i fråga, som verkar vara rätt basic till form och funktion, är särskilt dyr i inköp.

Att Storytel Reader saknar krusiduller tror jag snarast är en fördel om man siktar brett, folk i gemen vill ha något enkelt som bara fungerar. Och där passar en avskalad platta hårt knuten till ett slutet ekosystem som handen i handsken. Att de är så sparsamma med de tekniska detaljerna kring plattan i pressmeddelandet är i det sammanhanget helt logiskt, produkten riktar inte in sig på dem som undrar hur hög upplösningen är i skärmen, hur stort inbyggt minne den har eller vilket operativsystem den i grunden jobbar med.

Den stora förloraren på det här torde vara Storytels konkurrent Nextory, som försökt profilera sig i kampen om ljudbokslyssnarna som alternativet för dem som också gillar e-böcker. Nu tar Storytel udden av deras marknadsföring och erbjuder något jag har svårt att se att de skulle kunna ha muskler att själva erbjuda. Även Bookbeat tar så klart stryk av det här, för även om de precis som Storytel också erbjudit e-böcker i sitt abonnemang tidigare så har de likt hos Storytel hamnat i skymundan. Nu ökar trycket på dem att också lyfta fram e-böckerna. Nya Bokus Play, som inte ens har e-böcker i sitt erbjudande, får det därmed ännu svårare nu.

Om man ändå ska göra en liten jämförelse utifrån det som är känt, så kan nämnas att ”under 200 gram” är vad Adlibris äldre Letto Frontlight-platta väger (190 gram), medan den nya Letto Frontlight 2 med silikonskal som inte går att ta bort är betydligt tyngre (315 gram). Inte heller Letto-plattorna har någon mobil uppkopplingsmöjlighet (vilket lejonparten av Amazons Kindleläsare har, exempelvis).

Hur som helst – jag ska självklart se till att skaffa mig en Storytel Reader så fort den kommer, och ge ett omdöme.

Om Skugges Flygfärdig och Plupp och älgen i VK

Jag skriver ju krönikor på Västerbottens-Kurirens kultursida var tredje helg. Här är alstret som publicerades för två veckor sedan, lördag den 28 april.

——

Jag får aldrig sätta ett glas över dem.

Orden är Linda Skugges i hennes nya bok Flygfärdig, och syftar till det förmanande råd Mumin ger Snorkfröken i Trollvinter då hon vill skydda vårens första krokus när den sticker upp vid söderfönstret: Jag tror den klarar sig lite bättre om den får ha det lite krångligt.

I den korta tankeboken – blott 140 sidor till omfånget – försöker Skugge hantera de komplexa känslor det innebär att inse att ens barn är på väg att bli stora – flygfärdiga. Varför berättade ingen att livets största kärlekshistoria har ett slut? frågar hon, och när jag läser de där raderna vill jag säga ifrån, känner i hela min kropp att jag måste protestera för min femåring sover bredvid mig i sängen där jag läser och vem skulle jag själv numera vara om jag inte hade rollen som den viktigaste personen i hennes liv?

Jag menar inte att göra mig dummare än vad jag är, det är klart att även jag rent analytiskt förstår att det Skugge skriver är sant. Jag önskar min dotter och min son inget hellre än att de själva som vuxna får vila vid sina barns sida och känna en kärlek ojämförbar med vad de tidigare i livet upplevt – inklusive kärleken till sin pappa och sin mamma.

Men måste hon verkligen … jag vet inte – skriva det så svart på vitt? Kan jag inte få leva i villfarelsen att bandet mellan mig och min dotter är det starkaste vi båda kommer att få uppleva? Måste hon få mig att erkänna att jag i grund och botten bara är ett redskap mina barn behöver i starten på sina egna levnadsbanor, en resa där de kommer att uppleva de största stunderna i sina liv utan mig vid sin sida?

Ja, antagligen måste Linda Skugge det, för jag verkar inte kunna förstå det annars.

Min femåring har kommit att gilla Plupp, något jag gärna uppmuntrar då jag tycker om hur Inga Borg i sina böcker om den blåhåriga osynlingen Plupp skildrade djuren, naturen och årstidernas ständiga växlingar här i norr. I veckan lånade vi hem Plupp och älgen från biblioteket, i vilken Plupp blir vän med en älgmor och hennes kalv Långben och följer dem under ett års tid.

När den andra våren kommer lägger älgmor öronen bakåt och sparkar ilskt när Långben försöker närma sig – försvinn, säger hon. Plupp får förklara för ettåringen – det är naturens gång, älgmor har fött nya kalvar, du måste klara dig själv nu.

Inga Borg var knappast först med att förklara för barn hur djuren av nödvändighet agerar mer osentimentalt än vi människor gällande sin avkomma, men rättframheten i berättandet fick mig ändå att haja till. I dagens barnlitteratur förekommer en hel del socialrealism människor emellan, men djurriket är i regel en fredad zon, inte ens vargen dör längre efter att han ätit upp Rödluvan och mormor och sedan fått magen uppsprättad av jägaren – såret sys bara ihop och han springer till skogs med en nyttig läxa i bagaget (och eventuellt lite sten i den hopsydda magen, beroende på upplaga).

Föga förvånande reagerade min dotter starkt på episoden mellan Långben och älgmor, än är hon långtifrån flygfärdig även om hon i sina kavata stunder gärna ger sken av motsatsen.

Ärligt talat är inte heller jag redo, och ska jag tro Linda Skugges anspråkslösa men mycket fina bok blir jag väl aldrig det heller.

Och någonstans finner jag ändå en tröst i det, tror jag. Mitt jobb som förälder må inte vara att sätta glas över mina barn, men det är heller inte att ilsket fräsa – försvinn! Min roll är att efter bästa förmåga spjärna emot lagom mycket (kanske en liten aning för mycket i mitt fall) och sedan låta dem gå, trygga i vetskapen att de för mig alltid kommer att vara nummer ett.

Oavsett hur mycket jag själv tappar i betydelse för dem.

Kampen mot tiden

Finfin dag i Åmål. Efter frukost skrev jag en timme, varefter jag stack ut på en löprunda – skorna och shortsen var med, så jag hade ingen vettig ursäkt för att slippa – och bjöds på finväder och bra tempo tills jag snubblade på en rot på en skogsstig och stöp hårt i marken. När jag efter en halvminuts ojande återupptog joggen och snart märkte att mottagningen i mina bluetoothlurar började hacka, insåg jag att mobilen inte längre låg i bakfickan på shortsen, uppenbarligen hade jag inte tryckt fast kardborren på fickan ordentligt. Jag återvände till fallplatsen och började leta, och hittade snart min iPhone dold i en lövhög. Sensmoral? Att jag lyssnade på en ljudbok räddade mig från att tappa bort min telefon.

Och trots detta har folk mage att klaga på ljudbokens framväxt!

Eftermiddagen var vigd åt litteratursamtalet som hölls på biografen Saga, och som trots det sommarvackra vädret lockade 47 personer, enligt den officiella räkningen. Rubriken för dagen var ”Den gränslösa litteraturen” vilket ju är en smula flytande, men det blev riktigt intressant, och såväl de inledande föredragen som det efterföljande panelsamtalet där jag deltog verkade fånga publikens intresse, och efteråt kom Åmåls kommunchef – som inledningstalade med anledning av stadens 375-årsjubileum – fram och berättade att hon var ett stort Virus-fan. Win!

Hemresan är däremot något av en rysare – efter taxifärd Åmål-Karlstad visade sig tåget därifrån vara en timme försenat, vilket medförde att jag missade nattåget som jag skulle ha bytt till i Hallsberg. Nu är förhoppningen att vårt tåg – som likt nattåget ska mot Stockholm – ska hinna ikapp och förbi nattåget innan det når huvudstaden så att jag och ett antal andra nattsuddare kan byta där i stället.

Gotta love transportlogistik.

Åmål, Biffen och jag

Framme i Åmål! Det låg en gigantisk katt och väntade i sängen i mitt rum på pensionatet, som genast vid min ankomst vände magen upp och beordrade: Klia! Så det var bara att lyda. Jag tror han hette Biffen.

Nu ska jag gå och äta middag med arrangörs-Victor, som jag känner från millenniets ungdom när jag frilansade för Situation Sthlm och han var redaktionssekreterare där. Later!

Land och rike och dygnen runt

Åmål visade sig vara en svårlöst knut rent logistiskt om man reser på helgen och bor i Kirunatrakten. För att kunna delta i en panel under arrangemanget Den gränslösa litteraturen i Bokdagar i Dalslands regi på söndag eftermiddag, måste jag resa härifrån Vittangi redan vid klockan åtta på lördag morgon för att kunna ta dagens ”sena” flyg vid tiotiden (det tidiga går klockan sju). Jag är efter ett par timmars väntan i Stockholm där jag byter till tåg (och sedan byter till ett annat tåg i Karlstad) framme i Åmål efter klockan sju på kvällen. Hemresan är lika tidsomfattande den – först skjuts till Karlstad tidigt på söndag kväll, tåg till Hallsberg där jag byter till nattåget och sedan byter en gång till i Boden dagen efter och når Kiruna klockan halv tre på måndag eftermiddag och i Vittangi en timme senare.

55 timmars bortavaro för en timmes medverkan. Måtte det bli en sjuhelsikes panel.