Ny skrivdag i Kiruna i dag, och i ljuset av det blogginlägg Lisa Bjärbo skrev i går om hennes disciplin (eller snarare ickedisciplin) när hon skriver – och den text hon länkade till där den amerikanska författaren Rachel Aaron förklarar hur hon lärde sig att skriva mer än 50 000 tecken per dag, varje dag, är det så klart inte mer än rätt att jag skriver lite om vad dagens teckenmängd landade på.
Jo, tackar som frågar: 21 214 tecken, vilket jag banne mig tror är ett personligt rekord.
Nu är det visserligen inte bara guld och gröna skogar och pukor och trumpeter som omgärdar det här – cirka 17 000 av de där tecknen hamnade i ett och samma kapitel, vilket är 7 000 fler än jag helst vill att kapitlen ska landa på maximalt, men jag hade extremt svårt att nå fram till slutpunkten jag ville landa i på ett kortare vis. Nu måste jag inleda morgondagen med att läsa igenom allt och (förhoppningsvis) hitta saker att skära ner, för att resten av avsnittet ska gå att få ihop på ett vettigt vis utan att jag spränger maxgränsen allt för mycket (avsnitten ska totalt ligga på cirka 50 000 tecken). Min ordrikedom i dag kommer alltså att straffa sig i morgon.
Och angående den där texten som den amerikanska författaren skrev, så … tja, visst, den har helt klart sina poänger och är läsvärd, och jag skulle helt klart kunna dra upp min skrivmängd rejält om jag var bättre på att planera vad jag ska skriva, var jag skriver och hur jag gestaltar det (vilket är essensen av hennes teser) men 50 000? Jag tror att min hjärna skulle börja självantända redan vid hälften.