Kategori: Jobb och sånt

Var på frilansmöte på Upsala Nya Tidning i går kväll. Runt 25 personer var där, en del av tidningens anställda, resten frilansare. Det var en underlig känsla att kliva in i den hyrda lokalen och se ansikten jag inte sett sedan jag slutade frilansa/springvika där innan mitt Stockholmsliv inleddes. Så länge sedan, och samtidigt som vore det nyss.

Jag började skriva för Upsala Nya Tidning hösten 1998, en intervju med en drum’n’bass-artist för den fredagsbilaga de hade på den tiden, vill jag minnas. Jag kunde föga om drum’n’bass, och artikeln var säkerligen alldeles för ordtung och krånglig om jag känner mitt ungdomsjag rätt, men jag fick hur som helst förnyat förtroende veckan därefter. Mellan hösten 1998 och sommaren 2000 skrev jag 101 frilanstexter för UNT om mitt dokumentregister i datorn är att lita på, den sista var en recension av skräckisen ”Bats” den 27 juni, som jag gav en ynka kaja i betyg. Jag hade då sedan en dryg månad tillbaka sommarjobbat på TT Spektra (även om det hette Avisa då) och troligen var det någon dag efter det som jag fick en förfrågan från dem om jag ville stanna kvar och jobba hos dem under hösten också, i stället för att plugga vidare på JMK. Jag tackade ja, och resten är (min) historia. Jag fick sluta med frilanseriet för UNT, men fortsatte i något år med att skriva för Situation Sthlm, eftersom den tidningen inte ansågs verka på samma marknad som TT Spektra (vilket däremot UNT gjorde).

Så passerade elva år.

Konstigt det där. Att närmast en tredjedel av mitt liv hunnit passera på annan ort sedan den där tiden, och att det ändå kändes så familjärt att återse de ansikten som stannat kvar från tiden där runt millennieskiftet. Hur livet har olika faser och hur de kommer åter i ny skepnad.

Min gamla lärare Staffan Bergsten var på mötet, för den delen. Jag läste litteraturvetenskap under honom hösten 1996 och våren 1997 när litteraturinstitutionen fortfarande huserade i Uppsala Slott, de två bästa studieterminer jag någonsin haft. Nu är han sedan länge pensionerad från universitetet, men förekommer då och då i UNT:s spalter och är även aktuell med ett författarporträtt över Tomas Tranströmer, som passande nog hann komma ut lagom till Nobelprisutnämningen. Strax innan Bergsten skulle gå gick jag fram och berättade för honom att han var den bästa lärare jag haft. Han sken upp, verkade inte minnas mig som student men log och berättade att han verkligen saknade tiden som lärare. Sedan gick han, och även jag sade hej då och promenerade mot tåget kort därefter.

Jag är glad att jag har återknutit kontakten med UNT. Och jag är glad att jag gick fram och sa hej.

Jag jobbar i dag. Sitter på kontoret och känner mig som en vanlig vuxen, dricker kaffe, lyssnar på Pallers och försöker få någon struktur på mitt första större jobb för Internetworld, en e-handelshistoria på totalt 8000 tecken.

Att det är söndag, att solen skiner höstigt vackert utanför fönstret och att jag var tvungen att vända hem igen för att hämta nyckeln när jag kom fram första gången kan vi ju försöka ignorera.

Måndag den 22 maj år 2000 började jag arbeta på TT Spektra. Mer än ett decennium sedan, nästan en tredjedel av mitt liv.

Men allt har sin tid. Därför har jag valt att säga upp mig från min anställning på kultur- och nöjesredaktionen. Den 1 mars sker uppsägningen officiellt, men jag hörde att det aviserats i jobbets veckoinfomejl i fredags, och är det ute där, är det väl lika bra att offentliggöra det här också.

Vad ska jag göra nu då? Vet inte exakt faktiskt. Jag tänker mig en frilanstillvaro där jag kombinerar journalistik med författande med förlagsarbete med olika nätprojekt med … ja, vad vet jag, jag känner mig öppen inför det mesta. Jag hoppas kunna hålla mig inom den kulturella sfären, men även vidga mig och skriva mer om teknik och internet, det har alltid varit rätt stora intresse- och kunskapsområden som jag aldrig gjort något av på det professionella planet.

Varför väljer jag då att säga upp mig från en fantastisk redaktion, där jag haft enbart roligt under alla år, där jag har träffat några av mina bästa vänner, där jag kommer att sakna mina arbetskamrater varje dag? Tja, kanske just därför. Jag har haft det så bra där. Jag har blivit bekväm, och det i kombination med att jag alltid har varit en trygghetsknarkande person har gjort att jag inte har utmanat mig själv utan i stället suttit still i båten. Inget fel i det i sig, men jag har blivit en annan de senaste åren, och det är hög tid att den förändringen även avspeglar sig i mitt arbetsliv.

Känns det läskigt? Inte riktigt ännu, jag är ju fortfarande föräldraledig och tänker mig en mjukstart in i den nya tillvaron, men visst, klart det kommer att vara annorlunda att inte ha en stadig och helt okej lön som tickar in på kontot per automatik varje månad.

Helt överger jag dock inte TT Spektra, vare sig på det privata eller yrkesmässiga planet. Jag skriver sedan i höstas en krönika om nätet och teknik en gång i veckan på frilansbasis, och det ska jag så klart fortsätta med.

Så. Det var det det. Jag ersätts på redaktionen av Sara, som redan vikarierat på min plats och som jag arbetade sida vid sida med förra året. Jag kan inte tänka mig en finare ersättare, hon är banne mig bättre än vad jag är.

Lite konstigt känns det. Men också väldigt roligt.

Hey ho here we go.

——

Bilden? Tja, det är inget speciellt med den, mer än att det var den äldsta digitala bild jag hittade på mig själv, den togs i november 2002 när jag hade jobbfest i min dåvarande lilla etta med kokvrå vid Gullmarsplan.