Kategori: Jobb och sånt

Hepp, ser man på. Det är ju min intervju med Anna Maria Espinosa som Fredrik Strage tar avstamp i när han i dag toksågar den ondskefulla Melodifestivalen i Dagens Nyheter.

Jag kan tillägga att det var ytterst nära att det nu bevingade uttrycket kreddtalibaner aldrig fick se TT-linans ljus eftersom det kändes som ett väldigt o-TT:igt ord att skriva, särskilt då det i måndags när jag skrev artikeln inte gav en endaste träff på Google och därmed kan sägas ha varit ickeexisterande. Men vi tyckte det var ett rätt träffande uttryck, och lät det passera. Dock fick jag som ett brev på posten redan dagen därpå ett läsarmejl, där någon ifrågasatte mitt ordval.

Oh well. Strage driver tesen att Melodifestivalen är ondskefull eftersom den är som en blobb av uselhet som lägger sig över allt. Ett undantag från uselheten finns – pausunderhållningen i Karlskrona 2008 då Kristian Luuk dansade med Anna Vnuk till tonerna av Daft Punk. Och det är ju trots allt en rätt tröttsam kreddtalibaninställning tycker jag. För nej, all musik som kommer ur den här festivalen är verkligen inte bra. Men att allt skulle vara skit? Det är så klart inte sant.

Döm själva – är det här det enda kvalitativa som Melodifestivalen någonsin fått ur sig?

Jag är ärligt rörd.

Vi tyckte att vår artikel om ”Snabba cash”-trilogin behövde piffas upp. Alltså började vi spåna på kända filmtrilogier och gjorde en tillhörande faktaruta.

Särskilt nöjd är jag med att jag fick med ”Titta han snackar”-trilogin.

Nej men hörni, allt här i livet kretsar ju verkligen inte kring min kommande roman. Här är fyra rykande färska litteraturanstrukna grejer som min redaktion knåpat ihop i dag:

Piratförlaget vill pröva e-boksmoms. Nu hoppas vi bara att det här inte leder till att regeringen beslutar sig för att gå den andra vägen och höja den vanliga bokmomsen till 25 procent igen istället.

Bratt: ”Guillou var hänsynslös”. Tvekampen mellan Jan Guillou och Peter Bratt går vidare.

Nytt avtal för e-böcker slutet. Norstedts och Författarförbundet överens. Mer uttömmande text hos Svensk Bokhandel.

Portman jagar zombies i Austen-film. ”Pride and prejudice and zombies” blir långfilm. Hurra!

När Chefs-Micke uppbragt utbrast Professor Drövel har dött! drog halva redaktionen efter andan. Erik reste sig upp och började tala i tungor om bröderna Roms, Gaus och Brumund Dal som gav sig ut på jakt längs Overfjorden medan jag började vifta okontrollerat med armarna, googla fakta och skriva text för glatta livet.

Kvar på sina platser, lugnare än Ferdinand under korkeken, satt Kerstin och Victor och arbetade på som om inget hänt. Och det hade det ju inte, för dem.

Sällan har generationsklyftan mellan de insuttna, något mer grånade fastanställda och det yngre vikariegardet synts så knivskarpt. Min twittring – Stoppa pressarna: Professor Drövel har dött! gav ett sällan skådat RT-smatter. En skrev Min ungdom börjar raderas ut!, en annan skrek Neeej!, en tredje konstaterade Obligatorisk svart armbindel och sorgflor för 70-talister och en fjärde meddelade sorgset Nås av denna nyhet i stillastående bilkö på motorvägen. Depp. Ingen av retweetrarna bör ha varit närheten av att vara under trettio.

Kerstin, väluppfostrad som hon är, frågade ändå med klädsam hövlighet sina äldre kollegor vem det kunde tänkas vara, den där Drövel. Och oboy, innan arbetsdagen var slut var hon djupt nere i Drövelträsket, närmast redo att beställa dvd-boxen.

För en knapp vecka sedan tipsade jag om att Svenska Dagbladet var bra på att med små men smarta medel nyttja vårt material på webben när de länkade ihop månadens boktopplista med sina egna recensioner.

I dag har de varit duktiga igen. Till vår notis i morse om decenniets tio bästa svenska filmer har de nyttjat Youtube på ett fint sätt när de publicerat texten. Okej att finishen kanske lämnar lite att önska (och jag ogillar verkligen den där gigantiska reklambannern SvD slänger mellan ingress och brödtext överallt), men ändå – föredömligt tänkt.

I brist på mer originella idéer delar jag med mig av dagens finaste Youtubeklipp, där vår egen Fredrik Reinfeldt har letat sig in i senaste delen av ”Auto-tune the news”:

Var tvungen att skriva några rader om det också.

Nej, särskilt mycket roligt kan man inte anklaga mig för att ha skrivit här i dag. Men tro inte att jag varit overksam för det, jag har istället publicerat ett rätt långt inlägg på Spektrabloggen om hur svenska medier kan jobba med livesänd webb-tv. Check it out!

I fredags eftermiddag twittrade jag Höll på att orsaka en katastrof genom att vara en smula trigger happy. Måste vara för att jag varken bär hängslen eller livrem i dag.

Tidigare på dagen hade det kommit rapporter om att Patrick Swayze nu inte hade mycket liv kvar i sin cancerhärjade kropp, och att det rörde sig om blott dagar innan han var död. Sagt och gjort, en runa förbereddes och markerades med ett stort rött LIGG i vårt system, vilket betyder vad du än gör, skicka inte ut det här förrän det är dags.

Problemet var bara att jag inte medverkat på morgonmötet och hört diskussionen som föregått texten, samt befann mig på lunch när artikeln blev klar och dök upp i sändkön.

När jag kom åter från min lunchpromenad fann jag en text med rubriken 80-talsikonen Patrick Swayze död överst i kön. Jag blev febrig, nyhetspulsig och kastade mig över den, sånt här måste ju ut ögonabums och svartvitgryniga Lägg ut, lägg ut!-bilder flimrade framför min inre tv-skärm.

Men.

Som ni vet kom det aldrig några skandalrubriker om att vi dödförklarat Patrick Swayze i fredags, som när amerikansk media för en kort stund tog livet av Steve Jobs tidigare i år. Jag hade vett att utbrista OMG är han död nu?! vilket svarades med ett resolut NEJ! och även om jag varit döv för omvärlden hade jag ju snart sett att texten inte gick att sända utan de extra handgrepp som LIGG-statusen kräver.

Så.

Faran var aldrig verklig.

Men ändå. Korrekthet gällande liv och död är grunden för det vi gör. Och bara blotta tanken på att jag i teorin hade kunnat ta livet av karln gör mig lite yr, oavsett att den verkliga risken var närmare noll.

Nu är han verkligen död. De flesta pratar om ”Dirty dancing” men för mig var Patrick Swayze först och främst Orry Main i ”Nord och syd”. Jag älskade den tv-serien, är än i dag fascinerad av det amerikanska inbördeskriget. Och jag – liksom de flesta andra – identifierade mig allra mest med Orry.

Här är för övrigt texten jag febrade för att få lägga ut redan i fredags. Väldigt fin tycker jag.

Man hoppas ju nästan att DN och Svenskan haft kontakt över redaktionsgränserna inför det här. Okej, kör ni positiva vinkeln så tar vi gnällspikarna?