Kategori: Boken och framtiden

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 9 juni)

———

Betatestad skönlitteratur? När det Luleåbaserade bokförlaget Teg Publishing i höst ger ut Alfred Ruths science fiction-thriller Fermis filter – en anledning att finnas sker det enligt modell från IT-världen.

Fermis filter ska bli en trilogi, och berättelsen utspelar sig 30 år in i framtiden när den artificiella intelligensen står på gränsen till att övertrumfa den mänskliga hjärnan. När dagen infaller då vi inte längre är smartast på planeten – vilken funktion fyller mänskligheten då?

Att en sådan roman hämtar inspiration i sin tillblivelse från teknikvärlden följer en viss logik.

Författaren Alfred Ruth, som till vardags är verksam inom IT-branschen, har tillsammans med kollegan Jonas Frid utvecklat en tjänst kallad Betareader, till vilken man kunnat ansöka om en av tusen platser i en testpanel. Betaläsarna får sedan ta sig an Fermis filter i lite olika variationer, och utifrån läsardatan som tjänsten spottar ur sig kan Alfred Ruth ge berättelsen sin slutgiltiga och förhoppningsvis optimala form.

Uttrycket betaversion myntades av IBM på 1960-talet, och i takt med att nättjänster och appar sipprat in i allt mer i våra liv, har det blivit vanligare att vi möter tjänster som fortfarande befinner sig i betaform även i vardagen, stämpeln ”beta” blir som en digital brasklapp – varsågod att använd, men räkna med lite skavanker till en början. Ett exempel är Googles populära mejltjänst Gmail som efter lanseringen 2004 hade kvar betastämpeln ända till 2009.

När de inbjudna läsarna tar sig an Fermis filter i Betareader, ser författaren inte bara att boken blir läst, utan också hur läsarna tar sig an texten – exempelvis vilka kapitel som verkar slukas och var det går långsammare. Alfred Ruth har också inkluderat ett så kallat A/B-test där läsarna fått olika inledningar på berättelsen, och utifrån läsardatan har han kunnat dra slutsatser om vilken version som uppskattats mest.

I min egen roll som författare är jag paniskt rädd för att släppa in utomstående i min text innan den känns helt klar. Med de glasögonen på kan Betareader vid ett ytligt påseende framstå som en mardröm.

Men det jag främst är rädd för – inbillar jag mig – är att utsätta mig för andra människors åsikter om det jag skriver innan de kan se helheten. Och det är inte det Betareader gör.

Styrkan i tjänsten ligger efter vad jag har förstått i att endast konkret läsarbeteende registreras under läsandets gång, kommentarer om textens kvaliteter kan lämnas först när romanen är utläst. Det är alltså analyserbar statistik som trillar ur maskinen och inte löst tyckande. Och sådant älskar jag.

Alfred Ruth har i intervjuer sagt att han inte låter sina testläsare diktera berättelsen – den styr han själv – men däremot ser möjligheter att få hjälp att bestämma hur han ska berätta den.

Med den här metoden blir det enkelt att se vilka kapitel som verkar läsas ut fort respektive tar längre tid, och de läsare som helt ger upp – var verkar det ske, och vad kan i sådant fall problemet med berättelsen vara just där? Som författare kan det finnas många intressanta slutsatser att dra.

Är det här alltså framtidens melodi? Möjligen, åtminstone för en del som är verksamma inom genrer där det finns ett stort sug efter nya berättelser. I Alfred Ruths fall – absolut. Här har vi en ambitiös sci fi-trilogi om mänsklighetens framtid i skuggan av en framväxande AI-värld – att nå tusen villiga digitala testläsare i en genre vars fans brukar ligga i teknisk framkant borde inte vara ett problem.

Men för en gängse, helt oprövad skönlitterär debutant med ett ännu buggfyllt manus som kraschar på oväntade ställen? Där lär det bli svårare att få ihop tillräckligt många betaläsare för att statistiken ska bli relevant.

Med det sagt – vi lär få höra mer om Betareader och liknande satsningar framöver.