Det andra stället

Skulle behöva hjälp med en grej.

I morse vaknade Tage och var mycket bestämd. Vi skulle inte gå till dagis i dag meddelade han, utan till det andra stället. Var denna plats är belägen kunde han inte exakt ange, men den låg långt bort, och det skulle finnas nio grävmaskiner där, tre lastbilar och många många motorcyklar.

Någon som har en aning om vart vår resa bär? Och om det går att åka kollektivt dit?

Solsken

Ibland känns det som att jag bör stanna upp och tänka på vilket privilegierat och fint liv jag ändå lever.

Jag menar inte de stora sakerna, även om de också så klart ska värdesättas. Nej, jag tänker på de små, enkla grejerna.

Jag och Tage gick ut en sväng utanför mässan i dag. Åka spårvagnen! utbrast han när den dundrade förbi. Okej, vi hade ju inga måsten, varför inte. Så jag köpte en sms-biljett och vi hoppade på tvåans linje. Upp mot Centralstationen, inte gå av än! och förbi Brunnsparken, Grönsakstorget och hållplatser jag inte minns namnet på. Till sist, efter att jag lovat dyrt och heligt att vi så klart skulle åka strax igen, fast åt andra hållet, accepterade han att vi klev av vid Vasaplatsen. Jag vill ha korb! meddelade han nu och snart satt vi på en parkbänk och åt korv och mos och drack Coca-Cola, medan spårvagn efter spårvagn dundrade förbi till hans aldrig sinande förtjusning. När vi ätit klart uppfyllde jag min halva av löftet, och vi tog samma linje tillbaka. Varje gång vi mötte en annan spårvagn kom det omedelbart – Whaaw, titta pappa, en spårvagn! Whaaw!

Väl tillbaka på mässan, uppe på vårt hotellrum, frågade jag visst hade vi det mysigt i eftermiddags, Tage?

Han tittade på mig ett tag, log och vände sig därefter mot Johanna. Mamma, det INTE var roligt i dag! konstaterade han och började storskratta.

20120928-203921.jpg

20120928-203945.jpg

Hålla radiolåda

Det var fantastiskt roligt att vara med i radion i morse! Här kan man lyssna i efterhand. Det blev som man kunde ana en smula ofokuserat – Tage ville dels rita på allt han kom åt och dels gång på gång promenera ut ur studion och undersöka P4 Upplands redaktion i stället – men på det stora hela tyckte jag att det blev bra.

Så alla andra radiokanaler och program där ute – var nu inte blyga, låt oss komma och prata om den vingliga och omtumlande starten på föräldraskapet hos er också. Se det inte som en order, men som en sträng uppmaning.

P4 Uppland i morgon

Just ja! Tidigt i morgon bitti tar vi tåget norrut för att mellan klockan åtta och nio vara med i P4 Upplands morgonprogram och prata om vår bok. Det blir spännande, inte minst för att Tage ska vara med i studion hela tiden. Vi får väl se hur det går, han har ju en egen vilja nu för tiden, kan man ju kanske uttrycka det.

Lyssna live om ni är i krokarna, eller via deras sajt!

Ett minfält för halva befolkningen

Vår föräldrabok skapar små svallvågor i det svenskspråkiga Finland. Efter att en enligt mitt tycke fin intervju med oss publicerats i Hufvudstadsbladet blev en kvinna så arg att hon satte sig ner och skrev en upprörd insändare eftersom Johanna i intervjun har mage att påstå att det inte finns ett explicit unikt band mellan mamman och barnet under den första tiden i livet, utan att det här bandet lika gärna kan formas mellan pappan och barnet, eller för den delen någon annan vuxen som råkar vara barnets närmaste vårdgivare. Insändaren, där Johannas uttalande liknas vid fanatism, finns inte publicerad på nätet, men däremot har flera blogginlägg publicerats där den arga insändarskribenten får sina fiskar varma. Det längsta inlägget, skrivet av en doktorand i historia som till skillnad från insändarskribenten faktiskt kan backa upp sina påståenden med vetenskaplig forskning, är riktigt intressant läsning.

Sedan har några upprörts av Johannas uttalanden om amning också, vilket renderat flera andra arga blogginlägg.

Kan ett mönster synas? Ja, det är precis som vanligt när det gäller föräldraskap – mamman synas under lupp och (för)döms, ingen bryr sig om vad pappan har att säga. Och i de fall där det till och med egentligen handlar om pappan, är det ändå mamman som får ta smällarna.

Föräldraskap. Inte direkt jämlikt vad?

Himmel och helvete

Så passerade ännu en helg av våra liv.

Jag gillar verkligen den relation jag och Tage har just nu. Vi börjar allt mer bli som två kompisar, redo att upptäcka världen tillsammans med kavata steg. Ja, bortsett från att han alltid vill springa medan han upptäcker då. Pappa spring! säger han och sätter iväg, och att det räcker för mig att gå raskt för att hinna med i hans löpartempo spelar ingen roll, går jag tittar han bara missmodigt på mig och upprepar spring! tills jag börjar lufsa med korta springsteg vid hans sida, samtidigt som jag med jämna mellanrum utbrister titta framåt! när han ideligen vägrar göra just det. Att man ska bli utpumpad av hans ruscher är dock ingen risk, var tionde meter blir det tvärnit eftersom en cykel, ett stuprör, en soptunna och därefter en ny cykel ska undersökas. För att inte tala om de tre-fyra motorcyklar som brukar stå parkerade lite längre upp på vår gata.

Men så är han ju samtidigt en sådan ofantlig pain in the ass just nu också. Han kan växla mellan att vara världens gulligaste två och ett halvt-åring och en ursäkta uttrycket skitunge av galaktiska mått inom loppet av sekunder. I lördags eftermiddag när vi skulle ta oss ut ur lägenheten för att åka till Andys lekland i Sickla var jag så förbannad på honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vad han gjorde? Egentligen inget mer än det han alltid gör numera – skrek NEJ! till allt man föreslog och gjorde tvärtom vad man än sade till honom. Men ibland är det som att han märker att om han sätter sig på tvären exakt vid det här tillfället så kommer effekten att bli maximal – ja men vad bra, då kör vi så det ryker och tårarna och snoret flyger av ilska, ända in i kaklet trotsar vi, kom igen nu! Och när de där tillfällena kommer trycker han sig in, rotar sig ner och vägrar allt och alla så totalt att det känns som att hela min kropp ska brista av undantryckt irritation och ilska.

Men så ligger jag där i sängen när natten kommit, fortfarande någonstans irriterad över tingens ordning, och vaknar till av att en vettskrämd liten pojke famlar sig upp ur en mardröm och kvävt skriker pappa! pappa! och viftar med armarna tills han finner min hals och trycker sig så hårt mot mig att jag knappt kan andas och han snyftar och skakar i hela kroppen tills jag lyckats vyssja honom lugn och han efter ett tag somnar fortfarande fastklamrad kring mig. Hur jag ligger där och försöker insupa den säregna känsla som jag antar drabbar alla föräldrar då och då – att i min famn sover ett litet barn som känner fullständig tillit till mig, ett barn som i detta nu ser mig som sitt allt.

Och det är alltid en tanke som får det att svindla.

Intervjuad i Arbetarbladet i dag

Åh, älska min gamla hemmatidning Arbetarbladet! I dag publicerar de en stor intervju med mig och Johanna gällande ”När två blev tre”, och reportern Ylwa Karlström som kom ner och gjorde intervjun har även skrivit en anknytande krönika gällande det här att alla gärna har åsikter om andras föräldraskap. På webben går det även att läsa ett av mina kapitel, det som med utgångspunkt i min morfars död behandlar mina förändrade känslor inför min egen dödlighet efter att Tage fötts.

Jag tog mig friheten att ta en skärmdump från sajten, eftersom jag tyckte att deras bild på oss blev så fin.

Två veckor kvar!

På tal om inget annat: I slutet av veckan väntas vår bok komma från tryckeriet! Om två veckor i dag, den 27 augusti, är det första försäljningsdag för ”När två blev tre”. Den 6 september är det sedan första recensionsdag – ja i den mån den kommer att recenseras, det är väl inte direkt den typ av litteratur som brukar ges företräde på landets kultursidor.

Jag är hur som helst väldigt förväntansfull och en smula nervös, föräldraskap är ju minst sagt ett minerat område. Men jag tycker själv att vi har skrivit en fin och insiktsfull liten bok om hur det är att bli förälder i Sverige i dag. Och jag är mycket stolt över att vi faktiskt har skrivit en föräldrabok, riktad till båda föräldrarna i samma utsträckning. Det har mig veterligen ingen gjort i Sverige tidigare.