Lördag

Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.

Bildstöldslördag

I dag har jag …

9e6aaa9a8e3511e280a722000aaa08b2_7

… besökt skidtävligen Kopparrajden där Tage gjorde några tappra försök att bemästra skidåkningens ädla konst …

096fefaa8e6611e2aa2d22000a1f9a45_7

… kommit ut som downshiftande make i tidningen Hannah & Amanda …

7fd17a7a8e5611e2ba6922000a1fb733_7

… samt agerat biträde när svärfar Roger svurit över trilskande material när vi monterat vägg i vårt badrum. Men till sist fick vi i alla fall den första på plats.

Johanna tog alla bilderna.

Pölen på golvet

Allt tydde på att vattnet gick. Det kom vatten. Vad vi ansåg vara mycket vatten. Inte som med Tage, då var det splash och sjö på golvet – men mycket, ett par rejäla pölar. Klart, luktfritt vatten. Precis som det ska vara.

Men på sjukhuset hävdade de annat. Troligen flytningar, åk hem igen, vattnet har inte gått. Vi kände oss snopna, nästan lite dumma. Men visst, även vi såg ju på ultraljudet att det fanns fullt med vatten kvar där inne i livmodern. Och okej, jag ska erkänna att mina kunskaper om kvinnors flytningar är rätt luddiga, men nog var de tre pölar jag torkade upp från golvet med ett badlakan innan vi stack iväg vatten allt.

Så: Ruta ett igen. Eller kanske ett komma fem. Särskilt länge till tror jag inte hen vill vara kvar där inne i magen.

Grattis Tage!

Jag är helt slut efter att ha bilat cementgolv samt bytt stammar i badrummet hela dagen. Men en sak måste trots tröttheten sägas:

Tage blir i dag tre år. Tre år som för hans föräldrar både varit livets jobbigaste och mest fantastiska.

Älskade barn, ord kan inte beskriva vad jag känner för dig.

20130312-191247.jpg

Johanna har summerat hur han är just nu på ett föredömligt sätt.

The beach runner

Vi åkte till Las Palmas på en tredagarssemester, lika bra att passa på, det lär inte bli så många flygresor den närmaste tiden, Johannas allt större mage sätter stopp och när vi väl blivit tvåbarnsfamilj har jag en känsla av att vardagsbestyren kommer i vägen, åtminstone till en början.

Vad vi gör? Jagar Tage. Tar bilder på Tage. Ibland på en och samma gång.

20121213-101918.jpg

Vittangi och Baby E

Vi tog tåget norrut, Tage och jag. Gästrikland i helgen, Tage besökte sin farmors dagis i går, han levde rövare i timmarna tre medan jag satt i personalrummet och jobbade. Sedan ”promenerade” vi hem genom två decimeter oplogad nysnö med barnvagnen. Så fick jag ett träningspass även detta veckoslut. I dag åkte vi till Kungsgården, där Tage spenderade en god stund av kvällen med att gång på gång snurra in sig i ett liggunderlag. Kanske bara ska slå in den där och ge honom i julklapp, konstaterade pappa.

På tal om Norrland. Det slog mig att jag här i spalterna helt glömt bort att nämna två livsförändrande saker:

Med start kring jul och nyår omlokaliserar vi oss och gör Vittangi – som i går slog svenskt köldrekord för år 2012 – till vår huvudsakliga hemmabas. Lite som när vi var föräldralediga med Tage och drog söderut till Berlin, fast nu åker vi lika långt åt andra hållet och flyttar in i Johannas farföräldrars gamla villa, som vi köpte för ett par månader sedan. Vi överger inte stockholmsboendet, men eftersom Tage nu är så stor kommer det knappast att bli lika frekventa vistelser i huvudstaden som under året i Berlin, eftersom han efter trettonhelgen börjar på dagis där uppe. Tanken är också att det här ska bli längre än ett år, hur många får vi se, det rör ju sig trots allt om en rejäl omställning.

Vilket någorlunda sömlöst för mig över till den andra saken, i slutet av mars väntar vi utökning i familjen när tre blir fyra! Så i stället för att upptäcka Berlin medelst barnvagn kommer jag med barn #2 att göra detsamma i Vittangi. Synd bara att jag redan kan de … ja vad kan det vara, femton gator Vittangi består av utantill efter att ha promenerat Johannas föräldrars hundar varv efter varv när vi har varit på besök.

Hur som helst, vi är i vecka 24 nu, Johanna mår fint bortsett från att Baby E är en magkickare av tidigare aldrig känd art, och vi är väldigt förväntansfulla. 30 mars, samma dag som mina tvillingsystrar är födda, är beräknat nedkomstdatum.

Nattåg 94

Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.

Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.

Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.

Älskade unge.

SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.

Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.

Livet.

Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.

Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.

Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.

Sjuka, Obama och iPad mini

Tittar på Pippi Långstrump med Tage, han är sjuk för tredje och förhoppningsvis sista dagen. Han är så söt i sin ynklighet, så hes att allt kraxas fram, och det är så synd om honom, han kräver att minsta vink befalles till punkt och pricka, annars genast stora, sorgsna tårar som trillar nedför kind.

Ja, euforin från fyra år sedan är borta. Men att Barack Obama sitter kvar är viktigt. Visst, Kina kanske börjar bli viktigare för vår ekonomi, men allt här i livet är inte pengar. USA påverkar oss kulturellt och samhälleligt ofantligt mycket mer än den kinesiska jätten i öster. Att det sitter en person med sunda grundvärderingar som högsta höns i USA är därför fortsatt lika viktigt. Särskilt i dessa tider då olika typer av fanatism är på frammarsch både här och där.

De röstade in en öppet homosexuell kvinna i senaten också. Ryktet om USA:s konservatism kanske måste börja revideras.

iPad mini. Jag älskar den närmast förbehållslöst, tveklöst den bästa iPad jag någonsin testat, en perfekt kombination av storlek och funktionalitet. Synd att Tage tycker detsamma bara. Låt oss kalla oss oense om vem som har rätt till den.

Ensam hemma

Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.

Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.

Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.

Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så så synd om honom är det inte.

Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.