Barnkanalen appar till sig

Ja, det är ett fasligt länkande till mina texter på TVdags här, men i dag har jag skrivit något jag tror kan uppskattas av alla småbarnsföräldrar som läser den här bloggen. SVT har i dag lanserat sin nya Barnkanalen-app, och jag gjorde en snabbrecension på förmiddagen. Mycket bra app tycker jag, och SVT har redan hunnit fixa till Fåret Shaun-buggen jag uppmärksammade dem på i texten.

Försökte även ta en bild på Ejda när hon testkörde appen, men hon är sjuk i dag stackarn och var inte riktigt med på fotomodellnoterna. Så jag illustrerar med en gammal fin bild på Tage i stället, som jag tog för ett reportage i Macworld 2011.

IMG_4811

Enhörningen och stenstoden

Jaha. Jag missade att blogga i går i #blogg100-utmaningen. Oh well, det får bli två inlägg i dag i stället.

Till detta första bjuder jag på en fin bild på Ejda från ett av förra veckans två besök på Icehotel. Rolig bonusfakta: Ejda är numera rätt bra på att gå, hon har så smått även börjat springa på det där oefterhärmliga ettåringssättet. Men sätt på henne ett par skor, och hon blir som en stenstod. Hon rör sig inte ur fläcken, står blick stilla tills hon lyfts bort.

Rätt praktiskt faktiskt.

20140407-090218.jpg

Huvudstaden

Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.

Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.

Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.

När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.

Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.

Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.

Hipp hipp hurra!

I denna stund, klockan 08.36, för ett år sedan såg Ejda dagens ljus för första gången. Hon satte sig på tvären från början, barnmorskan fick ta hjälp av sugklocka, och det är ett beteende som vi 365 dagar senare kan se inte var någon slump, maken till humörfyllt barn har släkten inte sett på generationer. Nåväl, oftast yttrar sig detta i solsken. Oftast.

Födelsedagen firas i hemmet i sällskap av de närmaste – hon påbörjade det redan klockan 04.50 – och hittills har det inneburit frukost medelst inkletning av yoggi på hela kroppen, efterföljande bad samt som epilog en spektakulär vurpa på det vattendränkta kakelgolvet i badrummet.

IMG_7813

Älskade lilla Pejdo Po.

Kalaset och nödfiskdammen

Det blev tårtkalas med den närmaste släkten i går kväll för vår nyblivne fyraåring.

IMG_3124

 

IMG_3138

IMG_3143

Tyvärr glömde vi dock bort det obligatoriska kalasinslaget fiskdamm vilket orsakade mycken gråt och tandagnisslan vid sänggång när födelsedagsbarnet kom på det hela. Lösningen blev att anordna en frukostfiskdamm i morse där Tage fick fiska upp sin frukostmacka och yoggi, som hade placerats i en Icakasse, med hjälp av en innebandyklubba bakom en rosa filt vi hängt upp mellan köket och hallen.

Alla nöjda, dagen räddad.

16 nya steg för mänskligheten

Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.

Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.

Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.

Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.

Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:

Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.

The sunshine state

Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.

Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.

Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.

Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För då blir det gryningsmayhem kan jag lova.

Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.

20140127-041344.jpg

Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?

Steget efter

Ejda har nu nått stadiet i sin utveckling då hon hela tiden vill vara med sin storebror. När hon ser Tage skiner hon upp likt en sol, och dit han går beger sig även hon.

Tyvärr går det ju för sakta. Dörrar stängs framför näsan på henne, trappgrindar fälls ned innan hon nått fram, hinner aldrig riktigt med, når aldrig riktigt upp, får aldrig riktigt plats.

Och så sitter hon där, först förvånad, sedan kommer tårarna. Rullar ned längs kindens rund.

Älskade lilla Pejdo. Som jag hoppas att det bara är nu när du kryper som din bror når längre än dig. Men tyvärr finns det för många strukturer här i världen som talar emot det.

20131225-190253.jpg

Lång kvälls färd mot natt

Alltså förkylningsotröstliga knyten på 8,75 månader. Kanske inte direkt min definition av kul.

Men nu sover hon sedan tio minuter lugnt vid min sida efter en och en halv timmes skrik-, gråt-, snor-, host- och som extranummer bajscirkus.

Och vips så är all bottenlös frustration jag nyss känt glömd.

Det är tveklöst det samtidigt bästa och värsta med föräldraskapet – känslolivet som skruvats upp från kanske sju förbi tio för att nu toppa någonstans kring tolv.

Vittangi – år ett

För ett år sedan i dag hämtade vi Tage från förskolan vid Skanstull med klumpar i våra magar. Han fick krama sina fröknar extra länge, vi rensade hans fack från de sista kvarglömda vantarna, vinkade hej då och gick ut i entrén där all vår packning väntade. Vi tog tunnelbanan upp till Centralstationen och gick svettiga och överlastade mot perrong nummer åtta där nattåget mot Narvik skulle avgå.

Under resan upp blev tåget snart två timmar försenat, en försening som under natten och tidiga morgonen höll i sig. Den sista sträckan lyckades dock lokföraren köra in en del tid vilket aldrig meddelades i högtalarna, så när utropet ja, då var det Gällivare om ett par minuter, Gällivare nästa kom var vi oförberedda, vi trodde det var minst tjugo minuter kvar. Resväskor, vagnar, ryggsäckar, påsar, barn och gravidmagar åkte ut från sovvagnskupén med närmast panisk frenesi, och hade det inte varit för att jag i sista stund lyckades sträcka fram och kila in en kasse med julklappar i dörrspringan som var på väg att glida igen hade jag fått åka vidare till Kiruna. I stället kunde jag pressa mig ut genom tågvagnsdörren som på intet sätt hade gett upp sina försök att stänga sig, och förbannad som ett bi tumlade jag ut på den snötäckta perrongen och hälsades inte bara av Johannas något förvånade föräldrar, utan också av -33 grader på årets mörkaste dag.

Flytten till Vittangi var ett faktum.

Det har hänt en del sedan dess. Johanna har höggravid varit nära att stryka med i dubbelsidig lunginflammation, en dotter har fötts, en son har vuxit upp till en liten pojke som det går att samtala och (ibland) resonera med och ett hus har sakta värmts upp, botts in i och renoverats.

Der är klart att livet här uppe är annorlunda mot det vi var vana vid. Men jag skulle säga att de flesta förändringarna egentligen inte handlar om att vi nu bor i i ett litet arktiskt samhälle beläget sju mil ut i ingenstans öster om Kiruna, utan i första hand om att vi har bytt ett väldigt typiskt medieklassliv i Stockholms innerstad mot ett villaliv på landsbygden. Vi hade kunnat bosätta oss i en håla några mil utanför Köping och tillvaron hade blivit snarlik.

Okej, vissa undantag finns:

• I Köpingtrakten har de inte tre timmar ”dagsljus” per dag just nu.

• De har inte haft snö i mer än två månader redan.

• Där hade troligen inte min svärfar dykt upp oannonserat i dörren en dag och sagt hörru kommer du ut och hjälper mig bära ner renen, varvid vi tio minuter senare hade ett nystyckat djur upphängt i vår matkällare.

Men bortsett från exotiska inslag likt dessa ter sig även livet norr om polcirkeln på många sätt som ett traditionellt landsbygdsliv.

Hur det har gått? Jo tack, tackar som frågar.

Överlag trivs jag väldigt bra i Vittangi. Trots att det på papperet i jämförelse med Stockholms stadspuls kan te sig som ett torftigt liv, hinner vi precis som i Stockholm inte med att ta del av det fritidsutbud som erbjuds. I teorin har jag och Johanna varje kväll i veckan utom lördagar uppbokade för aktiviteter som bio, gympaträningar, badminton, bad, vinklubbar och middagar, men i praktiken orkar vi gå på högst en tredjedel av arrangemangen.

Till skillnad från i Stockholm där vi kanske socialiserade med andra människor efter arbetstid en eller max två kvällar per vecka, umgås vi här med andra säkert fyra eller fem av dessa veckodagar. Okej, umgänget är snävare då vi i regel tar Johannas systers familj ena dagen och Johannas föräldrar nästa för att sedan börja om igen, men eftersom vi trivs i deras sällskap ser jag inte riktigt problematiken i det.

Jo, jag saknar Stockholm och människorna där. Men konstigt nog är det främst när jag är på plats som saknaden infinner sig, jag kan finna mig gå längs gatorna på Söder och i Vasastan och i realtid sakna dem, men från 125 mils avstånd i Vittangi funderar jag inte så mycket på det gamla liv som fortgår i vår frånvaro. Ibland scrollar jag förbi händelser och bilder i nätflödet som jag hade velat bevista, men ärligt talat är risken stor att jag även om vi varit kvar i Stockholm skulle sagt äh jag orkar inte och i stället tryckt igång veckans avsnitt av ”The good wife”. Men visst, möjligheten hade ju funnits.

Rent praktiskt är vårt liv rätt bekvämt även här. I stället för att ha 150 meter till Konsum har vi nu 300, och byns pizzeria är vassare än den lokala pizzahökare vi begagnade oss av i kvarteret på Söder. I Vittangi levereras posten i regel vid niotiden på morgonen i stället för tre på eftermiddagen, vårt fasta bredband är dubbelt så snabbt som det vi kunde få på vår adress i Stockholm och det finns till och med hyfsad 4G-täckning om man är Tele2- eller Telenorkund. Eftersom alla här uppe har Telia, som däremot inte fått tummen ur ännu, gör detta visserligen varken från eller till i praktiken.

Däremot är det tveklöst så att livet här uppe kräver viss planering. Bortom det Coop Nära och OK-macken erbjuder (skoterbutiken i byn har jag inte vågat mig in i) finns de närmaste affärerna i Kiruna och Gällivare, som inte heller erbjuder någon större flora av butikskedjor bortom H&M, Lindex, Kappahl och Elgiganten. Ska man ta bussen in till Kiruna går tre dagliga turer i varje riktning på vardagar, två på morgonen och en på eftermiddagen in, tvärtom hem. På helgerna får man hålla sig med egen bil, likaså om man vill åka ner till Gällivare. Att fråga om man ska handla något åt andra när man ändå ska köra in till stan hör därför till god sed. Vi har också under det senaste året ökat frekvensen i vårt näthandlande så markant att det snarare är regel än undantag att Tage frågar Ska vi till affären och hämta något paket i dag? när vi hämtar honom från dagis.

Intimiteten slutligen. Alla har koll på varandra i viss utsträckning här, man vet vem som har gjort vad, om någon är sjuk, om en person har vunnit på tipset och vilka som var inblandade i olyckan som brandkåren ryckte ut på senast räddningstjänstens larm ljöd över byn. Många verkar också veta vem jag är även om jag inte har en aning om vilka de är, att Mona och Rogers äldsta dotter köpt sina farföräldrars hus och flyttat hem har nästan alla koll på och att hon tog med sig man och barn i flytten upp likaså. Än så länge har jag dock inte upplevt det här som något negativt, nyfikenheten har en varm botten och jag får känslan av att den till största del handlar om genuin omtanke om människorna. Och kanske är det väl så när man bor bortom all ära och redlighet, man har inte råd att vara ogin i någon större utsträckning utan värnar om de få som finns i ens närhet.

En dag i vintras när Johanna låg på sjukhuset i Sunderbyn med sin flora av influensor och lunginflammationer gick jag och Tage hem till Johannas syster Niddi för att Tage skulle få leka med sin kusin Ville. Ett bit från målet mötte vi en äldre dam på gatan. Hon stannade och frågade frankt Vems barn är du? Jag blev först en smula paff, kom av mig, innan jag fick ur mig Öh, njae, jag är nog ingens, inte här i alla fall, men min son Tage här i pulkan ska hem till sin kusin Ville som bor i huset där borta och leka. Hon sken genast upp. Jahaa, är det du. Jamen då vet jag ju vem du är.

På något sätt är det första året i Vittangi i ett nötskal.

Lägesrapport

I dag har jag inte så mycket att säga. Jag var i Kiruna och jobbade från café och bibliotek första halvan av dagen, tog bussen klockan 06.40 – lika bra att passa på när jag ändå är vaken – och har efter hemkomst vid halv fyra försökt underhålla två egna och två kusinbarn, innan vi gick på skolans julfest på Folkets hus och kollade på luciatåg och sånguppträdanden. Därefter trilskades Ejda å det grövsta vid läggningen och somnade till sist av utmattning minst en timme försent, vilket sabbade min planerade jobbkväll en aning.

I morgon kommer ett långt inlägg här redan på morgonen plus två inlägg på TVdags. Det är väl det som brukar kallas medial bombmatta.