Familjelivet i bilder

Nu har jag visserligen mina Instagrambilder i högerspalten, men de ser ju i regel aldrig mobilbesökaren. Så här följer några från den senaste tiden med förklarande text.

20131216-190100.jpg

Tage har bosatt sig i en låda på gården. I bakgrunden syns församlingshemnet.

20131216-190449.jpg

Ejdas främsta sysselsättning är att riva ner saker från hyllor. Här går hon loss på bokhyllan i arbetsrummet.

20131216-190928.jpg

Tage tog min telefon och gick runt och plåtade en dag. Jag gjorde ett collage.

20131216-191119.jpg

Vittangis bibliotek är belagt i skolan, och är öppet på tisdagar. Tage är bästis med bibliotekarien, men bortsett från att hänga med henne är en viktig del av nöjet att hänga i de långa korridorerna.

20131216-191825.jpg

Vi har målat med magnetfärg på en av väggarna i barnrummet.

Produktiv plågoande

Två saker från dagen:

Vi är i köket. Johanna, riktat till mig: Vad fint du hade bloggat om Tage i går kväll. Tage, som sitter i kökssoffan, tittar upp med förfäran i blicken: Varför har pappa plågat mig?

Framåt kvällen i dag skrev jag ett par kortare nyhetstexter på TVdags, med 14 son gemensam nämnare. House of cards säsong två börjar 14 februari, Veronica Mars-filmen får premiär 14 mars.

President Snow versus statsminister Reinfeldt

Jag var på bio i söndags, såg andra ”Hunger games”-filmen på Folkets Hus, och morgonen efter frågade Tage vad jag sett. Och det är så fint nu, för det börjar ju faktiskt gå att tala med honom, föra ett samtal, även fast det då klart spårar ur rätt ofta, plus finns risk för blindskär eftersom han av förståeliga skäl ännu har rätt stora luckor i sin allmänbildning.

Men ändå. Jag förklarade historien i korta drag, fokuserade på kampen mellan det goda och det onda, att tjejen som det handlar om sätter sig upp mot den orättfärdiga makten och får folket med sig när de upptäcker att det faktiskt finns något sorts hopp, en möjlighet till förändring. Detta öppnade så klart nya horisonter som var tvungna att förklaras – diktatur, demokrati, varför inte alla människor är goda, att det ibland faktiskt kan vara okej att slåss trots att vi så tydligt sagt att det inte är tillåtet, och så vidare och så vidare.

Och till sist kom så klart frågan som ett brev på posten:

Men pappa, i Sverige då, är de som bestämmer här goda?

Ja, så kom det sig alltså att jag stod inne på toaletten med munnen löddrande av tandkräm och talade vackert om vår moderatledda regering. För i jämförelse med president Snow i Hungerspelens Panem är den så klart godheten själv.

Men det var väl inte riktigt vad jag räknat med när jag klev upp på morgonen.

Och nu lite gnäll

Missförstå mig inte nu, för jag älskar min dotter mer än livet självt. Men helgens stundande resa till Bryssel, då jag ska hänga med EU-Jocke i dagarna två, är mycket välkommen.

Att umgås i princip nonstop dygnet runt med en 7,5-månaders – halvmånad precis i dag faktiskt, hipp hipp halvhurra – tär på psyket. Särskilt när hon har någon sorts diffus tandväxar/förkylning/matkrånglar-fas som medför att hon ägnar sig åt sina vanliga saker, det vill säga ståträning från gryning till kväll, men gör det till tonerna av ett närmast konstant, lågintensivt gnälljud, som pausas för högljudda gråtattacker när hon drattar på ändan.

Men gullig när hon håller på är hon ju.

IMG_5728

Den vilda jakten på Barbastark 2

En blockbuster kommer sällan ensam. Minnesgoda läsare minns att jag för ganska exakt tre år sedan fångade en av Tages första krypningar på film. Nu är uppföljaren här. Målet är detsamma, regissören och musiken likaså, huvudrollsinnehavaren ny. För jo, Ejda kan krypa nu, därtill en månad tidigare än hennes storebror.

You go girl!

Jag är rädd att Alice Munro fortfarande är ett problem

Sällan har väl så många blivit så glada över ett Nobelpris. Ja, förutom när Tranströmer fick det för två år sedan då. Men Alice Munro är ju en i rätt bred mening läst författare, som på senare år fått ett uppsving i Sverige efter att Richard Herold, som då var chef på Atlas, återintroducerade hennes författarskap på svenska i slutet av 00-talet. Han torde känna sig rätt nöjd i dag. Hon är kanske inte känd av alla, men hon är så pass bred att hennes böcker har kunnat hittas i pocketställ vid kassorna på Konsum. Folkligare än så är det svårt för en litteraturpristagare att bli.

Jag bloggade om min läsning av Alice Munro för ett par år sedan. Tyvärr gick inlägget ut på att jag under då rådande livssituation, för jämnan sömnbrusten av att kliva upp vid femsnåret med den då elva månader gamla Tage, var för grötig i skallen om kvällarna när jag skulle läsa och därmed ständigt villade bort mig i de korta novellernas persongalleri. Sista stycket i inlägget löd:

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Eftersom jag skriver detta inlägg sittande bredvid halvårsgamla Ejda, som i natt väckte mig för att krypträna i sängen klockan elva, halv ett, halv tre och halv fem (varefter hon somnade om lagom till att Tage började tjoa i det andra sovrummet), tvingas jag erkänna att slutsatsen från februari 2011 fortfarande gäller.

Men en Munrobok ska jag mäkta med före jul i alla fall. Kanske ”För mycket lycka”?

——

Och på tal om Munro: Johanna skriver intressant på SVT Debatt om hur rätt i tiden utnämnandet av Munro ligger.

Tioårsjubileet som sprack

Mitt första bokmässebesök var 2004, några månader innan ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde där mer än att hänga på Bonniers mingel, som på den tiden ännu hölls i deras monter nere på mässgolvet. Troligen var jag mest storögd inför alltihop.

I år är jag för första gången sedan dess inte på plats. Vi – eller snarare jag faktiskt – resonerade som så att det inte var värt pengarna att skeppa ner hela familjen till Göteborg från Kiruna när större delen av tiden ändå kommer att gå åt till att ta hand om två barn. Och eftersom jag kände att Johanna har mer där att göra än jag i år, föreslog jag helt frankt att hon skulle åka själv. Vi har de senaste veckorna aldrig nämnt bokmässan vid namn, utan endast sagt att Johanna ska ”åka till Stockholm och jobba några dagar”, eftersom Tage med all säkerhet skulle ha väldigt lite förståelse för varför han inte får åka dit i år (han pratar ofta, väl och länge om sina besök på bokmässan).

Men nästa år. Ja, då får vi väl ta oss i kragen och åka allihop. Ejda måste ju också indoktrineras.

Och helt mässfri blev jag trots allt inte, jag fick i alla fall äran att skjutsa Johanna till flygplatsen ”i morse”, vi rullade ut från gården klockan 04.50, jag var åter i Vittangi strax före halv sju, lagom till frukost. Tyvärr hade både Tage och Ejda stigit upp i samma ögonblick som vi stängde ytterdörren, så deras moppa som kommit hit för att hålla koll på dem fick fullt upp.

Något säger mig för övrigt att den arla uppstigningen för de små kommer att bli väldigt rolig att hantera för mig framåt seneftermiddagen.

Jack Werner berättar allt om sin Ryggsäck

Småbarnsföräldrar se hit!

För en tid sedan upptäckte min hustru att sociala medier-gurun Jack Werner förekom i rollistan till den mycket pedagogiska tv-serien ”Dora utforskaren”, bland annat i paradrollen som Ryggsäck. Jack bekräftade på Twitter när Johanna frågade att ja, så var fallet, och sedan dess har det här mycket underhållande faktumet dykt upp här och där i blogg- och sociala medier-världen.

I går berättade så Jack Werner hela historien i kommentarsfältet hos Andreas Jennische. Väldigt underhållande för alla som förundrats av den mycket mystiska Ryggsäcksfiguren. Och det ger även en spännande inblick i den till synes rätt lukrativa dubbningsbranschen.

Tages favoritavsnitt av Dora är för övrigt ”Den superknäppa festen” och ”Glassbilen sitter fast”, som båda återfinns på dvd-skivan med just namnet ”Den superknäppa festen”. Där finns även avsnittet ”Den stora potatisen”, där Tjuren Benny, vars röst också görs av Jack Werner, råkar förvandlas till … ja just det, en stor potatis.

Den 12 mars 2010

Han kom som en tidig vattenavgång i mitten av mars. Han var liten, behövde hjälp via sondmatning ett par veckor men har sedan aldrig haft tid att stanna till och titta bakåt igen. I dag blir han 3,5 år, går på kalas nästan helt själv, cyklar till förskolan vareviga dag i hiskelig fart och missar aldrig en chans att bråka om tandborstningen.

IMG_1285

IMG_5209

Grattis på halvårsdagen Tage. Du är bäst.

Vi har fostrat en kanin

Vi kom till Stockholm i går eftermiddag. Jag, Tage och Ejda firade ankomsten med att besöka McDonalds (i Kiruna finns bara Sibylla och Frasses).

I kön när vi ska beställa:
– Tage, vill du ha strips till hamburgaren?
Sonen, indignerat:
– Nää, morötter ju!

Ett par timmar senare. Vi har lekt färdigt på Bryggartäppan och tar vägen förbi Konsum på väg hem.

I kön till kassan, strategiskt placerad strax bredvid lösgodiset:
– Tage, vad har du i munnen!?
Sonen, bestört över anklagelsen, tar fram en skrynklig liten påse ur fickan:
– Men, vi sparade ju ena påsen med morötter från restaurangen.

Dagens ungdom.

Grattis Ejda, Mona, Petter och Daniel!

I dag är inte bara dagen då Ejda fyller fem månader och Ejdas (och Tages) mommo fyller år, utan också dagen då Sveriges riksrappare Petter firar 15 år som artist. Det var den 26 augusti 1998 som hans debutalbum ”Mitt sjätte sinne” gavs ut, något han firar i kväll genom att framföra hela debutplattan på Tyrol i Stockholm.

Och faktum är att detta även innebär att jag fyller 15 år som journalist. Jag hade visserligen varit redaktör för Kalmar nations tidning Gyckeln och gjort lite intervjuer för den tidigare, men inför att Petter skulle spela i Uppsala någon vecka efter albumsläppet, ringde jag upp honom och gjorde min allra första ”riktiga” intervju. Enligt datummärkningen av dokumentet skrev jag den korta artikeln, som publicerades i nöjesbilagan UNT fredag, den 16 september 1998. Så okej, det är tre veckor kvar, men ändå, det är roligt att uppmärksamma. Så roligt att jag banne mig publicerar intervjun här nedan.

Du spelade på Kraftverket i Uppsala för ett par veckor sedan. Varför väljer du att komma tillbaka till stan så snart?
– Den här spelningen är mycket en kompisgrej. Jag känner de som ligger bakom Fellini. Kraftverket var ett lyckat gig, men det här är en helt annan grej, med en äldre publik och en lokal som bara rymmer ungefär 200 personer. Jag behöver spela både för unga och äldre, för jag har en så spridd publik.
Du är gammal student i Uppsala. Hur trivdes du i staden?
– Jag läste konstvetenskap i ett och ett halvt år tills musiken tog all min tid. Som studentstad är ju Uppsala oslagbart, studiemiljön är klart bäst i Sverige. Nationerna hängde jag inte så mycket på, jag var på Stockholms en del. De borde ha kört mer hiphop.
Din debutskiva har fått överlag positiv kritik. Hade du förväntat dig det?
– Tycker du det? Jag tycker att jag har fått fett mycket taskig kritik, men det kanske bara är mitt självförtroende som är dåligt. Jag tycker att det är synd att kritikerna fått för sig att jag har något slags Bronxkomplex. Jag skriver om mitt liv. Jag hade en schysst uppväxt. Det finns inget om knark och annan skit i mina texter. Jag fattar inte var de har fått det ifrån.
Hur ser du på din framtid inom hiphopbranschen?
– Jag kommer att mogna till nästa skiva, utvecklas både verbalt och tankemässigt. Jag tycker att jag har börjat få perspektiv till skivbranschen, som är ett enda rävspel. Det börjar kännas lugnare nu, jag är nästan tillfreds! Men innan jag börjar med något nytt ska jag runt hela landet på turné fram till i december.

Grattis allihopa på bemärkelsedagen!