Usel

Tage är inne i en extremt mammig fas nu. Han ska göra allt med Johanna, jag är inte vatten värd.

Döm så om min förvåning när han, jag och Ejda går till dagis i dag. Allt är normalt fram till lämningen, de är ute, Tage står på vagnens ståbräda, vi rullar in på gården, fram till gungorna där många av barnen är. Och han vägrar kliva av. Han ska inte gå någonstans. Vänder sig om, klänger sig fast i mina ben, borrar in ansiktet i min mage, trycker sig så hårt emot mig att han nästan blir ett med mig. Nej, inte kliva av. Och nej, jag får absolut inte gå. Inget hjälper. Till sist får en ur personalen bända loss honom från mig och ta honom i sin famn när jag måste gå. Han vägrar titta på mig när jag promenerar iväg, till synes djupt besviken över att jag trots hans närmast paniska klängande vid mig faktiskt gått min väg.

När jag äntligen fick hans känslor hällda över mig, vände jag dem alltså ryggen. Ibland är det verkligen kul att vara förälder.

Arla gryning

Enligt devisen en gång är ingen gång, två gånger är en vana tycker jag att det är lite oroande att Ejda i går steg upp klockan 05.02, och i dag 05.05. Sakta börjar min kropp minnas alla de där 04.15-gryningarna då jag stapplade upp med en mycket morgonpigg Tage i Berlin.

Än så länge är det visserligen helt okej, jag kan tycka att det är rätt trevligt att lalla runt med henne själv på nedervåningen någon timme på morgonen, hon är i regel glad och lättskött vid den tiden, i morse fick jag exempelvis äta frukost och läsa tidningarna ostörd medan hon satt och jollrade i babysittern på golvet och tuggade lite på sin tygbok, och i detta nu bjuder hon till genom att ta sig en oväntad tupplur.

Men fick jag välja – ja, utan att vilja gapa efter för mycket vore det skönt om hon sov till klockan 06.30 varje dag.

Oj, nu vaknade hon visst. Gotta go.

Stor och liten

Fin söndag

Vi åkte till skogs, plockade blåbär och hjortron, gjorde upp en eld, grillade kött i olika former och turades sedan om att sitta eldvakt, det vill säga såg till att inget av barnen sprang/gick/kröp in i den. Tage och kusin Ville hittade ett fallet, halvt urgröpt träd som tjänstgjorde som bil, den skjutsade ömsom passagerare till Pajala, ömsom till Stockholm. På vägen hem höll två av tre bilar på att köra fast i leran längs timmervägen vi begagnade oss av, det krävdes en del påskjutningar innan färden kunde gå vidare.

Och i dag anländer Popjunkien med familj. Faktiskt är de framme redan vid klockan åtta vid tågstationen i Gällivare, vilket betyder att jag måste hoppa in i bilen och köra dit nu för att hinna fram i tid och plocka upp dem.

Döden döden döden

Följande konversation utspelade sig förra torsdagen i Viking Line-terminalen på Södermalm i Stockholm.

– Hej då Tage, min älskade lilla Tage, hoppas du får det fantastiskt roligt i Muminlandet, sa Tages moster Maria och pussade honom på kinden innan han skulle kliva ombord på M/S Amorella för avfärd mot Åbo.
Han kramade artigt sin moster tillbaka, och sa:
– Morran, när du blir gammal ska du dö.

Det är mycket döden nu. Så fort Tage ser ett kyrktorn vill han att vi går dit, han vill se vilka som är begravda på kyrkogården, vi ska gå rad efter rad och läsa inskriptionerna högt. Vem har dött här? Vem har dött där? Vem har dött här? låter det hela tiden.

Ibland är det som att döden inte bekymrar honom, han pratar om den oblygt och obrytt. Ibland är dock tonen mer nyfiken – Mamma, när du har dött, kommer du att sakna mig då? och ibland rent ledsen, som när han han inser att det grymma men oundvikliga en dag ska drabba även honom. Pappa, jag ska dö när jag blir gammal, säger han och darrar med underläppen och jag kämpar med att inte göra detsamma när jag möter hans skrämda blick. Men inte nu, nu är jag ny, lägger han till, som för att skingra det otäcka.

20130716-220719.jpg

Johanna läser Ilon Wiklands bok om katten Sotis som dör för honom, han kan relatera eftersom vi har haft två kattdödsfall i släkten det senaste året och det är tydligt att berättelsen både tynger och fascinerar, jobbig att ta in, omöjlig att hålla sig borta från.

Vi är i Kungsgården hos Tages farfar nu, på väg hit med bussen passerade vi kyrkan. När min pappa kom oss till mötes vid busshållplatsen hälsades han med en uppmaning: Farfar, i morgon ska vi gå till kyrkan. Vi ska titta vilka som har dött.

Nummer ett kontra nummer två

Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.

Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.

Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.

På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.

20130714-092639.jpg

Sommarturné 2013

Dags för semester i de södra regionerna. I Stockholm nu, men redan i kväll äntrar vi Viking Lines Amorella för färd till Åbo och Nådendal, där vi i morgon ska besöka Muminvärlden och därefter bo i ett Muminrum på hotellet. Att säga att Tage är exalterad är ingen överdrift, är det i dag vi ska åka till Muminland? är en fråga som ställts varje morgon de senaste veckorna.

Därefter Stockholm igen i några dagar med start i helgen, följt av Gästrikland i mitten av nästa vecka.

Låt runtkuskningen börja!

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!

Midsommar

Vi blev kvar hos Johannas föräldrar i går kväll, där även barnens kusiner spenderade natten.

Låt oss bara säga att det blev … ja, intensiva timmar, där det kan vara så att de fyra barnen aldrig befann sig i sömn samtidigt.

Två ögonblick

Det bjuder på sina enkla fina stunder, småbarnslivet.

Sitter på Frasses i Kiruna med Tage, vi har en pappa/son-dag på tu man hand. Han mumsar glatt av sin hamburgare och är oerhört glad över att ha fått ett hopprep i present i sin barnbox. Du kan få några av mina pommes frites pappa. Tack, säger jag och tar ett par från hans påse. Och så doppar du dem i ketchupen pappa, de blir godare då.

Ligger i sängen på förmiddagen med Ejda, är extremt trött efter att ha gått upp halv fem för att skjutsa Johanna till det tidiga morgonflyget från Kiruna. Försöker närmast desperat få den snart tre månader gamla bebisen att sova, men hennes armar viftar än hit, än dit, jag fångar upp och håller dem, försöker få henne att komma till ro. Hon stannar i sina rörelser, tittar länge på mina tummar, verkligen studerar dem, och vänder sedan blicken mot mig och skrattar så att hon nästan kiknar.

En dag i stan

20130530-145934.jpg

Tog morgonbussen in till Kiruna och hängde på låset när Café Safari öppnade vid klockan åtta. Från mitt bord kunde jag se snön på fjälltopparna i norr, en underlig känsla när värmen lagt sig som ett lock över regionen, 28 grader hemma i Vittangi i dag enligt Johanna. Följaktligen har jag nu köpt med mig en liten plaskpool hem åt barnen.

Ägnade ett par av timmarna åt början på en text jag gått och värpt inför hela vintern och våren. Om slutresultatet blir som jag ser det framför mig i mitt huvud kan nog texten bli rätt läsvärd. Återstår att se om det finns något forum att publicera den i bara.

Nu buss hem genom hettan igen.

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?