Döden döden döden

Följande konversation utspelade sig förra torsdagen i Viking Line-terminalen på Södermalm i Stockholm.

– Hej då Tage, min älskade lilla Tage, hoppas du får det fantastiskt roligt i Muminlandet, sa Tages moster Maria och pussade honom på kinden innan han skulle kliva ombord på M/S Amorella för avfärd mot Åbo.
Han kramade artigt sin moster tillbaka, och sa:
– Morran, när du blir gammal ska du dö.

Det är mycket döden nu. Så fort Tage ser ett kyrktorn vill han att vi går dit, han vill se vilka som är begravda på kyrkogården, vi ska gå rad efter rad och läsa inskriptionerna högt. Vem har dött här? Vem har dött där? Vem har dött här? låter det hela tiden.

Ibland är det som att döden inte bekymrar honom, han pratar om den oblygt och obrytt. Ibland är dock tonen mer nyfiken – Mamma, när du har dött, kommer du att sakna mig då? och ibland rent ledsen, som när han han inser att det grymma men oundvikliga en dag ska drabba även honom. Pappa, jag ska dö när jag blir gammal, säger han och darrar med underläppen och jag kämpar med att inte göra detsamma när jag möter hans skrämda blick. Men inte nu, nu är jag ny, lägger han till, som för att skingra det otäcka.

20130716-220719.jpg

Johanna läser Ilon Wiklands bok om katten Sotis som dör för honom, han kan relatera eftersom vi har haft två kattdödsfall i släkten det senaste året och det är tydligt att berättelsen både tynger och fascinerar, jobbig att ta in, omöjlig att hålla sig borta från.

Vi är i Kungsgården hos Tages farfar nu, på väg hit med bussen passerade vi kyrkan. När min pappa kom oss till mötes vid busshållplatsen hälsades han med en uppmaning: Farfar, i morgon ska vi gå till kyrkan. Vi ska titta vilka som har dött.