Författare: Daniel Åberg

A neverending stooohoryyy

Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Det kombinerat med ett antal rätt tunga deadlines inom kort föder en tung känsla av uppgivenhet. Att inte kunna vara sjuk när man är sjuk är onekligen en nackdel med det här frilanslivet.

Till det positiva kontot får dock läggas att Tage tillfrisknat och var på dagis i dag. Promenaden dit kändes evighetslång, och när jag kom dit för hämtning kastade en av fröknarna bara en blick på mig och sa Och du har frossa ser jag.

Nåja, det blir väl någon ordning någon gång på det här kroppsrasslet.

Däckade

Den här sjukstugan alltså. Ujuj. Tage verkar dock sakteliga börja repa sig, vilket har både goda och negativa sidor. Exempelvis sov han tolv timmar nonstop i natt av total feberutmattning, vilket hade varit en dröm för urlakade föräldrar i vanliga fall. I natt låg jag dock vid hans sida och skakade av frossbrytningar mellan klockan ett och fem trots dubbla täcken, långkalsonger, tjockstrumpor och tröja. Johanna ”låg” samtidigt hängd över soffan nere i vardagsrummet hela natten, vilket visade sig vara enda ställningen som åtminstone hjälpligt lättade hennes molande ryggvärk. Hon sov därmed inte alls.

——

Vi trotsade dock sjukan och åkte in till Kiruna för ett ultraljud på förmiddagen. Baby E mådde mycket bra. Fint!

Varför kan vi inte alla bara vara vänner?

Jaha, man bör alltså läsa pressmeddelanden nu också och inte bara medier? Hade jag gjort det hade jag aldrig behövt ställa den avslutande frågan i gårdagens inlägg. Enligt det här officiella pressmeddelandet heter Bonniers e-boksklassikerprojekt 1000-listan och inget annat. DN hade alltså fel och Svensk Bokhandel rätt.

Först ger alltså Bonnierägda DN projektet fel namn, och bara dagar senare meddelas att Bonnierägda Adlibris inte får förstatjing på projektet utan det ros hem av ärkekonkurrenten Dito/Bokus. Vad hände med kollegialitet inom koncernen?

1000-projektet eller 1000-listan?

Spännande initiativ av Bonniers med deras 1000-satsning, där ettusen titlar ur deras äldre katalog ska digitaliseras till e-böcker. Är det något förlag som på nästan egen hand kan se till att lyfta den svenska e-bokens katalogbredd, är det ju tveklöst Bonniers.

Fint för mångfalden också att de väljer att marknadsföra satsningen i samarbete med Dito, som ju är Bonnierägda Adlibris största konkurrent när det gäller e-boksförsäljning.

En viss förvirring råder dock. Enligt DN kallas satsningen 1000-projektet, och enligt Svensk Bokhandel 1000-listan. What gives?

Fin lördag i det lilla

Upp vid kvart över sex, konfliktfri morgon mestadels framför ”Bilar” (börjar kunna både ettan och tvåan fram- och baklänges nu), promenerade till Tages kusin, bjöds på lunch, gick hem och vilade varefter vi tog oss an dagens plogande av gården, vilket toppades av att vi även skottade cykelskjulets tak som under den nästan meterhöga snömängden bågnade betänkligt. Som avslutning hoppade jag med Tage i famnen från skjultaket några gånger, han tyckte det var obeskrivligt underhållande när vi sjönk ner i mjuksnö upp till midjan och nästan inte kom loss. Så dök Tages kusin upp hos oss och moster Niddi kom på den strålande idén att bygga en koja i den stora snöhögens topp. Tage tyckte det var kul ända tills den var klar, då han i stället ville gå in i garaget, jag tycker att vi ska vara därinne och prata om bildäcken som står där, pappa.

Han har koll på livets väsentligheter, ynglingen.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Lever sitt liv

Jag går förbi utanför dagis. Ser genom ett fönster min son bygga på ett torn tillsammans med ett annat barn. Det är en sällsam känsla att se honom i ett sammanhang dit jag själv inte hör, att han är en egen individ som pular på med sitt även utan mig.

På ett sätt är det så klart betryggande. Att se att hans liv faktiskt skulle fortgå även om jag gud förbjude inte längre fanns där. Samtidigt gör det diffust ont, en blandning bestående av en del vemod och två delar stolthet.

Kommer nog aldrig att bli klok på det här med att vara förälder.

Livet tur/retur

Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.

Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.

Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.

Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).

Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.

Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!

Morgon i stan

Framme i Stockholm, smått vimmelkantig efter två-tre timmars ”sömn” på ett tågsäte genom ett evigt pärlband av Norrlandsstäder. Frukost på Espressohouse på Vasagatan, hade planerat att gå till Vetekatten men det vete katten varför de öppnar först halv åtta, inte undra på att kedjorna vinner när de öppnar en timme tidigare när tåget anländer.

Ska vara på Bosön klockan tio för att göra en intervju. Sedan till lägenheten, kolla post, plocka åt mig lite prylar jag saknar i Vittangi, duscha och kanske vila en timme på soffan och så uppåt mot city igen, ska nog kånka med mig bilbarnstolen för vi ska ju köpa bil däruppe gubevars. Tåget norrut går 17.58, åter i Kiruna vid lunchtid i morgon, till i kväll har jag dock bokat liggvagn för två nätter i rad i ett säte är mer än vad min svanskota pallar.

Skrev 1 500 tecken på romanen söder om Umeå någonstans i går kväll. Alltid något.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.