Författare och skribent
6 136 tecken oavbruten action skrivna som i ett rus. Jag tror inte att jag har fått ur mig så mycket roman på en och samma dag sedan de sista febriga dygnen av 2008, då jag hade gett mig fasiken på att råmanuset till ”Vi har redan sagt hej då” skulle vara färdigt innan nyåret ringdes in.
Och det kändes kul. Ovan känsla.
En skulle kunna tycka att en kanske borde ha ägnat dagen åt att skriva på romanen, när en nu inte hade någon journalistisk arbetsuppgift att sköta denna dag. Men nä, då går en och målar hela vardagsrummet några varv i stället så att en nu är darrig i kropp från knopp till tå.
Men i morgon. Då! Ska jag åka in till Kiruna och sitta och skriva hela dagen. Plus röntga lungorna. Lika bra att passa på när erbjudande ges.
Tage är så glad för att hans mamma kommit hem från sjukhuset. Det går liksom överstyr, han kan inte kontrollera sin energi, det blir för mycket och tippar över.
Hela förra veckan när hon var borta vägrade han kategoriskt att äta sin lunch på dagis. I dag hade han satt i sig köttbullar och makaroner nog för tre personer.
Lilla älskade barn, det finns så mycket känslor i din kropp. Om jag bara kunde förstå dem, eller åtminstone förklara för dig hur du själv ska förstå dem. Så mycket skulle vara vunnet.
Jag känner att mitt öra har kommit lite i skuggan av Johannas sjukdom. Bortsett från en allmän trötthet och lite hosta är högerörat vad som återstår av min egen sjuka. Det värker en aning, lite diffust så där, men det stora problemet är den totala igenmurningen. Jag hör verkligen inte ett jota på högra örat bortsett från ett vagt distat ljud som verkar ta sig in via någon sorts omväg, det kommer i alla fall med viss förskjutning, som att det vindlar sig fram genom skallen från fel håll innan det slutligen hörs som ett svagt eko.
Jag har försökt med allt för att tryckutjämna. Det närmaste jag kommer är när jag snyter mig riktigt hårt i vänstra näsborren, då knakar det ibland till och jag tror för ett ögonblick att det är på väg att släppa. Så skrattar örat mig rakt i ansiktet och återgår till sitt igenmurade tillstånd, inte en millimeter närmare en lösning.
Nästa steg blir att försöka med borrmaskinen.
Sött att moppa Roger sitter kvar framför fåret Shaun och skrockar glatt och ljudligt långt efter det att Tage lämnat tv-soffan i vardagsrummet.
Tidskriftstung dag med posten i dag.
Dels kom nya Internetworld, där jag gjort omslagsjobbet, en åtta sidor lång text om den rörliga men också röriga revolution som alla dessa streamingtjänster som lanserades i höstas innebär för film- och tv-konsumenten. Finns inte på nätet ännu.
Dessutom kom Svensk Bokhandel, där jag skrivit numrets ”fenomen”-artikel, om trenden att författare skriver böcker om hur man skriver böcker. Går att hitta bakom SvB:s betalvägg här.
På tal om Svensk Bokhandel, så har de en trist nyhet i dag om att Dito upphör som egen enhet och går upp i Bokus. Bokus hävdar att detta inte innebär någon minskad satsning på e-boksplattformen, men eftersom Dito blir av med sin självständighet och inte längre ska ha egen personal utan enbart skötas från Bokus, är det svårt att se det på något annat sätt än en besparing/åtstramning.
Känns inte riktigt som det den alltjämt haltande e-boksmarknaden i Sverige behöver.
På väg hem i dag:
Pappa, nu tycker jag att det vore väldigt trevligt om mamma kom hem.
Älskade lillgamla unge.
Varje gång jag är själv med Tage några dagar fylls jag av beundran för ensamstående föräldrar. Som lever i en sådan här vardag jämt, som har två eller tre barn och ändå löser det. Själv.
Jag har ju varit själv med Tage uppåt en vecka förut men det är jobbigare den här gången, annorlunda. Dels för att jag själv är krasslig, jag har visserligen också fått penicillin nu och har inte kvar den där udda känslan av att skallen är en vadderad hjälm med stampad rotmos inuti, men jag är fortsatt rasslig och hostar hostar hostar.
Men främst för att jag för första gången sedan vi kom till Vittangi tror mig känna av miljöombytets effekter, jag känner mig helt enkelt lite ensam. Visserligen skulle jag bara sitta hemma och uggla om kvällen om jag var ofrivillig ensampappa i Stockholm också med Johanna på ett sjukhus där, men här finns inte samma möjlighet att omge sig med människor på dagarna när jag jobbar, det vimlar inte direkt av stimmiga fik att caféjobba på om en så säger. Så det blir ugglande både på dagen och kvällen. Och i en ny miljö så … ja, lite ensamt känns det.
Men den viktigaste orsaken till att det känns annorlunda den här gången är Tage. Han är så stor nu, så medveten, och det är så uppenbart att han inte gärna talar om att hans mamma inte är hemma. Flytten, graviditeten och så nu det här. Klart att han påverkas.
Men i går hade han byggt en bil åt henne i present på dagis. Det gjorde mig glad.
Jag lyssnar för närvarande på Anders Mildners alldeles utmärkta bok ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans”. Lite speciellt dock att höra en bok om ljudets historia i det kaos som min ljudvärld just nu består av. Vänsterörat har fått något sorts svaj där alla höga ljud skär sig, och på högerörat hör jag inget alls bortsett från snäckbrus.
Kanske inte optimalt.
Åh jag önskar verkligen att jag hade kraft, ork och inspiration att skriva om något annat än den här till synes evigt pågående sjukdomssituationen. Men tyvärr, jag är blank, registrerar inget av det som passerar, märker endast av det som diffusa brusljud från en motorväg någonstans i närheten, oklart exakt var.
Men när jag klev ut på gården för att bege mig till Tages dagis strax före halv fem i eftermiddags fanns det ännu en antydan till ljus på himlen. Det kändes hoppfullt.
Jag tyckte så fruktansvärt synd om Johanna i går. Hon, som är stoisk till vansinnets gräns när det kommer till att uthärda, hade inget kvar att sätta emot när vi väl var framme på Gällivare sjukhus. Hon kunde inte andas längre, det fanns inga krafter kvar i kroppen, ingenting.
Jag tror inte hon uppfattade det i allt kaos som rådde, men den första snabbsänkan eller CRP-värdet som de tog när vi kommit in till akuten gick inte ens att mäta. Värden över 10 brukar anses som förhöjda och indikera på en infektion i kroppen, och när sköterskan meddelade läkaren att Johannas värde kommit tillbaka som över 210 vilket var så högt maskinen kunde gå, höll jag på att smälla av.
Antibiotikan och det febernedsättande hon fick intravenöst i någon av alla de där slangarna de satte fast på henne fungerade och hon började må bättre efter ett tag på intensiven. Jag gick och lade mig för att vila lite i anhörigrummet strax efter midnatt, var så speedad att jag inte sov en blund och vid tre kom de in och meddelade att de bestämt att hon skulle förflyttas till länssjukhuset i Sunderbyn med helikopter så fort de fick vädertillstånd för avfärd. Inte för att hon mådde dåligt, utan snarare för att hon mådde relativt bra, de ville se till att få henne så snabbt som möjligt till den plats i regionen där de var bäst rustade att ta hand om prematurbebisar, ifall baby E trots allt skulle få för sig att komma ut till följd av all stress – Johanna hade haft en hel del starka sammandragningar under kvällen.
Tycker du det känns läskigt? frågade jag henne. Nej, väste hon fram med sin svaga röst ur strupen som var knastertorr av all syrgas, det är bara att hålla sig borta från rotorbladen, en kommentar som alla som minns Doktor Romanos öde i ”Cityakuten” torde förstå.
Nu blev det dock inget County General-liknande drama på sjukhusets tak – utan i stället en scen som tagen ur ”The flying doctors”, eftersom de aldrig fick det där vädertillståndet och det fick bli ambulansflyg vid halv sju-tiden på morgonen i stället. Jag fick inte åka med i planet, utan styrde kosan norrut med bilen igen i stället.
Jag pratade med henne i telefon vid femtiden, hon lät piggare och var glad för att hon nu bara har slangar som går in i kroppen på ett ställe i stället för sju som i går. Babyn verkar heller inte visa några förnyade direkta tecken på att vilja ta sig ut redan nu.
Älskade Johanna.
Ja det här tog ju en ända med förskräckelse, typ. Jag körde in Johanna till akuten i Gällivare tidigare i dag, hon hade fått allt svårare att andas. Nu ligger hon på intensiven i ett virrvarr av slangar som går in på sju ställen på kroppen.
Lunginflammation är arbetshypotesen. Hon har fått antibiotika intravenöst (och en herrans massa andra saker), de har tagit hundratals prover och febern har gått ner. Under omständigheterna mår hon rätt bra, och bebisen som var rätt stressad med hög puls när vi kom in har också lugnat ner sig i takt med att Johannas tillstånd förbättrats.
Hur som helst. Inte särskilt skoj. Nu ska jag försöka sova lite i anhörigrummet.