Författare: Daniel Åberg

Online

Sakteliga kommer den upp igen, sajten.

Tyckte väl att det var så där roligt att mötas av en avstängt konto-sida när man försökte surfa hit, som därtill insinuerade att jag eventuellt inte betalat mina fakturor eller på annat sätt misskött mig. När det egentligen handlade om att … ja, jag vet faktiskt inte, tyckte inte att killen på Bineros support gav några vidare svar när jag ringde i dag. Något med DNS-inställningarna. Trots att jag hade dem inställda på det sätt han sa att de skulle vara. Och varför mitt konto helt plötsligt stängdes ner sent i går eftermiddag, trots att de här DNS-inställningarna inte hade ändrats sedan förra helgen då jag gjorde de korrigeringar de ombett mig göra inför deras plattformsbyte i tisdags, nej, inte heller där fick jag egentligen något svar.

Svajigt, som sagt.

Det är väl bara att hålla tummarna för att de låter mitt hörn av internet vara i fred i fortsättningen.

Svajigt värre

Ja, jag förstår då ärligt talat ingenting av vad Binero håller på med just nu. Surfar jag in på den här sajten på rakt, okrypterat sätt dyker en infosida från Binero upp där det står att min sajt är avstängd. Men drar jag igång en VPN-tunneluppkoppling och surfar in via den funkar sidan hur fint som helst.

Känns ju stabilt.

Så du är alltså svensk?

Jag har inte varit i Oslo sedan jag var tolv. Tjugosex år senare framstår staden som svensk. Varje person i serviceposition jag kommit i kontakt med är en ung svensk, och H&M- och Lindexbutikerna duggar tätt i centrum. De hade till och med ett Max högt upp på Karl Johan, tyckte jag mig se.

Redan ute på flygplatsen igen, promenerade runt ett tag efter min intervju och klättrade upp på Operans tak, men när det var dags att sätta sig och skriva tyckte jag att det lika gärna kunde ske incheckad på Gardermoen, så att jag kan slappna av och slipper kolla klockan hela tiden. Undviker gärna situationen i somras när jag var i Köpenhamn på ett jobb och fann mig efter uträttat värv sitta på en bar i Nørrebro drickandes öl med en vän i godan ro när jag upptäckte att min flyg skulle lyfta från Kastrup om mindre än timme. Det blev en ganska svettig timme.

På tal om öl. Det känns som att det hör flygplatser till att dricka en sådan här. Man är på väg någonstans, friheten i ett par vingar, något att fira. Men jag ska ju köra bil hem från Kiruna i kväll! Så det får bli kaffe på kaffe i stället.

Ack detta glesbygdsliv.

Biblioteksersättningen under press

Det blåser upp till strid om biblioteksersättningen. I en debattartikel i DN i helgen uttryckte Författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare sin oro inför de signaler de fått från regeringen, och i går var det ett inslag på Kulturnyheterna, där Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius manade till kamp. Exakt vad regeringen vill förändra är inte känt, och heller inte rent konkret att de ens tänker göra det, men som sagt, av formuleringar och antydningar går det att utläsa åt vilket håll vinden blåser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte gillar ersättningar vars storlek görs upp i slutna rum utan i stället föredrar att bidrag utbetalas, men som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa i gårdagens Kulturnyheterna, ett bidrag kan man ju sänka när det behagar.

Jag får erkänna att jag aldrig har funderat så mycket över den traditionella biblioteksersättningen, eftersom jag personligen ännu inte kommit i kontakt med den. Man måste komma över 2 000 utlån per år innan ersättning kommer i fråga, och den gränsen har mina böcker hittills inte nått. Ersättningen var år 2012 hur som helst 1,37 kronor per utlån, varav 81 öre går direkt till de utlånade författarna och resten går in i Författarfonden och blir till stipendier och pensioner.

Men även om jag inte personligen berörs finner jag regeringens inställning oerhört tröttsam. Dagens system fungerar – även om dagens ersättningsnivå skulle må bra av att höjas – så varför hålla på och fippla med biblioteksersättningen bara för sakens skull? Och jag trodde dessutom att vi hade en borgerlig regering, ska inte en sådan vara emot bidrag rent principiellt? Varför då införa nya?

Johanna L har också skrivit i ämnet på Bokhora i dag.

Badet

Det finns ett litet bad under skolans matsal här i Vittangi som har öppet tre eftermiddagar i veckan. Den sista onsdagen varje månad, vilket alltså innebär i dag, är det varmt bad. Inte så att det är iskallt övriga dagar, men temperaturen är betydligt högre dessa onsdagar. Vi ska gå och hämta Tage från dagis nu, och gå dit och dyka lite.

Vad stället heter? Badet så klart. Finns inte direkt utrymme för fler än ett.

IMG_2565

Nu tydligen i version 2.0

Det var tvärstopp här i går och i morse, Binero migrerade min sajt till sin nya miljö som ska vara mer driftsäker, men på köpet slutade min databas att fungera. Det krävdes manuell handpåläggning från deras support på morgonen innan knutarna hade lösts upp.

Har åkt in till Kiruna med svärföräldrarna i dag, sitter nu och skaldar på Café Oscar (jag, inte de vad jag kan se), och tänkte bege mig förbi Kiruna bokhandels rea en sväng innan hemfärd.

Är så outsägligt trött i dag, Tage bökade runt i sängen halva natten och jag känner en ny förkylning diffust komma krypandes. Har därför köpt en dammsugare till kaffet som tröst.

Bakverket alltså.

Drömmen om disciplin

Egentligen är det bedrövligt.

Båda de romaner jag skrivit är cirka 340 000 tecken långa. Det var inget jag planerat i förväg, det bara slumpade sig så att de blev nästan på pricken lika långa.

340 000 tecken är mindre än 1 000 tecken per dag, om man skriver under ett års tid. Det är så nära ingenting man kan komma. Och ändå tog det mig en herrans massa år att få ur mig först ”Dannyboy & kärleken” och sedan minst lika lång tid med ”Vi har redan sagt hej då”. Mellan ettan och tvåan tog det mig fem år mellan utgivningarna, utslaget blir det 200 tecken per dag under det där halva decenniet. Nu är det visserligen inte helt med sanningen överensstämmande eftersom jag hann kassera en tredjedels roman också, men ändå. Några ynka hundra tecken per dag.

Det gör mig frustrerad att jag är sådan här. Att jag inte har mer disciplin än att det tar mig år på år på år att få ur mig något vettigt. Och det som gör mig ännu mer frustrerad är att min nästa roman är tänkt att bli längre, det kommer aldrig att gå att hinna berätta den historia jag tänkt mig på 340 000 tecken, jag kommer att behöva 500 000, kanske mer.

Och det innebär eoner av tid. Eoner som jag inte vet vart jag ska finna dem, förutom långt fram i en diffus framtid, som fallet blev med ettan och tvåan.

Eller ja. Jag skulle ju kunna skaffa mig disciplin också. Det är ett alternativ. Men det är något jag sagt så många gånger, skrivit här i spalterna så ofta, och fortfarande har det inte blivit verklighet.

Argh.

——

Fotnot: Texten ovan är 1 477 tecken.

Uppe i det blå

Det här har verkligen varit helgen då taken skottades.

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och efter korv- och älgköttsgrillning och varm choklad vid elden var det bara att bege sig upp på taket med skyffel och snöplog. Två och en halv timme senare var stugtaket rensat och jag mör i armar och ben. Får jag inte träningsvärk nu får jag det aldrig.

Kroppslig njutning

Vi har i dag för första gången sedan vi kom hit dagarna före jul haft plusgrader. Med det kom en oroväckande känsla av att det kanske var dags att göra något åt de åtta decimeter snö som låg på förråds- och garagetaket, blötsnö har ju en tendens att bli betydligt tyngre än pudersnö när det är minus tjugo, och taket bågnade lite oroväckande redan tidigare.

Så jag begav mig upp på taket. Skottade, halkade lite, skottade, svettades, skottade, svor en aning och skottade vidare. Dyngsur av svett och blöt snö vinglade jag ner tre timmar senare, med fyrtio procent av taket avklarat.

Och det lustiga inträffar att jag går över gården och känner en djup tillfredsställelse infinna sig i kroppen. Skönt att ha fått något gjort tänker jag, innan jag kommer på mig själv. Jag har skottat ett tak. Är det sådan jag har blivit, en person som finner njutning i kroppsarbete?

Ja, det är väl det.

Faktafredag

Googlar brott på armbågsbenet. Resarch för romanen, har inte gjort någon vurpa. Orkar inte ens tänka på hur komplicerat det måste ha varit att ta reda på fakta till romaner före nätets intåg. Eller journalistiska texter för den delen. Uppslagsverken som behövdes. Eller fantasin.

På tal om fakta: Jag betalade något på 2300 kronor för en helårsprenumeration på Dagens Nyheter senast det begav sig att förnya, ett erbjudande av något slag, minns telefonförsäljaren som mycket enerverande. Den årskostnaden hoppade upp till 4800 kronor när jag ändrade vår adress till Vittangi i december. Synd att de inte berättade det när jag ringde och adressändrade utan att jag tvingades upptäcka det själv i efterhand. Det kostar att vara papperskramare.

Första gången sedan influensan slog till med ett välriktat knytnävsslag på min födelsedag för sjutton dagar sedan som jag skottade gården i dag. Fint av hen där uppe att hålla vädret i schack under sjukdomsperioden.

Hål i vardagen

Aldrig är man väl så nöjd som efter att man skattedeklarerat för såväl sin egna firma som sitt handelsbolag och sett till att det råder balans på ens skatte- och momskonton.

Kunde jag nu bara se till att införskaffa en hålslagare till mitt Vittangikontor skulle mitt administrativa liv vara fullständigt harmoniserat.