Författare och skribent
Och som om inte det här med Veronica Mars räckte, så levererar i dag Pet Shop Boys nyheten att de lämnar Parlophone efter 28 år och i stället släpper ett nytt album på uppstickarbolaget Kobalt i juni. Dessutom döper de albumet till ”Electric” och publicerar den här lilla teasern:
Ja det börjar bli uttjatat men: Pepp!
Jag tror jag skrev ett femtontal inlägg om Veronica Mars på den tiden då jag tv-bloggade på 43 minuter. Så gårdagens nyhet att serien äntligen skulle bli film, bara skaparen Rob Thomas och skådisen Kristen Bell lyckades samla ihop två miljoner dollar inom 30 dagar på Kickstarter, var något av det bästa jag hört i film- och serieväg på länge. Blixtsnabbt sajnade jag upp mig på alternativet 35 dollar, vilket bland annat garanterar mig en digital kopia av filmen några dagar efter biopremiären i USA. Pepp!
Och det var inte bara jag som var triggerhappy gällande det här. Elva timmar tog det innan uppstartsfinansieringen var klar, vilket innebar att projektet slog alla möjliga sorters hastighetsrekord hos Kickstarter. Filmen spelas in i sommar, och premiär blir det i april nästa år. Pepp!
Nu på morgonen upptäckte jag dock via lite konversation med Pelle Sten på Twitter att jag nog lyckats ta mig in bakvägen som finansiär. Många av betalningsalternativen på Kickstarter har begränsningen Ships within the US, däribland det jag hade valt. Tydligen borde systemet ha sagt stopp för mig, men eftersom jag inte tidigare hade något konto hos Kickstarter och valde att logga in via Facebook, kom aldrig någon fråga om var i världen jag bor innan hela betalningsprocessen (som sköts genom Amazon) var klar.
Så nu gäller det bara att komma på någon bekant i USA vars adress jag kan uppge när det utlovade mejlet från Rob Thomas anländer i april där sådan info ska anges, så att jag inte gallras bort.
Som sagt: Pepp!
Allt tydde på att vattnet gick. Det kom vatten. Vad vi ansåg vara mycket vatten. Inte som med Tage, då var det splash och sjö på golvet – men mycket, ett par rejäla pölar. Klart, luktfritt vatten. Precis som det ska vara.
Men på sjukhuset hävdade de annat. Troligen flytningar, åk hem igen, vattnet har inte gått. Vi kände oss snopna, nästan lite dumma. Men visst, även vi såg ju på ultraljudet att det fanns fullt med vatten kvar där inne i livmodern. Och okej, jag ska erkänna att mina kunskaper om kvinnors flytningar är rätt luddiga, men nog var de tre pölar jag torkade upp från golvet med ett badlakan innan vi stack iväg vatten allt.
Så: Ruta ett igen. Eller kanske ett komma fem. Särskilt länge till tror jag inte hen vill vara kvar där inne i magen.
Jag är helt slut efter att ha bilat cementgolv samt bytt stammar i badrummet hela dagen. Men en sak måste trots tröttheten sägas:
Tage blir i dag tre år. Tre år som för hans föräldrar både varit livets jobbigaste och mest fantastiska.
Älskade barn, ord kan inte beskriva vad jag känner för dig.
Johanna har summerat hur han är just nu på ett föredömligt sätt.
Fick ont i magen av att läsa DN:s reportage där de följt ett tiggande, rumänskt par som hankar sig fram på Söder i Stockholm. Ont i magen eftersom reportaget får mig att skämmas. För att även jag har fallit i den där fällan, tänkt att barnen de visar upp på bilderna inte är deras egna, att de är del av en liga, någon annan tar egentligen pengarna så det är ingen idé att ge något. Saker man tänker för att döva sitt eget samvete, slippa se.
Men som en polischef uttrycker det i en sidoartikel – det är alldeles för dåligt betalt för att kriminella skulle hålla på med det. När DN sätter upp en dold kamera och följer Florica Tudoricis tiggande under en februaridag tyngd av snöblandat regn utanför en nedgång till Mariatorgets tunnelbana kommer hon upp i 186 kronor. Och då består 100 av de 186 kronorna av ett enskilt bidrag från en äldre kvinna. Att ”maffian” skulle ägna sig åt sådant är ju skrattretande. Och ändå är det sådana fantasier vi trubbar av oss med.
Vid Skanstull brukar en kvinna i romska kläder och sorgset ansikte med blicken riktad mot marken sitta utanför 7-Eleven i korsningen Götgatan/Blekingegatan. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi henne utan att skänka något, i stället febrilt försökt fästa blicken på något annat, för att inte behöva titta på henne. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det.
Tre- samt tvåårskalas samt renoveringstrött. Plus har inte ätit något annat än frukost och tårtor på hela dagen. Jo, ett par varmkorvar med bröd på kalaset också.
Därmed inte så himla spirituell just nu.
Det här med att vara husägare förändrar onekligen vardagen. Nu förväntar jag mig inte att vardagslivet alltid kommer att vara sådant att det parallellt pågår två-tre renoveringsprojekt, men nog verkar det som att det alltid finns något att göra allt.
Sedan några dagar har vi inlett badrumsrenoveringen på allvar. I går anlände en bilningsmaskin, och efter lite instruktioner från moppa Roger, det vill säga svärfar, satte jag igång att bila cementgolvet i några timmar. I dag vid tiotiden skulle jag påbörja dagens pass, men lagom till att mitt kaffe var urdrucket stod han där i farstun igen, med famnen full av verktyg, arbetskläder och hörselkåpor och närapå studsade av iver. Jag vill göra det!
Johannas familj alltså. Totalt oförmögen att gå sysslolös.
Nåväl. Det pågår ju som sagt några renoveringsprojekt samtidigt. Jag går upp och målar en vägg i barnens rum så länge.
En epilog till det här med barnförbud på fik:
Johanna skrev väldigt bra i ämnet i går tycker jag. Dessutom gav hon mig längtan tillbaka till Berlin. Och som ett brev på posten, eller instagrambild via nätet, promenerade vår Berlinboende Johannavän i går förbi huset vi bodde i och tog en bild. Jag tar mig friheten att lägga ut den här i bloggen. Vår lägenhet var den med balkongen längst upp till höger i det bruna huset. Jag ser till min stora glädje att det vita draperiet jag med fara för livet hängde upp på balkongens högra del för att man skulle slippa se bråten i det lilla utrymmet där bakom har behållits av efterföljande hyresgäster.
Nej, det fanns ingen hiss. Ja, det var jobbigt att kånka Tage och barnvagn upp och ner flera gånger per dag.
Och det här med barnförbudet. Någon som tror att det blivit lika kraftig debatt om det varit övervägande män som satt och hängde på fik med sina barn, och inte kvinnor? Nej, inte jag heller.
Är för trött för att göra något annat än att lägga ut Johannas Instagrambild på Tage från i morse, när han jazzade loss iförd pyjamas och hatt hemma hos sina morföräldrar, där vi lämnade av honom vid sjusnåret innan vi körde till Gällivare för att kolla till bebisen i magen.
Hen mår för övrigt bra, men är lite snurrig av sig och verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om om hen ska ligga med huvudet upp eller ner. Vi får väl se åt vilket håll det landar.
Angående gårdagens debatt om barnförbud på fik:
Jag kan inte göra annat än att tycka att det är rätt häpnadsväckande att så många anser att det vore en god idé om vi tilläts förbjuda vissa typer av människor att vistas på kaféer, eftersom de stör upplevelsen. Jag tycker inte att det går att komma runt det med en massa om eller men eller fast, det handlar om att förbjuda en sorts människor – för jo, barn är människor även om många verkar tro att vi föräldrar ser dem mestadels som accessoarer – att besöka fik.
Ja, jag är medveten om att det finns andra miljöer där barn och ungdomar inte är välkomna, men det handlar i regel om platser där lagar relaterade till alkohol träder i kraft, som bar- och nattklubbsmiljöer, och är knappast jämförbart.
Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad över att debatten uppstår, eftersom den passar så ypperligt väl in i vårt individualiserade och egocentriska tidevarv. I ena ringhörnan har vi dem som anser det vara deras rättighet att uppleva sin fikastund eller sitt caféjobbande på exakt det sätt de föresatt sig, och i andra ringhörnan har vi föräldrar som anser att de och deras barn har en rättighet att bete sig på vilket sätt de önskar i vilken miljö de än befinner sig i. Ingen part anser sig behöva visa någon hänsyn eller anpassa sig efter andra, och därför mötas de aldrig.
Samhället.
Verkar som att vissa fortfarande har problem med att komma åt min sajt från sin ordinarie webbläsare. Problemet borde gå över med tiden, men det gör ju inte irritationen mindre just nu. Vad man kan göra är att tvinga webbläsaren att ladda om sajten ”på riktigt”, det vill säga det räcker inte att bara trycka på reload-knappen, för är du en regelbunden besökare här finns det adressinfo på servernivå om min sajt sparad i din webbläsare som inte uppdateras vid en vanlig omladdning (det är inget unikt med min sajt, så funkar nätet i stort).
Så – försök göra en tvingad omladdning, eller forced refresh som jag tror det brukar kallas på engelska. På mac är det kortkommandot bulle+R som gäller för de olika webbläsarna (eventuellt shift+bulle+R till och med), och på pc torde ctrl+F5 göra susen. Det kan också funka att bara hålla ner ctrl och klicka på omladdningsknappen.
Slut på teknisk sajtinfo för den här gången.
Fick en press-dvd med de tre första avsnitten av History Channels nya serie ”Vikings” som HBO Nordic ska börja streama i dag. Tage plockade upp skivan när han kom hem från dagis och synade den. Pappa, den ser ut lite som dig.
Jahapp.