Vem är ansvarig?

Vem bör ha ansvar för en text? Författaren själv, som i bokvärlden, eller en ansvarig utgivare, som inom tidningsvärlden? Det är en intressant fråga som min hustru ställer i en mycket intressant text som SVT Debatt publicerar i dag. Utgångspunkten är den bok som Anders Behring Breiviks pappa har börjat skriva på och som förlag sägs vara intresserade av.

Och nej, att kommentarsfältet snabbt skulle spåra ur och börja handla om muslimer och antifeminism i stället för sakfrågan var väl ingen högoddsare direkt.

A drive into the gap

Jag är ingen baseballkille – även om jag visserligen gjorde ett minnesvärt besök på Yankee Stadium med Morgan för fyra år sedan – men oj vilken snygg bok som jag hittade via baseballfantasten John Gruber, skriven av författaren Kevin Guilfoile.

Får ju en att önska att e-boksrevolutionen helt kommer av sig.

Hej hej vardag

Det har varit fyra fina semesterveckor. Tage har levt på jordgubbar, badat och levt rövare, först i Vittangi, sedan i Gästrikland och till sist på Södermalm.

Nu är han sedan en knapp timme åter i dagis trygga famn. Och även om han stretade emot en del när vi skulle sätta på honom skorna i hallen i morse, tror jag att vi alla tre tyckte att det var ganska skönt när han vinkade sina fröknar och kompisar god morgon några minuter senare och uppfordrande sa mamma pappa gå till jobbet nu!

Dagis. Vilken fantastisk uppfinning för både stora och små.

Boklådor att älska

Jag såg en tweet i går som påminde mig om sajten Flavorwires listning av vad de ansåg vara världens 20 vackraste bokhandlar från tidigare i år. Det i sin tur påminde mig om att jag till Höstens böcker-katalogen skrev om svenska bokhandlares egna favoritbokhandlar runt om i världen. Mycket England blev det.

Texten är ju låst bakom Svensk Bokhandels betalvägg, men här är länken i alla fall, till dem som har ett konto där (eller kan tänka sig att styckeköpa mitt 25 000-teckensepos).

Så här såg ett av uppslagen ut i katalogen, där jag och Tage skymtar på en bild. Även en av mina favoritbilder från min och Johannas resa till San Francisco 2009 letade sig in i reportaget på ett annat uppslag.

Undantagstid

Det är tveeggat det här med semester numera. Dagis är stängt fyra veckor, och alltså är det en sorts åter till föräldraledigheten som gäller. Stundtals är det fantastiskt mysigt, i detta nu står jag till exempel och hejar på Tage när han åker gång efter gång efter gång i tubrutschkanan i Stora Bleckan och jag har packat picknickattiraljer i skötväskan som jag rotade fram ur ett skåp för första gången sedan i höstas och vi ska snart äta lunch i gräset.

Men samtidigt blir man under de här veckorna påmind om hur viktigt dagis är för att ens liv ska fungera. Visst, semestertid är undantagstid och tanken är ju att man inte ska jobba utan vara ledig, men tyvärr funkar det inte riktigt med mitt frilansande. Så då blir det som nu, när man stjäl tid för att skriva blogginlägg på telefonen medan barnet rusar iväg på upptäcktsfärd för egen maskin någon minut. Lite dåligt samvete för att han sällan får ens fullständiga uppmärksamhet, men samtidigt rätt nöjd eftersom det faktiskt går, åtminstone någorlunda, att sköta båda sysslorna.

Nu ska vi visst åka rutschkana tillsammans. Det är svårt att göra med mobilen i handen. Later.

Stockholm på riktigt

Efter tre veckor på vägarna landet runt är vi nu hemma i Stockholm på riktigt. Solen till ära kastade vi bara in väskorna i lägenheten, plockade fram filt, handdukar och solfaktor 50 och begav oss till Långholmen. Att säga att det är varmt i vattnet är väl en överdrift, men efter några minuter domnar kroppen bort och det blir rätt behagligt.

20120728-162654.jpg

I övrigt då?

Jag ser fram emot ett par veckor av semisemester/semijobbande.

I kväll ska jag mysa med datorn genom att blåsa den ren och sedan installera Mountain Lion från scratch.

På resan hem i förmiddags läste jag en väldigt lång och intressant text i Vanity Fair om Microsofts fall under 00-talet. Stundtals plågsam läsning.

Den gula bilen

Summer tour 2012 går vidare, nu är vi i Gästrikland. I dag Furuvik, Tage hängde med sin kusin, tittade på djur och ville väldigt gärna åka en gul liten bil, han var mycket bestämd på den punkten, hela tiden när vi köade upprepade han Det är Tages tur, gula bilen ungefär 50 gånger.

Nåväl, när det verkligen blev hans tur fick vi därför släppa förbi en pojke i kön eftersom Tage annars skulle blivit tilldelad en röd bil, något som aldrig skulle ha accepterats.

När vi sitter på plats, gasandes (jag) och svängandes lite på måfå (Tage), slår det mig plötsligt. Jag sitter på den nu riksbekanta rumpbilen. Det var på just detta fordon en olycksdrabbad pappa fick sin bak penetrerad av dragkroken för en dryg vecka sedan. Nu är kroken bortplockad, inte bara på detta fordon, utan på samtliga i vagnparken, det gapar små hål där det tidigare stuckit upp små ilskna pinnar.

Inte undra på att jag ser så lidande ut på bilden.

20120726-200149.jpg

Här uppe i norr

Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk

ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE

DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL

(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)

där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.

Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.

Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.

Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.

It just works?

På tal om det här med den något problematiska e-boken och svårigheten att skapa en sömlös upplevelse som bara fungerar, oavsett när det handlar om hantering av sitt bokbibliotek, sin läsning, sina lån eller köp:

Vi var in hos några bokhandlare under vårt besök i Tromsö. Så här såg det ut i stadens Ark-butik.

Att appen i fråga säljs in med argumentet att den fungerar, säger kanske en del om läget i natione(r)n(a). Det är helt enkelt fortfarande för krångligt.

Är Ark.no-appen något att ha då? Nja, av vad jag kan se så revolutionerar den på intet vis marknaden. Som i så många andra tredjepartsappar (med tredje part menar jag allt utom Apples egna program) går det inte att göra köp i själva appen, utan inhandlandet av böcker måste ske på webben, och därefter laddas de ner till appen per automatik. På detta sätt undviker man att behöva ge 30 procent av försäljningssumman till Apple (och ger kunden en mycket krångligare köpupplevelse). Underligt nog har tillverkarna av Ark.no-appen struntat i att lägga in direktförsäljning ens i Androidversionen, även där måste man gå via hemsidan trots att Google inte tar någon liknande del av kakan på det sätt som Apple gör.

Det gör att – jo, visst fungerar appen, men den hade kunnat fungera bra mycket bättre.

——

Fotnot: Det bör tilläggas att det inte går att köpa e-böcker i de svenska nätbokhandlarnas appar för iPhone/iPad heller, utan man måste göra på samma sätt som hos Ark.no. Men de svenska apparna från Adlibris och Bokus har åtminstone e-boksköp inbyggda i Androidversionen.

En helg i Norge

Vi åkte till Tromsö. Vädret var sisådär men vyerna hisnande. Nordnorge är verkligen häpnadsväckande vackert med sina ständigt snöklädda berg, slingriga vägar som klamrar sig fast längs bergväggarna och små städer belägna så djupt ner i dalar att det känns som att stå på en sjöbotten. Men så slutar ju alla de där orternas namn på -botn också.

Eftersom jag körde bil i princip hela tiden när vi såg vyerna, har jag inga bilder på detta. Men jag plåtade en del inne i Tromsö. Enjoy!

20120716-091057.jpg

20120716-091131.jpg

20120716-091154.jpg

20120716-091222.jpg

20120716-091254.jpg

20120716-091400.jpg

Tage åker med!

I dag drar vi iväg på en liten weekendtripp till Tromsö, jag och Johanna. Tage lämnas i sin mommo och moppas ömma vård. När jag förklarade för Tage att vi skulle åka iväg i morse meddelade han frankt Tage åker med! och när jag förklarade att nej, det är bara jag och mamma som åker så nickade han och sa ja, Tage åker med. Han är bra på det där, att bemöta information som inte passar honom genom att helt enkelt ignorera den.

Men nej, han får allt stanna i Vittangi. Det är ju traktorutställning på Hembygdens dag i Suupalo i morgon och den kan han ju inte missa, den lille pyssel- och snickarmästaren.

Min intervju med Anna von Hausswolff i TT Spektras regi gick ut till landets tidningar den här veckan för den delen. Ett trettiotal tidningar verkar ha publicerat hittills.

Jag recenserar även Michelle Willams nya film ”Take this waltz” för UNT i dag. Fin film tyckte jag.