Jag var inne på en del av sakerna redan i min premiärrecension i onsdags förra veckan, men nu har jag dykt lite djupare i saken och ställer mig mycket frågande till Amazons minst sagt halvdana agerande.
För ärligt talat – hur ärligt är det att lansera en tjänst där nästan ingen av ens egna serier finns i sin helhet – serier som man trots detta väljer att använda i marknadsföringen av tjänsten? Och där man till och med aktivt mörkar att så är fallet?
Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.
Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.
Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.
Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.
I ärlighetens namn har vi det senaste året ”bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.
Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.
Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.
Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.
Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.
En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.
Jag borde ha förstått vartåt det barkade hän redan när Ejda utan förståelig orsak bökade runt drygt en timme längre än vanligt vid läggningen i går kväll. Men jag förstod inte ens när vi någon timme senare nådde säsongens hittills lägsta temperatur med -21 grader.
Jag följde valet nästan uteslutande på CNN, växlade över några gånger till BBC News och ABC News men jag får erkänna att jag fann det bombastiska anslaget hos CNN tilldragande, dramatiken i deras vinjetter och det eviga upprepandet att det var historia som skrevs den här kvällen, oavsett vilken utgången skulle bli.
Framåt klockan halv tre på morgonen började jag känna mig illa till mods, och en knapp timme senare orkade jag inte se mer. Jag gick upp och lade mig bredvid Tage, gömde mig under täcket för att han inte skulle vakna av skenet från min mobil – han är extremt lättväckt under gryningstimmarna – och följde New York Times liveuppdateringsflöde tills det var dags att gå upp. Jag tror jag sov en orolig knapp timme någonstans där i mitten under täcket också, när hoppet i princip redan var ute.
USA klarade inte av att välja en av de politiskt mest erfarna kandidaterna någonsin – hon var ju kvinna. Bättre då att välja en man med total avsaknad av erfarenhet, men som däremot visat sig besitta närmast oändliga mängder negativa karaktärsdrag.
Folket ville i det här valet främst ha change, enligt CNN:s exit polls. Ja, nog lär vi få rejält av den varan de närmaste åren.
Egentligen vill jag för den delen inte peka finger åt USA, vi som mänskligt kollektiv är inte bättre någon annanstans – vi har sett samma sjuka tidigare i år med Brexit, det lär ske igen nästa år i Frankrike med Marine Le Pen och året därpå med Sverigedemokraterna här hemma.
Människor vill klänga sig fast vid hatpropaganda och förenklade skrämselbilder, och tyvärr går det väl inte att komma ifrån att internet är en viktig faktor i att det här har blivit möjligt. Det bästa redskapet som någonsin uppfunnits för informationsspridning och faktainhämtning har blivit desinformationens och faktaförvanskningens bästa vän.
I kväll ska vi åka in till Kiruna och gå på Kent, och därefter stanna i stan även över morgondagen för att gå på galapremiär i Kiruna stadshus av SVT-storsatsningen Midnattssol, med efterföljande mingelfest.
1. Jag var med och undertecknade uppropet mot rasistiska utställare på Bokmässan, som Expressen publicerade på nätet i går och i papperstidningen i dag, enligt uppgift. Jag skrev i en statusuppdatering på Facebook redan när jag reste ner att det skedde med kluvna känslor, men åkte gjorde jag ju trots allt, och deltog därmed i någon mån till normaliseringen av dessa aktörer. Som det står i slutet av uppropet: En konsekvens av att bjuda in den organiserade rasismen till ett av norra Europas största kulturevenemang är normaliseringen av deras livsfarliga ideologi. Besökare förleds att tro att detta rör sig om ofarliga åsikter som är likvärdiga med de andra utställarnas. Vi är djupt beklämda över Bokmässans brist på ansvarstagande. Därför uppmanar vi arrangörerna att inte låta antidemokratiska och rasistiska utställare delta nästa år.
Om Bokmässan misslyckas med att ställa dessa grundläggande krav på sina samarbetspartners ser vi oss tvingade att avstå från att närvara.
2. Jag skrev om Po Tidholms nya SVT-dokumentärserie Resten av Sverigepå TVdags i går. På det stora hela var jag väldigt positiv, men hade ett par invändningar.
3. Det där ljudboksreportaget om Storytel som jag skrev om i lördags ligger nu ute på nätet hos DN. Mitt enkätsvar finns med om bläddrar bland bilderna.
Intressanta (och långa!) texter på Kit.se de senaste dagarna om Norrland, där bland annat en opinionsundersökning beställts från Novus och som ger vid handen det smått sensationella resultatet att det i landets fyra nordligaste län i nuläget finns ett stöd för norrländsk självständighet. På frågan Om det var folkomröstning idag om Norrlands självständighet, skulle du då rösta för eller emot ett självständigt Norrland? svarade 41 procent att de var för, 39 procent emot och 19 procent att de inte visste.
Vad som sedan följde får sägas vara lite symptomatiskt: Ingenting.
Eller jo, nu är jag lite orättvis. SVT gjorde faktiskt en rewrite och följde upp med ett par andra artiklar plus att några medier i mellersta Norrland skrev lite, men i övrigt har det varit tyst, jag har till exempel inte sett någon nämna det här uppe.
När jag själv delade artikeln om opinionsundersökningen på Facebook fick jag en ynka tumme upp, och två putslustiga kommentarer. Frågan tas helt enkelt inte på allvar.
Nu ska så klart inte allt för stora växlar dras på den där undersökningen, den största bristen den har anges i själva texten – frågan har inte på allvar debatterats, för- och nackdelar har inte stötts och blötts och när eller om så sker är det möjligt att resultatet ser annorlunda ut.
Att underkänna undersökningen på grund av att Gävleborgs län inte togs med i undersökningen så som en statsvetare gör i SVT:s sidoartikel, är dock att göra det lite enkelt för sig. Kit valde att enbart begränsa undersökningen till de fyra nordligaste länen eftersom det är vad den svenska regeringen anser ska vara Norrland framöver enligt den statliga Indelningskommitténs senaste förslag, där Norrlands län föreslås bestå av dagens Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och dagens Gävleborgs län (som sedan 1500-talet räknats till landsdelen Norrland) i stället föreslås ingå i det som ska bli Svealands län.
Borde Norrland – vad vi nu väljer att lägga i begreppet – bli självständigt? Nej, med den kunskap jag har i dagsläget tycker jag inte det. Men jag anser absolut att frågeställningen bör börja tas på allvar och inte skämtas bort.
Jag intervjuades om Virus i P4 Norrbottens förmiddagsprogram i går. En trevlig intervju, där jag för att få en lokal vinkel även tänkte högt gällande en lös tanke jag haft om att förlägga en framtida säsong av serien i Kiruna, givet de rätt speciella omständigheter staden bjuder på. Det gäller ju att bjussa den lyssnande publiken på något unikt.
Ja, förutsatt bland annat en sådan liten detalj att jag först måste få grönt ljus för fler än två säsonger, så klart.
Tre dagar in på den nya boken/säsongen/whatever verkar det som att 8 000 tecken per dag är mitt modus operandi. Det är lite snålt, jag skulle verkligen behöva nå ett femsiffrigt medel för att undvika att hamna i akut tidsnöd framåt andra halvan av hösten, men låt oss hoppas att det beror på att jag fortfarande är i sommarläge. Vädret här i Vittangi har dock bestått av regn till stora delar den här veckan, så något uteliv har knappast dragit. Snarare en allmän seghet i kryp och kynne.
På tal om sommar så blev jag intervjuad av TT för några veckor sedan i min roll som tv-serieexpert, de skulle göra en artikel om Twin Peaks inför nästa års nystart, en intervju som genomfördes över telefon på Kulturhuset i Stockholm då Tage och Ejda yrade omkring på Rum för barn. Artikeln har dykt upp lite här och där i tidningar runt landet, här är den i Metros nätupplaga.
Att det nu på morgonen kom besked om att Storytel köper Norstedts Förlagsgrupp är tveklöst en stor nyhet, men kanske inte direkt förvånande. Dels har de varit en av de aktörer det spekulerats mest kring som potentiell köpare, och dels går det helt i linje med hur de tidigare agerat – så sent som för en månad sedan köpte de danska Mofibo för 125 miljoner kronor och några dagar före midsommar i fjol gjorde de det där bakvända mångmiljonköpet av Massolit som då nyligen förvärvat Forma (bakvänt så till vida att det på papperet var Massolit som köpte Storytel).
Dagens besked gör Storytel till en storspelare på allvar i den svenska bokbranschen, endast slagen i storlek av Bonniersfären. En viktig orsak till köpet lär handla om innehåll, Norstedts har inte digitaliserat särskilt mycket av sin backlist och det finns säkerligen en stor mängd titlar som kan fungera bra i Storytels ljud- och e-boksbibliotek. Och det ska bli intressant att se vad som händer med den femte boken i Millennium-serien när den ges ut nästa år, blir det en Storytelexklusiv titel till en början?
Samtidigt är det troligen riskfyllt att gunga båten alltför mycket gällande Norstedts varumärke som anrikt kvalitetsförlag med snart 200 år på nacken (grundat 1823). Författare av i dag är rätt otrogna sina förlag, och det är inte svårt att se att en del av Norstedts tunga, mer litterära författare börjar se sig om efter ett nytt hem ifall det blir för mycket startupkultur på deras förlag. Natur & Kultur, som på senare år profilerat sig mer och mer som kvalitetsförlag inom skönlitteratur, kan säkert se en öppning att knipa några profilerade namn.
Eller som Mr Millennium himself, David Lagercrantz, säger i en intervju med DI Digital gällande köpet:
– Ett förlag är inte som andra företag. Ett förlag är en bärare av kultur och måste, som Norstedts alltid har gjort, hitta en balans mellan smal och bred kultur.
– Det är så oerhört viktigt att inte genrelitteraturen tar över. Jag talar väl emot mig själv när jag säger såhär, men litteratur är inte bara underhållning. Det är alltid någonting mer än så. Jag hoppas, vid gud, att man förstår detta.
Det blev en artikel i min hemmatidning Arbetarbladet om Virus också. Bara på webben vad jag kunnat se, men det är väl som sig bör, när det handlar om en bok som bara ges ut i digitala former.
Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.
Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:
Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.
Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:
Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!
Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.
Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.
Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.
Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).
Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.
Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.
Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.
Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.
Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.
