Etikett: Västerbottens-Kuriren

Recension: Den komplexa Ann Lindell tillbaka i polisuniformen

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juli:

——

Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
Ordfront förlag

Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.

Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.

I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.

När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.

För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.

Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.

Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.

Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.

Recension: Poetisk polisdeckare i västerbottniskt 1950-tal

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 29 juni:

——

Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.

Stig Andersson
Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan

Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.

Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.

Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.

I Gästrikland har han länge tillhört samma ”scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.

Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?

Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.

Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.

Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”

Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – ”Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det ”Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är ”Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.

Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.

Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.

Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Kärlek och varma tankar räddar inte bokhandeln

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 februari.

——

Det är inte lätt att vara bokhandlare i dag. De senaste två veckorna har beskeden om boklådor som läggs ner i Sverige följt på varandra – i Halmstad, Katrineholm och Ronneby har butiker tvingats meddela att de slår igen inom kort till följd av bristande lönsamhet.

Även i lärdomssäten med starka bokköpartraditioner blåser det snålt – sent i höstas kom nyheten att anrika Studentbokhandeln i Uppsala tvingas lägga ner, en stängning som satte igång en kedjereaktion då närliggande (och tillika krisande) Drottninggatans bokhandel köpte butiken och flyttar över sin verksamhet dit under det nya namnet Uppsala bokhandel, och i stället låter sin gamla butik läggas ner.

Och på tal om starka traditioner – landets kanske mest anrika bokhandel Hedengrens på Stureplan i Stockholm har de senaste åren tvingats gå ut i media och raggat donationer två gånger för att överleva. Första gången sommaren 2015 var gensvaret från bokälskare översvallande, andra gången 2017 betydligt svalare. Frågan är om ens ett tredje försök är värt att göra om behovet åter skulle uppstå, eller om ägarna då kastar in handduken direkt.

I den färska årsrapporten om den svenska bokmarknaden – med den fräsiga titeln ”Bokförsäljningsstatistiken helåret 2018” – ser man att bokhandlarnas kris inte uppstår ur ett vakuum. 2018 minskade den fysiska bokhandeln i Sverige sin försäljning med 5,2 procent jämfört med 2017, som i sig var en minskning på 4,5 procent från 2016, som i sin tur var en minskning om 4,9 procent från 2015. Vilken riktning det svagt men stadigt lutar åt är inte direkt raketforskning, om anglicismen tillåts.

Sanningen är att bara en dryg tredjedel av totalsumman bokbranschen sålde för förra året kom till genom köp över kassadiskar – resterande nära två tredjedelar kom från nätbokhandeln och de inkomster som den kraftigt växande digitala streamingmarknaden för främst ljudböcker ger.

Faktum är att bokbranschen som helhet går någorlunda okej, den digitala ökningen får helheten att göra ett litet plus, trots de fysiska butikernas kräftgång.

Är det alltså dags att säga adjö till bokhandelsbutikerna? Nej, åtminstone inte ännu, men de svunna tiderna kommer aldrig åter och vi lär tvingas läsa om betydligt fler konkurser framöver. De senaste fem åren har Svenska Bokhandelsföreningen tappat 50 av sina medlemsbutiker (det finns 280 kvar), och inget tyder på att patienten börjar tillfriskna, snarare tvärtom.

Det finns en ironi i detta, eftersom den klassiska bilden av en boklåda – som gärna ska drivas under samma tak som ett mysigt café – för många är själva sinnebilden av den perfekta butiken, ingen annan typ av affärsrörelse omhuldas av samma grad av romantik.

Problemet är bara att vi kan älska dessa pittoreska drömbutiker härifrån till månen – så länge vi inte går in och faktiskt handlar i dem går de inte att driva, kärlek och varma tankar betalar varken lön eller hyra.

Jag är verkligen inget föredöme här. I Kiruna där jag bor (eller ja, Vittangi sju och en halv mil österut, men det är ju nästgårds) har vi sedan sex år en fin lokal bokhandel kallad just Kiruna Bokhandel, med bra sortiment och kunnig och entusiastisk personal. Jag skulle verkligen vilja kunna påstå att det är där jag köper alla mina böcker, men faktum är att jag hittills gjort noll inköp där i år, men däremot vandrat två gånger till en gudsförgäten servicebutik strax norr om stadskärnan där Adlibris har sitt utlämningsställe för de böcker man beställer med deras gratisfrakt. Jag har varit in i bokhandeln en gång efter nyår, men bara för att insupa atmosfären och prata en stund med de trevliga personer som jobbar där.

Med sådana vänner behöver den fysiska bokhandeln inga fiender.

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina ”vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

Om kulturåret 2018 hos VK

Det här hör ju så klart 2018 till, men jag glömde länka i tid: I mellandagarna deltog jag med mina hiss och diss gällande kulturåret 2018 i Västerbottens-Kurirens spalter. Jag hyllade Provins och Greta Thunberg, lyfte fram tv-versionen av The Haunting of Hill House, dissade vita kränkta män och hoppades på en statushöjning för ljudboken under året som nu inletts. I texten motiverade jag så klart alla dessa grejer också.

Så in och läs (och inte bara för min skull, det var en hel drös andra fina kulturfrilansare som deltog också).

Kan Samir & Viktor visa vägen för bokmässan?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 oktober.

——

Vardagen var åter på årets bokmässa i Göteborg. Efter kaoset i fjol med debatten om högerextrema Nya Tiders närvaro och nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens demonstration och publikraset som följde, var det med lättnad som Bok & Bibliotek-ledningen sent i söndags kunde konstatera att besökarantalet steg med tio procent jämfört med 2017.

Champagneläge var det dock inte, jämför man i stället med 2016 års publiksiffra – senaste normalåret före katastrofen – är tappet fortsatt stort. 2016 registrerades drygt 96 000 besök, en normal siffra för mässan under 2010-talet, men i år kom trots återhämtningen bara drygt 85 000.

Samtidigt rapporterades i år om flera försäljningsrekord i montrarna, däribland från förlagsjättarna Bonniers och Norstedts.

Hur den ekvationen går ihop kan jag bara spekulera om. Min gissning är att det fanns ett uppdämt behov att glädjas över att mässan överlevde fjolårets absurda nazistlördag och att den glädjen manifesterades i extra bokköp – köp som dessutom kunde ske i lite mindre trängsel än vanligt.

Men då uppstår en fråga. Om det trots ett minskat besökarantal såldes fler böcker, betyder inte det att de som alltid klagar på att bokmässan i Göteborg bara är en tummelplats att kränga böcker på fick mer rätt än någonsin?

Jo, kanske. För även om Bok & Bibliotek gärna framhäver det smala och många gånger fantastiska program som erbjuds inom mer nischade områden, så vet flertalet av besökarna inte ens om att avdelningar som Rum för poesi och översättning, Mångspråkstorget, Fantastikgränd eller De litterära sällskapens scen ens existerar – de flesta kommer för att få se ett montersamtal med och köpa en bok av författare i storleksklassen Jan Guillou, Jonas Gardell, Martina Haag, paret Kepler, Leif GW Persson eller Liza Marklund.

Dessutom har den nya generationens bokstjärnor blivit allt viktigare, de som lockar unga till mässan för att köpa ett signerat exemplar av en bok av Youtubestjärnorna Clara Henry eller Misslisibell, två av dem som orsakade längst köer på årets upplaga.

Jag tillhör inte dem som gillar att klanka ner på bokmässan för att det pågår kommers på de största ytorna. Utan storsäljarnas förmåga att dra publik skulle inte de mer smala delarna av programmet kunna existera. Bokmässan är lite som ett klassiskt stort bokförlag, där intäkterna från breda författarskap delvis håller den smala utgivningen under armarna.

Men de fysiska boktravarna förlorar trots årets mässrekord stadigt mark inom litteraturen till förmån för de digitala formaten. Låt därför säga att min gissning ovan är korrekt och att nästa års besökare inte känner samma ystra glädje som i år över att mässan kunnat genomföras utan kravallpolis, och försäljningen sakteliga börjar sjunka samtidigt som besöksantalet stabiliseras kring årets nivå. Förtvinar Bok & Bibliotek då?

Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, utan att mässan lyckas omstöpa sig och kan förbli en självklar mötesplats mellan författare och publik även när färre går dit med målet att ha med sig en välfylld tygkasse böcker hem.

Men hur? Kan två i sammanhaget udda fåglar som Samir & Viktor visa vägen? Den bland kidsen oerhört populära musikduon drog enorma köer varhelst de visade sig under årets mässa, kruxet var bara att boken de skrivit om sin karriär tillsammans med författaren Pascal Engman ännu inte hunnit komma från tryck. Hur lösa? De signerade affischer, tog ”groupies” med fans och gjorde videohälsningar (bland annat till min åttaåring) helgen lång, ständigt med ett glatt humör och oändliga doser tålamod.

Alla kan så klart inte vara Samir & Viktor. Men att bokmässan måste börja fundera över hur relationen som finns mellan ungdomskulturens fixstjärnor och fans kan överföras till den mellan författare och läsare torde stå klart.

Bokmässeanalys x 2

Lång och intressant summering och analys av årets bokmässa borta hos Boktugg i dag, med flera bra iakttagelser av Sölve Dahlgren. In och läs om ni inte redan gjort.

Jag har gjort en egen bokmässeanalys också, som gick som litteraturkrönika i Västerbottens-Kuriren förra veckan (bakom betalvägg). Publicerar den här i spalterna om ett par veckor.

Miljöskammen gjorde fysiskt ont

Nedanstående krönika publicerades först i Västerbottens-Kuriren torsdag 13 september.

——

Jag var i Stockholm ett par dagar i början av förra veckan. Utan att ha planerat det i förväg promenerade jag förbi Mynttorget och den numera smått världsberömda klimatstrejk 15-åriga Greta Thunberg arrangerade där. Klockan hade just passerat lunch och hon hade sällskap av ett tiotal unga medsittare.

Jag ville gå fram och säga något, kanske ta en bild och lägga upp på Instagram som jag sett ganska många andra göra i mitt flöde den senaste tiden. Men något tog emot, jag kunde inte sätta fingret på vad, och jag blev i stället stående lite på avstånd i någon minut innan jag gick vidare. Jag tog upp telefonen och skrev ett sms om att jag sett henne där till min fru, och avslutade med:

”Jag blev alldeles hjärtnupen för att jag tyckte att det var så fint. Gud vad jag hoppas att våra barn också blir så där stridbara när de blir större.”

Några minuter senare, i höjd med Kungsträdgården, insåg jag vad det var som skavt i mig.

Skammen inför min egen futtighet. Hade jag gått fram och sagt något i stil med att jag verkligen beundrade det hon gjorde, hade hon säkerligen gett mig ett leende till svar följt av ett artigt tack. Men i ärlighetens namn hade det snarare varit berättigat om hon i stället för att säga tack uppmanat mig att också sitta ner och på riktigt delta i den kamp jag och alla vi andra borde utkämpa varje dag för klimatet, i stället för att ge henne en klapp på axeln och senare i ett privat sms sända min närmaste en gråtmild förhoppning inte om att jag själv ska börja ta strid – utan att våra barn ska göra det, om typ sex, sju år.

Ärligt talat Daniel – vad i helvete?

På nattåget norrut den kvällen började jag läsa Scener ur hjärtat som e-bok, Greta Thunbergs föräldrar Malena Ernman och Svante Thunbergs skildring av den djupa personliga kris deras familj går in i samtidigt som deras medvetenhet om klimatkrisen växer. Det är en skoningslöst ärlig berättelse skildrad främst ur Malena Ernmans ögon om hur deras tillvaro faller samman, men här och där bryter Greta och hennes lillasyster Beata in. Och om jag tillåts svära ännu en gång (och det tycker jag eftersom vår framtid står på spel) – jävlar i min lilla låda hur brutalt dessa barn gång på gång synar vuxenvärldens hyckleri gällande våra inte ens halvdana klimatuppoffringar.

På ett ställe gjorde skammen närmast fysiskt ont i mig. Greta diskuterar människans ovilja att byta ut flyget mot tåget – tåg är ju så opålitliga i dag, resonerar vi. Greta säger:

”Blotta tanken på en eventuell försening är så totalt orimlig att vi hellre förstör levnadsvillkoren för alla kommande generationer än utsätter oss för den risken. Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små, bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.”

Jag läste visserligen de där raderna i överslafen i en sovvagnskupé på ett klimatvänligt nattåg mot Kiruna. Men hur hade jag rest ner till Stockholm dagen innan? Med Norwegians lågprisflyg. Och för vad? För att gå på en mingelfest på ett bokförlag, ha några möten jag lika gärna kunnat ha via Skype och på köpet få lite egentid. Bah.

Fyra dagar senare gick Sverige till val. Miljöpartiet – som trots sina fel och brister är det enda parti vi har som satsar helhjärtat på att bedriva klimatpolitik – ramlade så när ur riksdagen. Att Sveriges skogar för en dryg månad sedan stod i brand hade vi väljare redan förträngt.

Okej, här kommer tredje svordomen:

Ärligt talat Daniel och de flesta av er andra – vad fan sysslar vi med?

Betatestad litteratur

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 9 juni)

———

Betatestad skönlitteratur? När det Luleåbaserade bokförlaget Teg Publishing i höst ger ut Alfred Ruths science fiction-thriller Fermis filter – en anledning att finnas sker det enligt modell från IT-världen.

Fermis filter ska bli en trilogi, och berättelsen utspelar sig 30 år in i framtiden när den artificiella intelligensen står på gränsen till att övertrumfa den mänskliga hjärnan. När dagen infaller då vi inte längre är smartast på planeten – vilken funktion fyller mänskligheten då?

Att en sådan roman hämtar inspiration i sin tillblivelse från teknikvärlden följer en viss logik.

Författaren Alfred Ruth, som till vardags är verksam inom IT-branschen, har tillsammans med kollegan Jonas Frid utvecklat en tjänst kallad Betareader, till vilken man kunnat ansöka om en av tusen platser i en testpanel. Betaläsarna får sedan ta sig an Fermis filter i lite olika variationer, och utifrån läsardatan som tjänsten spottar ur sig kan Alfred Ruth ge berättelsen sin slutgiltiga och förhoppningsvis optimala form.

Uttrycket betaversion myntades av IBM på 1960-talet, och i takt med att nättjänster och appar sipprat in i allt mer i våra liv, har det blivit vanligare att vi möter tjänster som fortfarande befinner sig i betaform även i vardagen, stämpeln ”beta” blir som en digital brasklapp – varsågod att använd, men räkna med lite skavanker till en början. Ett exempel är Googles populära mejltjänst Gmail som efter lanseringen 2004 hade kvar betastämpeln ända till 2009.

När de inbjudna läsarna tar sig an Fermis filter i Betareader, ser författaren inte bara att boken blir läst, utan också hur läsarna tar sig an texten – exempelvis vilka kapitel som verkar slukas och var det går långsammare. Alfred Ruth har också inkluderat ett så kallat A/B-test där läsarna fått olika inledningar på berättelsen, och utifrån läsardatan har han kunnat dra slutsatser om vilken version som uppskattats mest.

I min egen roll som författare är jag paniskt rädd för att släppa in utomstående i min text innan den känns helt klar. Med de glasögonen på kan Betareader vid ett ytligt påseende framstå som en mardröm.

Men det jag främst är rädd för – inbillar jag mig – är att utsätta mig för andra människors åsikter om det jag skriver innan de kan se helheten. Och det är inte det Betareader gör.

Styrkan i tjänsten ligger efter vad jag har förstått i att endast konkret läsarbeteende registreras under läsandets gång, kommentarer om textens kvaliteter kan lämnas först när romanen är utläst. Det är alltså analyserbar statistik som trillar ur maskinen och inte löst tyckande. Och sådant älskar jag.

Alfred Ruth har i intervjuer sagt att han inte låter sina testläsare diktera berättelsen – den styr han själv – men däremot ser möjligheter att få hjälp att bestämma hur han ska berätta den.

Med den här metoden blir det enkelt att se vilka kapitel som verkar läsas ut fort respektive tar längre tid, och de läsare som helt ger upp – var verkar det ske, och vad kan i sådant fall problemet med berättelsen vara just där? Som författare kan det finnas många intressanta slutsatser att dra.

Är det här alltså framtidens melodi? Möjligen, åtminstone för en del som är verksamma inom genrer där det finns ett stort sug efter nya berättelser. I Alfred Ruths fall – absolut. Här har vi en ambitiös sci fi-trilogi om mänsklighetens framtid i skuggan av en framväxande AI-värld – att nå tusen villiga digitala testläsare i en genre vars fans brukar ligga i teknisk framkant borde inte vara ett problem.

Men för en gängse, helt oprövad skönlitterär debutant med ett ännu buggfyllt manus som kraschar på oväntade ställen? Där lär det bli svårare att få ihop tillräckligt många betaläsare för att statistiken ska bli relevant.

Med det sagt – vi lär få höra mer om Betareader och liknande satsningar framöver.

E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.

Om Skugges Flygfärdig och Plupp och älgen i VK

Jag skriver ju krönikor på Västerbottens-Kurirens kultursida var tredje helg. Här är alstret som publicerades för två veckor sedan, lördag den 28 april.

——

Jag får aldrig sätta ett glas över dem.

Orden är Linda Skugges i hennes nya bok Flygfärdig, och syftar till det förmanande råd Mumin ger Snorkfröken i Trollvinter då hon vill skydda vårens första krokus när den sticker upp vid söderfönstret: Jag tror den klarar sig lite bättre om den får ha det lite krångligt.

I den korta tankeboken – blott 140 sidor till omfånget – försöker Skugge hantera de komplexa känslor det innebär att inse att ens barn är på väg att bli stora – flygfärdiga. Varför berättade ingen att livets största kärlekshistoria har ett slut? frågar hon, och när jag läser de där raderna vill jag säga ifrån, känner i hela min kropp att jag måste protestera för min femåring sover bredvid mig i sängen där jag läser och vem skulle jag själv numera vara om jag inte hade rollen som den viktigaste personen i hennes liv?

Jag menar inte att göra mig dummare än vad jag är, det är klart att även jag rent analytiskt förstår att det Skugge skriver är sant. Jag önskar min dotter och min son inget hellre än att de själva som vuxna får vila vid sina barns sida och känna en kärlek ojämförbar med vad de tidigare i livet upplevt – inklusive kärleken till sin pappa och sin mamma.

Men måste hon verkligen … jag vet inte – skriva det så svart på vitt? Kan jag inte få leva i villfarelsen att bandet mellan mig och min dotter är det starkaste vi båda kommer att få uppleva? Måste hon få mig att erkänna att jag i grund och botten bara är ett redskap mina barn behöver i starten på sina egna levnadsbanor, en resa där de kommer att uppleva de största stunderna i sina liv utan mig vid sin sida?

Ja, antagligen måste Linda Skugge det, för jag verkar inte kunna förstå det annars.

Min femåring har kommit att gilla Plupp, något jag gärna uppmuntrar då jag tycker om hur Inga Borg i sina böcker om den blåhåriga osynlingen Plupp skildrade djuren, naturen och årstidernas ständiga växlingar här i norr. I veckan lånade vi hem Plupp och älgen från biblioteket, i vilken Plupp blir vän med en älgmor och hennes kalv Långben och följer dem under ett års tid.

När den andra våren kommer lägger älgmor öronen bakåt och sparkar ilskt när Långben försöker närma sig – försvinn, säger hon. Plupp får förklara för ettåringen – det är naturens gång, älgmor har fött nya kalvar, du måste klara dig själv nu.

Inga Borg var knappast först med att förklara för barn hur djuren av nödvändighet agerar mer osentimentalt än vi människor gällande sin avkomma, men rättframheten i berättandet fick mig ändå att haja till. I dagens barnlitteratur förekommer en hel del socialrealism människor emellan, men djurriket är i regel en fredad zon, inte ens vargen dör längre efter att han ätit upp Rödluvan och mormor och sedan fått magen uppsprättad av jägaren – såret sys bara ihop och han springer till skogs med en nyttig läxa i bagaget (och eventuellt lite sten i den hopsydda magen, beroende på upplaga).

Föga förvånande reagerade min dotter starkt på episoden mellan Långben och älgmor, än är hon långtifrån flygfärdig även om hon i sina kavata stunder gärna ger sken av motsatsen.

Ärligt talat är inte heller jag redo, och ska jag tro Linda Skugges anspråkslösa men mycket fina bok blir jag väl aldrig det heller.

Och någonstans finner jag ändå en tröst i det, tror jag. Mitt jobb som förälder må inte vara att sätta glas över mina barn, men det är heller inte att ilsket fräsa – försvinn! Min roll är att efter bästa förmåga spjärna emot lagom mycket (kanske en liten aning för mycket i mitt fall) och sedan låta dem gå, trygga i vetskapen att de för mig alltid kommer att vara nummer ett.

Oavsett hur mycket jag själv tappar i betydelse för dem.