Etikett: Västerbottens-Kuriren

Digitala boksamtal en historia i moll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 oktober.

——

När dörren i Börshuset i Stockholm öppnas på torsdagen och Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut för att tillkännage årets litteraturpristagare följer vi som är intresserade detta på distans. I fallet med Nobelpriset är det inget ovanligt, den anspråkslösa ceremonin har direktsänts i etermedia i årtionden och även sänts live via webben i många år. Att lyssna på P1 när den gnisslande dörren öppnas, höra sorlet sjunka undan och känna pulsen i bröstet stiga innan sekreteraren harklar sig är en årlig konstant i många litteraturintresserades liv, däribland mitt.

Distansen vid just Nobelpriset kan alltså inte skyllas på det ack så förhatliga covid-19 (även om också Svenska Akademien tvingats till restriktioner gällande hur många som fysiskt får närvara i år). Men för alla dem som ser det fysiska mötet mellan författare och läsare som en omistlig del av litteraturen, har 2020 verkligen varit ett – ursäkta uttrycket – riktigt pissår.

I Västerbotten tog ju detta sig ett konkret uttryck först av alla, när Littfest i Umeå tvingades ställa in med bara timmars varsel när det beska beskedet från myndigheterna om publikbegränsningar kom. Då var allt kring coronapandemin nytt och tiden alltför knapp för alternativ, men i takt med att veckorna gick fick arrangörer möjlighet att fundera över hur de skulle navigera i det nya smittolandskapet. Mindre, mer covidsäkra arrangemang har därför börjat arrangeras och ett stort antal digitala författarframträdanden har genomförts runt om i landet. Det förekommer även varianter av boksigneringar där författaren endera sänder ut exemplar av sin bok med en autografkråka i via posten, eller så har författaren levererat signerade kort till bokhandlare, som därefter kunnat klistra in dessa i böckerna och sålt till sina kunder.

Ett drygt halvår in i denna verklighet bör dock frågan ställas – är detta ekonomiskt hållbart? Svaret verkar hittills vara ett nej, eller åtminstone nja.

Den heldigitala variant av Bokmässan i Göteborg som nyligen genomfördes kan tjäna som exempel. Bokmässan Play beskrevs av arrangörerna som en stor framgång, med drygt 370 000 visningar av de totalt 380 seminarier och samtal som arrangerades under mässdagarna i Sveriges sydligaste tredjedel (studior byggdes upp i Stockholm, Göteborg och Malmö – Norrland göra sig icke besvär) gav det ett tittarsnitt per programpunkt på nästan 1000 personer. I en kommentar estimerade Bokmässans programchef Oskar Ekström det till att ungefär fyra gånger så många hade tagit del av samtalen jämfört med ett vanligt bokmässeår.

Men ekonomin då? Den har det i Bokmässans fall ännu talats tystare om, summeringen är väl helt enkelt inte klar. Däremot har tongångarna från mässledningen varit tydliga – årets satsning på en öppen, helt gratis digital bokmässa är ett undantag, i längden kommer det inte att gå att producera hundratals timmar litteratursamtal där medverkande framför och bakom kameran ska arvoderas utan att ta betalt av de som tittar.

Men hur många är villiga att göra det? Inte tillräckligt många, verkar det som. Den i västra Sverige mycket uppskattade bokfestivalen Bokdagar i Dalsland (som med åren vuxit till ett året om-arrangemang med bas i Åmål) ger en fingervisning. De har likt Bokmässan flyttat ut på nätet och genomför sina författarsamtal utan publik. Sändningarna är gratis, men man ber kontinuerligt om stöd via Swish och bankgiro. Enligt en artikel hos branschsajten Boktugg är dock utfallet hittills skralt – trots rejäla publikrekord ligger intäkterna på bara en tiondel av vad de brukar få in via sina ordinarie författarsamtal med fysisk publik.

Tittarframgångarna visar att de digitala boksamtalen öppnar för helt nya möjligheter att nå större målgrupper. Tyvärr verkar dock inte några nya pengar följa med. Som vanligt i dessa förbannade coronatider får vi alltså en slutkläm i moll.

——

Youtubetips: Några som kämpar på med såväl fysiska som digitala författarmöten är Bokcafé Pilgatan i Umeå. De vill kunna livesända sina samtal via Youtube, en funktion som endast är tillgänglig för dem med fler än 1000 prenumeranter på sin Youtubekanal. In och stötta med en prenumeration vetja, allt som behövs är ett (helt gratis) klick.

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
• Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
• Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
• Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
• Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
• Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
• Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
• Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
• Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
• Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
• Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
• Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
• Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
• Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
• Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
• Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
• Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
• Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)

Krönika: Bokhösten ger mig rejält ont i magen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 september.

——

Coronaviruset fortsätter att ställa till det i litteraturvärlden. När semestrarna var slut och hösten gjorde sitt intåg presenterades färsk statistik för hur bokförsäljningen sett ut under den period som präglats av covid-19, och det är på det stora hela dyster läsning.

Om vi ska börja med det positiva som trots allt finns, så har den fysiska boken faktiskt stått någorlunda pall under krismånaderna sett till hur mycket pengar försäljningen dragit in – räknat i kronor blev tappet under veckorna 11-32 jämfört med motsvarande period i fjol bara en ynka procent. Svenskarna vill alltså fortfarande lägga pengar på pappersböcker, vilket är värt att lyfta fram.

Men där slutar också det positiva. Det visar sig nämligen att inbakat i den här rätt modesta nedgången i ekonomin finns två rätt dramatiska förändringar dolda:

Det första är att antalet sålda böcker har minskat betydligt mer än vad pengarna gjort – det såldes över fem procent färre böcker i Sverige under den här perioden i år jämfört med i fjol (däremot lyckades alltså branschen ta lite bättre betalt för det de lyckades sälja).

Det andra är att skiftet från fysisk bokhandel till nätbokhandel har förstärkts kraftigt. Den traditionella bokhandeln tappade cirka 30 procent av sin försäljning jämfört med förra året (räknat såväl i volym som kronor). ”Denna nedgång för fysisk bokhandel saknar motstycke historiskt”, skriver rapportförfattarna, vilket är rätt ödesmättade ord. Kunderna har alltså i stället valt att handla över nätet i en tidigare aldrig skådad omfattning, vilket någorlunda har hållit bokbranschen under armarna. Men, konstaterar författarna, trots allt är det så att det under coronaperioden sålts ungefär en halv miljon färre böcker i Sverige än samma period 2019.

Nu kommer förhoppningsvis en del av detta att återgå till ett mer normalt läge när effekterna av covid-19 har ebbat ut – även om det står skrivet i stjärnorna när så kan ske. Men hur kommer denna nya ”normala” värld att se ut? Det har kommit flera indikationer på att många av dem som under pandemin valt att handla via internet är helt nya på den här arenan, och att det främst gäller de som är över 65 år. Kommer dessa nykläckta e-handelsfrälsta att återvända till den fysiska bokhandeln? Säkerligen en del, men långtifrån alla. Faktum är att nätets betydelse som handelsplats antagligen kommer att stärkas ytterligare i höst, när amerikanska Amazon nu efter ett drygt decenniums rop på vargen faktiskt gör entré i Sverige på riktigt.

Det har pratats om bokhandelns kris i många år, men än så länge har domedagsprofetiorna inte riktigt blivit verklighet – många älskar verkligen bokhandeln och det bör vi fortsätta värna om. Men vi kan inte blunda för att framtiden kommer att bli allt tuffare för de fysiska platser där vi möts för att prata om litteratur, lyssna på författare och inte minst handla deras böcker.

Därför är det en sådan ödets ironi att näthandelns mest kända (och ökända) aktör kommer till Sverige just hösten 2020. För det som brukar lyftas fram som den fysiska bokhandelns enda riktiga ”usp” (unique selling point) jämfört med nätbokhandeln är just de fysiska möten som erbjuds. I USA där Amazon är jätten Glufs-Glufs och äter upp det mesta som kommer i dess väg är det just fristående, hårt kämpande bokhandlare med stark lokal förankring som har lyckats stå emot bäst, och detta genom att sätta mötet mellan författare och läsare i fokus och jobba stenhårt med författarsamtal, bokcirklar och diskussionskvällar.

Och just i den stund när dessa arrangemang behöver framhävas mer än någonsin, tillåts de inte äga rum, eller får göra det på nåder med hjälp av rejäla avstånd, kraftigt beskurna besökarantal och inte sällan med den gästande författaren enbart närvarande via videolänk och storbildsskärm.

Nej, vi bör väl inte måla fan på väggen den här gången heller, utan i stället försöka se en härlig bokhöst an. Men nog får man rejält ont i magen ibland, allt.

Vi kommer inte att fixa det här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juni.

——

När sommaren står för dörren och björkknopparna till och med har vågat slå ut här uppe i Vittangi och instagramflödet fylls av bilder på uppklädda, förväntansfulla barn som firat coronasäkrad skolavslutning och nu går på sommarlov, känns budskapet jag de senaste dagarna tagit till mig från Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten som att utan förvarning trilla ner i en isvak:

Allt hopp är ute. Vi kommer inte att fixa det här. Den junidag cirka trettio år in i framtiden då mina uppklädda sommarlovsbarn har fått egna barn som ska gå på sommarlov kommer världen att se ut på ett sätt som jag med nutidens glasögon skulle definiera som en dystopi.

Och ändå kommer det att bli betydligt värre.

Det där är ett grepp som Jeppsson använder ofta i sin bok, han målar upp framtida scenarier som i sig framstår som skräckinjagande, och vrider sedan upp temperaturen flera steg ytterligare genom att visa att det här, det är bara början på de umbäranden som väntar.

Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är ”bra”? Det känns oanständigt.

Någon snuttefilt för oss som lever på ett allt mer desperat hopp om att det nog ändå på något sätt ska lösa sig, det är inte Jeppsson intresserad av att leverera. Han utgår hela tiden från konkret forskning, utförliga rapporter och säkerställd data, och visar hur förfärligt illa forskningen rimmar med de floskler om fortsatta möjligheter till tillväxt som våra politiker envisas med att upprepa. I några scener vet man inte om man ska drabbas av panik eller bara skratta åt det tragikomiska när han skildrar intervjuer han gjort med partiledare och miljöministrar, där det blir plågsamt uppenbart hur långt borta från verkligheten som de tröstande orden de förmedlar till oss väljare befinner sig.

Egentligen är det väl djupt mänskligt. Jag vill inte heller behöva se mina sommarlovslediga barn i ögonen och säga till dem att på 2040-talet, decenniet då de antagligen kommer att få sina egna barn om de får några, också är decenniet då den globala uppvärmningen når punkten dels då den tinade permafrosten åter lägger virus som mjältbrand i öppen dager, och dels får den mikrob som spred det vi kallar digerdöden att åter börja frodas. Senast den gjorde det, åren kring 1350, dog ungefär en tredjedel av Europas befolkning inom loppet av fem år.

Ändå kommer det, för att åter citera Jeppsson, att bli betydligt värre. För på 2050-talet väntas gräsbränderna världen över ta fart på allvar och färskvattenbristen bli akut, vilket i sin tur gör att vi inte längre har någon möjlighet att odla de mängder mat som den fortsatt växande världsbefolkningen behöver för att överleva.

Och sedan återstår genomgångarna för 2060-, 2070-, 2080- och 2090-talet, som också är årtiondet då mina barn – om nuvarande medellivslängder håller i sig – kommer att nå slutet av sina liv. Låt mig säga så här: Läget blir inte direkt ljusare.

Om scenariot som Jonathan Jeppsson beskriver i sin bok är vår kommande verklighet – och det här känns fruktansvärt att skriva – är jag inte säker på om jag hoppas att mina barn lever så länge. För så mörkt ter sig det kommande sekelskifte som Jonathan Jeppsson skildrar.

Finns det då inget hopp? Nej, inte om man ska se krasst på situationen, för hittills finns ingenting som tyder på att vi på allvar är intresserade av att genomföra de förändringar som skulle krävas.

Vad återstår då att hoppas på? Enbart att han har fel antar jag, även om det tyvärr efter avslutad läsning inte verkar särskilt troligt. Eller som Jeppsson själv skriver: ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir motbevisad.”

Jag med.

——

Fotnot: Jag växlade mellan att läsa och att lyssna på Jonathan Jeppssons bok. Ljudboken är inläst av Fredde Granberg, och han gör ett riktigt bra jobb. Det är ju tyvärr en smula svårt att inte se Ronny & Ragge framför sig när man tänker på Granberg, men han är en vass ljudboksinläsare, även av tungt (men medryckande) faktamaterial. Inte så många av de stora namnen använder sig av honom ännu, jag hoppas det blir ändring på det.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Fingertoppskänslan kommer att behövas inom Bonniers

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 22 maj.

——

Det har varit mycket fokus på Bonniers i bokbranschen den senaste tiden. Sveriges största förlagsgrupp låter sig visserligen alltid höras – det blir oundvikligen så när man har landets mest anrika bokförlag genom Albert Bonniers förlag och flera av de mest tongivande författarna såväl gällande renommé som försäljning – men i dagarna sammanföll två vitt skilda händelser som båda visade på Bonniers makt.

Först var det den oväntade nyheten att hotellkungen Petter Stordalen beslutat sig för att sälja de svenska och danska delarna av sitt hårdsatsande förlag Strawberry Publishing till Bonniers. Att Strawberry var till salu trots att de knappt hunnit ge ut några böcker hade ryktats om en tid – Stordalens hotellimperium vacklar till följd av coronapandemin och att då lägga tid och pengar på att starta förlagsverksamhet i Sverige passade dåligt – men att det skulle bli Bonniers som köpte upp verksamheten hade få utomstående förväntat sig, inte minst eftersom en stor del av personalen på Strawberry under visst buller och bång i fjol lockades över från nyckelpositioner just på Bonniers.

Hittills har det sagts att Strawberry ska få fortsätta driva verksamheten relativt självständigt och att förlaget inte ska flytta in bland de andra Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm, men det kan komma att behövas stora mått av fingertoppskänsla när det vankas gemensamma personalträffar framöver.

Fingertoppskänsla (eller snarare brist på sådan) var också en central del i den andra händelse där Bonniers stod i centrum förra veckan. Det var två dagar efter Strawberryaffären som det visade sig att det Bonnierägda förlaget Forum för en dag hade köpt hela förstasidan på den tillika Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris och vigt den åt Camilla Läckbergs nya bok Vingar av silver. Att ett företag köper exempelvis en nyhetstidnings startsida för en marknadsföringskampanj är inte ovanligt, men det brukar ske genom så kallade takeover-annonser, där man lägger en reklambild ovanpå den egentliga förstasidan och där reklambudskapet kan klickas bort så att man når sajtens egentliga innehåll.

Så var inte fallet här – Vingar av silver hade i stället fått ersätta alla andra titlar på förstasidan, så att det såg ut som att Adlibris enbart sålde den boken. Att överhuvudtaget hitta en annan titel krävde att man endera använde sökrutan eller letade sig ner genom rullgardinsmenyer.

Man kan milt sagt säga att tilltaget inte bemöttes med lovord. Domen från övriga förlag blev oerhört hård, i en intervju med Dagens Nyheter liknade exempelvis Ordfronts förlagschef Pelle Andersson kampanjen vid att kliva in i en gammal sovjetisk matbutik där bara en vara salufördes, och sa att tilltaget ”svär mot hela tanken med mångfald, yttrandefrihet och fri konkurrens”.

Visserligen står det så klart ett privatägt företag som Adlibris helt fritt att sluta marknadsföringsavtal med vem som helst. Men visst luktade tilltaget av rejäl aningslöshet och kanske arrogans, särskilt när det skedde mitt under brinnande coronakris, med många bokförlag kämpande för sin överlevnad och där uppmärksamhet för en färsk titel i den svenska nätbokhandelns viktigaste skyltfönster kan vara guld värt.

Att i ett sådant läge fullständigt skymmas av den författare som redan är Sveriges mest säljande, måste kännas tröstlöst. Eller som förlaget Mondials chef Simon Brouwers sa i en intervju med Svensk Bokhandel: ”Sällan har Bonniers totala dominans på bokmarknaden visualiserats tydligare än i dag.”

Inget tyder på att Bonniers andel av den svenska bokmarknaden är på väg att minska – tvärtom, med tanke på det nyss aviserade köpet av Strawberry. Det är bara att hoppas att den där fingertoppskänslan jag siade skulle behövas på koncernens personalmöten, inte heller glöms bort i relationen med de mindre, mer resurssvaga aktörerna i Förlagssverige, som är oerhört viktiga för mångfalden.

Struntar man i den, går vi en ännu mer bister framtid till mötes än vad vi redan ser ut att göra.

Vi går en bister kulturvår, sommar och höst till mötes

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 mars (och bör alltså läsas snarare som nutidshistoriskt dokument och inte som en dagsaktuell rapport, mycket har ju hunnit hända i coronakrisen på kulturområdet under de snart tre veckor som passerat, dock inte så mycket till det bättre, tyvärr).

——

Ropen från kulturvärlden har den senaste veckan varit unisont: Hjälp oss! I spåren av coronakrisen ställs kulturevenemang in på löpande band och många tvingas se sina kommande framträdanden gå upp i rök, och med det även arvodet.

Ibland har arrangörerna gett diffusa halvlöften om att försöka igen senare när situationen lugnat ner sig – kanske i höst? – medan andra varit mer krassa och konstaterat att de själva kanske inte ens finns kvar när krisen är över och kan boka in någon alls.

Ett antal upprop har nu startats via olika forum. Budskapen är snarlika – glöm inte den lilla människan när ni utlovar stödåtgärder, det är inte bara SAS, turistnäringen och bolåneräntorna som måste räddas, utan även landets tusentals författare, musiker, skådespelare och konstnärer som i form av enmansföretag hankar sig fram på olika typer av framträdanden och kortare åtaganden i projektform.

I ett av uppropen, som initierats av organisationen Ideell kulturallians, står bland annat:
”Inom kulturbranschen slår effekterna av corona mycket hårt. Kulturarbetare förlorar sina jobb och vet inte om de kan betala månadens hyra. Arrangörer runtom i landet går fullständigt på knäna och riskerar konkurs. Folk börjar varslas. Ideell sektors föreningsliv saknar marginaler och kommer att drabbas hårt. Det här kan bli långvarigt och i värsta fall kan det, när allt är över, komma att påverka människors kulturvanor, åtminstone för en tid. Regeringen måste på samma sätt som för andra samhällspolitiska områden sätta in extra medel. En krisbudget för kulturbranschen!”

Även den enskilda medborgaren uppmanas dra sitt strå till stacken. I en text hos Dagens Nyheter skrev författaren Susanna Alakoski häromdagen:

”Kära människor, stöd genom att köpa en bok du inte tänkt dig. Låna några extra romaner på biblioteket. Efterskänk kostnaden för biljetter du köpt till pjäser, filmer, konserter och annat som ställs in. Boka om det som går att boka om. Uppfinn sätt att stötta lokala kulturarrangörer. Varför inte göra som idrottsvärlden, skapa och köp stödbiljetter till matcher som inte spelas? Och när viruset är över skynda, skynda tillbaka till biblioteken, teatrarna, biograferna och alla andra små och stora kulturscener. Strax annars stor risk: kulturen – inställd.”

Det ska medges att jag talar i egen sak när jag hoppas att de här försöken till vädjan blir framgångsrika. Som mestadels digitalt publicerad författare som främst finns på ljudboksplattformar tillhör jag visserligen inte dem som vanligen bjuds in för författarsamtal på exempelvis bibliotek eller i bokhandeln – det krävs i regel en aktuell fysisk bok för det – men även jag har de senaste dagarna sett ett uppdrag som föreläsare gå upp i rök och ett annat arvode förhandlas ner till följd av ändrade förutsättningar. Jag verkar heller inte ha någon möjlighet att få tillbaka pengar för resan jag själv skulle bekosta till föreläsningen som ställdes in – snåljåpen i mig hade köpt den billigaste, icke ombokningsbara biljetten.

Med det sagt – det är inte synd om mig, jag tillhör inte de verkligt drabbade, och tror mig fortsatt kunna reda mig okej.

Men det är viktigt att komma ihåg – bortsett från några storsäljande undantag, tjänar de som skriver böcker överlag ganska dåligt även i ett samhälle som mår bra. Författare är inte anställda av sina bokförlag, tryggheten är obefintlig och när förlaget väl gett ut en bok, är efterarbetet i mångt och mycket upp till författaren själv för att få uppmärksamhet. I dag handlar det mycket om att lyckas sälja in sig själv till framträdanden hos bokhandlare, i skolor och på bibliotek, framträdanden som bortsett från att de ger viss synlighet och ökar försäljningen även ger ett (i praktiken ofta rätt blygsamt) arvode.

Och nu har alltså denna möjlighet att nå ut stängts på obestämd tid.

Därför får jag ont i magen när jag ser de här vädjandena, eftersom jag fruktar att de har ganska låg chans att ge något – åtminstone när det gäller de enskilda individerna. Att be människor om stödköp och att efterskänka biljettkostnader i en tid när oerhört många drabbas av svårigheter – samtidigt som jag försöker få till slutklämmen på den här texten kommer en nyhetsflash om att hotellkedjan Nordic Choice varslar 4500 personer i Sverige – kommer att bli oerhört svårt att lyckas med.

Så hoppet står till staten, som inte heller direkt saknar svåra utmaningar att hantera just nu.

Jag är därför rädd att vi går en oerhört bister kulturvår, sommar och höst till mötes.

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Ryckciterad om topplistedebaclet

Min purfärska krönika för Västerbottens-Kuriren (nätet i går, papperstidningen i dag) blev föremål för ryckcitat i dagens kulturdel i DN. Krönikan i VK, som hittas här, handlar om debaclet när Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen under viss pompa och ståt skulle presentera en helt ny sorts topplista för den svenska bokbranschen, och så blev det bara pannkaka av alltihop när två av landets mest populära författare i form av Sofie Sarenbrant och Alex Schulman inte räknats med. Publicerar texten här i spalterna vad det lider också, brukar ju försöka komma ihåg att göra det med några veckors eftersläpning.

Det är för den delen för lustigt att man inte kan låta bli att bli glad när rikspressen uppmärksammar vad som skrivs på lokal nivå, som att det vore så himla mycket finare att synas där. Västerbottens-Kuriren har en fantastisk kultursida med många starka skribenter, så den borde i ärlighetens namn citeras betydligt oftare. Bokmärk sidan, vetja!

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för ”spela upp” och en fyrkant för ”stopp”, sedan kan de ”läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa ”på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Fram för fler lokala författarstjärnor!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 oktober.

——

I min förra krönika siade jag om att Bokmässan i Göteborg i allt större utsträckning kommer att tvingas dela sin position som Litteratursveriges tummelplats med andra arrangemang. Bortsett från att publiktillströmningen börjat dala – toppsiffrorna på över hundratusen besökare var det länge sedan Bok & Bibliotek kunde ståta med – har antalet utställare också blivit färre, detta trots att det aldrig funnits så många som velat ge ut litteratur som nu, med en rik flora av egenutgivare och småförlag vid sidan av den traditionella branschen.

Vart tar då dessa vägen?

I växande utsträckning satsar de där de bor och verkar. I helgen som gick besökte jag den lokala bokmässa som inleder den nästan veckolånga Kiruna Bokfestival, och fick orsak att ytterligare fundera över det här.

Jag var där för att representera Norrländska Litteratursällskapet, där jag sedan några år är med i styrelsen. Men på mässgolvet i Folkets Hus i Kiruna framstod jag och min Norrlitt-kollega David Väyrynen som närapå riksrepresentanter med tanke på vårt sällskaps massiva upptagningsområde – Norrland utgör ju närmare 60 procent av Sveriges yta.

För i övrigt var utställarna – som i år var rekordmånga 42 till antalet – i regel superlokala. Självklart fanns undantag, men de allra flesta författare och förlag på plats är helt okända utanför Norrbottensregionen i allmänhet och Malmfältsregionen i synnerhet. Trots det frodas de i högsta välmåga i sin lokala mylla.

Med det menar jag inte att de kan livnära sig som heltidsförfattare eller har sitt förlag som sin huvudsakliga sysselsättning – men hur många av oss ”riksförfattare” som varje år reser ner till Göteborg och vimlar runt på Bokmässan kan det heller, ärligt talat?

Nej, vad jag menar är att de har en lokalt stor – och tydligt växande! – publik som gärna kommer och lyssnar på dem och köper deras böcker. En tydlig trend i år var därtill att flera författare valt att tajma utgivningen av nya titlar lagom till bokmässan i Kiruna, för att få maximalt genomslag för sin litteratur under den välbesökta dagen.

Att författare i allt större utsträckning väljer en närodlad väg går hand i handske med att de lokala bokfestivalerna blir allt fler, att försöka utröna vem som drar mest nytta av vem blir lite som att diskutera hönan eller ägget.

Bara i norra Norrland finns ett stort antal sådana här evenemang utspridda över året. Just nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, nästkommande helg är det Bok & Bild i Luleå och häromveckan arrangerades nya Gränslös Litteraturmässa i Haparanda. Flerdagars litteraturevenemang som tar sig delvis andra former blir också vanligare, uppe i Jäckvik sex mil norr om Arjeplog arrangerades i somras för andra året Bok & Vandring, där besökarna och de inbjudna författarna – de flesta med regional koppling – vid sidan av att prata om litteratur även fjällvandrade tillsammans i dagarna tre.

Är det bra eller dåligt att vi får fler lokala författarstjärnor? Jag tycker att det är toppen. Det visar på ett engagemang för litteraturen bortom titlarna som ”alla” talar om och som vi ser i det nationella nyhetsflödet eller på topplistorna.

Dessutom ligger det en spänning i vetskapen om att det finns lokala ”scener” där författarskap jag aldrig hört talas om läses och älskas.

Vem är exempelvis stor i Östergötland? Kanske borde jag resa ner till LitterArt Gästabud i Nyköping till helgen och kolla.

PS. Littfest i Umeå då, är inte det också ett bra exempel på en lokal bokbegivenhet? Både ja och nej. De utställande förlagen har visserligen delvis regional prägel och det finns alltid ypperliga Norrlandsguldkorn i programmet, men som helhet är Littfest en litteraturfestival med nationella – och internationella! – ambitioner. Och det ska de fortsätta ha. DS.

Bokmässans glansdagar är troligen förbi

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 26 september.

——

I dag öppnar årets upplaga av Bok & Bibliotek i Göteborg. Efter fjolårets återgång till normalläget efter debaclet 2017 som kulminerade med den bisarra nazistdemonstrationen utanför mässområdet på lördagen, hoppas säkerligen mässcheferna Frida Edman och Oskar Ekström på arbetsro, noll kontroverser och en fortsatt återhämtning för besökssiffrorna.

Frågan är dock i vilken utsträckning det kommer att ske. När jag summerade fjolårets mässa i den här spalten skrev jag att 2018 års publiksiffra på 85 000 besökare visserligen var tio procent högre än katastrofen 2017, men jämfört med 2016 – året innan allt kom att kretsa kring tidskriften Nya Tider, författarbojkotter och nazister – så var det alltjämt ett tapp på elva procent av den tidigare publiken.

Det är siffror som borde oroa mässledningen, särskilt med tanke på de senaste veckornas rapporter om att den fysiska boken fortsätter tappa mark till förmån för digitala ljudböcker. Den fysiska boken är viktig för Bok & Bibliotek, att få höra ett montersamtal och sedan köa ett tag för att köpa ett signerat exemplar och kanske växla några artighetsfraser med sin favoritförfattare har för många besökare alltid varit en viktig orsak att åka dit.

Gör man den resan om man redan hunnit lyssna på den aktuella boken i någon av ljudbokstjänsterna? En del kanske, men långtifrån alla.

Bok & Bibliotek är så klart medvetna om det här problemet, och det är antagligen också en av orsakerna till att de i fjol valde att inkorporera deckarfestivalen Crimetime i programmet, efter att denna arrangerats på Gotland i ett antal år utan att verksamheten gått runt. Spänningslitteratur är det som går allra bäst hos ljudbokstjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory, och att kunna erbjuda mässbesökarna en särskild avdelning med seminarier som ”Ny teknik och forskning – hur påverkar det deckargenren?”, ”Skandikrim i världen” och ”Miljön i kriminalromaner” är antagligen ett sätt att försöka locka den publiken.

Studerar man den officiella programtidningen – som enligt mässledningen med sina 334 gram är den tyngsta de någonsin presenterat – får man dock bläddra ända till sida 100 innan man når Crimetime, som avslutar den digra luntan. Jag tror dock inte att det bör läsas som att mässan ser den inbyggda deckarfestivalen som ett appendix, utan snarare som en möjligen ängslig strävan efter att fortsätta bevisa sin tyngd.

Och Bok & Bibliotek har, trots sin enträgna stämpel som krängarmetropol för uppmärksamhetstörstande bestsellerförfattare, en oerhörd bredd och tyngd i programmet. Ingen kan heller anklaga dem för att inte med näbbar och klor försöka göra sig ännu tyngre för att visa sig fortsatt oumbärliga.

Något som vid sidan av det fysiska programbladet är tungt i år är användandet av ordet ”tema” – mässan har tre officiella teman i Sydkorea, jämställdhet samt tungvrickarordet medievetenhet, och dessa kompletteras sedan med fem ”tematiska rum” för historia, ideologi, populärvetenskap, bibliotek och mediefrågor.

Årets tema är alltså tema.

Bokmässan försöker uppenbarligen gasa sig ur krisen. Det gör de nog rätt i, men trots de goda ansatserna, tror jag att dess absoluta glansdagar är förbi. Inte så att dess existens behöver vara hotad, men den kommer att tvingas finna sig i att i växande utsträckning dela positionen som Litteratursveriges tummelplats med arrangemang som Littfest, som i dag troligen skulle ha underlag från såväl publik som förlag för att växla upp verksamheten både en och två nivåer (om det inte rent fysiskt hotade att få Folkets Hus i Umeå att rämna, vill säga).

PS. På tal om Littfest, som alltid är duktiga på att i programmet förvalta sin position i Norrlands mitt – på Bokmässan får man leta länge efter det norrländska. I programtidningen finns ”Norrland” inte alls med, faktum är att inte ens ordet ”norr” förekommer. Men ”Västerbotten” återfinns, dock blott en gång, under punkten ”Lokaljournalistikens framtid avgörs nu” där VK:s chefredaktör Jessica Wennberg är en av paneldebattörerna. DS.

——

Brukar oftast lägga ut dessa krönikor här med ett par veckors eftersläpning eftersom jag vill att VK ska få exklusivitet på dem ett tag – de betalar ju mig trots allt för att skriva dem – men den här kändes så aktuell att jag lägger ut den redan nu. Kan vara värt att nämna att årets besökssiffra när Bok & Biblioteks-ledningen summerade på söndagskvällen visade sig innebära en liten ökning, men det var på håret – från 85 371 till 86 132. Så någon fortsatt återhämtning av 2017 års katastrof kan man väl egentligen inte tala om.