Krönika: Kanske är jag platskonservativ?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 april.

——

Diskussionen om platsens betydelse inom litteraturen fortsätter att diskuteras. Det kan så klart vara en slump att de sammanföll, men förra veckan skrev såväl Erik Jonsson som Katarina Östholm texter här på kultursidorna som behandlade kriminallitteraturens förhållande till geografin – Jonsson gick till arkivet och grävde bland gamla Umeådeckare och Östholm reste till Ådalen och träffade Tove Alsterdal där hon sitter och skriver på sin andra kriminalroman förlagd till trakterna kring Kramfors.

Jag författade ju ett par krönikor i det här ämnet före jul där fokus låg på Västerbotten och den avsaknad av väletablerade kriminalserier jag tyckte mig notera i regionen. Just den diskussionen ska jag inte älta ett varv till – vi kan fastslå att deckare i serieform finns även här, men att ingen nått samma långvariga bärkraft som exempelvis Henning Mankells Kurt Wallander i Skåne eller Anna Janssons Maria Wern på Gotland.

Deckarförfattare väljer i regel sina platser med omsorg – betydligt oftare än i annan litteratur återkommer persongalleri och miljö i bok efter bok, och då är det viktigt att de trivs med att befinna sig där.

Även för publiken är valet av miljö viktig, något som Erik Jonsson är inne på i sin text. Han skriver: “Det svenska landskapet är och har varit viktigt för deckaren som genre. När handlingen utspelas i en igenkännbar miljö lockas minnesbilder fram hos läsaren, och känslan av autenticitet växer sig successivt stark – för att övergå i plötslig chock när blodet flyter in under dörrspringan.”

Jag älskar att känna igen mig när jag läser. Jag anar att det till och med ibland kan gå ut över själva läsningen, jag blir mer förälskad i igenkänningen än i berättelsen. Det kan också gå åt motsatt håll, att jag ibland drar mig för att läsa böcker som utspelar sig i uppdiktade miljöer, trots att jag rent intellektuellt förstår att jag går miste om något. En deckarförfattare jag exempelvis varit nyfiken på i några år är Maria Adolfsson och hennes böcker om Doggerland, en fiktiv ö mellan Skandinavien och Storbritannien, och vars fjärde del Spring eller dö nyligen gavs ut. Adolfsson får genomgående fina vitsord och ljudböckerna är inlästa av Angela Kovács som jag alltid uppskattar att lyssna på, vilket alltså är ytterligare ett skäl för mig att ge författarskapet en chans. Men faktumet att platsen inte existerar har hittills hållit mig tillbaka – jag vet att jag kommer att uppleva en distans och inte kunna ge mig hän.

På samma sätt har jag aldrig riktigt kunnat slappna av när jag tar mig an Håkan Nesser trots att jag gillar hans småknarriga språk och krumeluriga karaktärer – Maardam respektive Kymlinge som van Veeteren och Barbarotti huserar i existerar ju inte! Förstå därför min glädje när Nesser i fjolårets Barbarottibok Den sorgsne busschauffören från Alster lät handlingen förflyttas till verklighetens norra Gotland – genast kunde jag svepas med.

Det handlar inte nödvändigtvis om att jag måste känna igen mig, utan mer om att jag skulle kunna göra det. Jag har exempelvis bara varit på Gotland en gång i mitt liv, och då endast på Sudret i söder, så de miljöer i norrliggande Rute socken och på närliggande Fårö som Nesser skildrade kan alltså ha varit helt påhittade – jag föll ändå pladask.

Logiskt? Nej, inte ett skvatt.

Får jag dock välja helt fritt, så vill jag läsa om miljöer jag själv har erfarenhet av och tycker om. Detsamma gäller för övrigt även mitt eget författarskap, jag ogillar att skriva om platser jag inte kunnat besöka, språket blir stumt och rollfigurerna rör sig trögt över sidorna. Jag är visserligen en flitig användare av kart-appar med streetview- och flyover-funktioner när jag skriver, men jag låter dem aldrig svepa mig iväg i fantasin. Jag använder dem som redskap för att färska upp minnet kring platser jag varit på, och skulle aldrig komma på tanken att dikta fritt kring en gatukorsning jag bara sett i 3D-vy på min datorskärm.

Existerar begreppet platskonservativ? Kanske är det vad jag i sådant fall är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *