19. Nattduksbordsvärmare

Eftersom jag nästan bara läser e-böcker numera, plus tenderar att sova vissa nätter i sovrummet och vissa nätter i barnens rum, har det här med böcker på nattduksbordet lite spelat ut sin roll. Den dag vi på allvar orkar ta tag i att få ordning på barnens sovande så att de alltid sover i sina egna sängar i sitt eget rum och vi vuxna kan ta sovrummet i besittning igen på allvar blir det kanske så att jag kan börja stapla böcker på nattduksbordet igen på vanligt manér, hoppas jag. Men där är vi inte nu.

Men en bok som jag haft som nattduksboksvärmare under två längre perioder är Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad. Jag vill minnas att jag köpte den redan när den gavs ut strax efter millennieskiftet, men av någon anledning kom jag inte riktigt in i den och boken blev liggande i uppåt ett halvår bredvid sängen varefter den förpassades till bokhyllan igen. Så gick en massa år innan jag tog fram den igen och började om efter att jag gjort mitt första besök i Bryssel för att hälsa på min gode vän Jocke som gör EU-karriär, men kom inte heller den här gången in i läsningen på allvar utan stannade efter drygt hundra sidor.

Konstigt egentligen, för jag vill minnas att jag båda gångerna funnit boken såväl fascinerande som indragande, och jag skulle verkligen vilja läsa berättelsen om den där extremt hemska och på många sätt också underliga tiden i Belgiens och Kongos historia.

Kanske dags för tredje gången gillt.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Stockholm t/r

Åter i norr efter fem dagar Stockholm. Ensam med barnen tre av dem, medan Johanna förlustade sig i Amsterdam med Rebecca.

Barnens farmor kom ner fredag till lördag, vi gick på Spårvägsmuseet (älskar Spårvägsmuseet, och som tur är gillar barnen det också) och jag hann därmed såväl åka och kolla in min kompis Josefins nya bebis på fredagen samt ta en joggingrunda runt Årstaviken på lördagen. Det är väl där man får lägga ribban dessa dagar för en sådan här vistelse – en social aktivitet och en träning.

Att numera så sällan ha vardag i Stockholm förhöjer känslan av den de stunder den inträffar. Jag fann mig till och finna uppskattning i att cykla sträckan Hornstull-Skanstull i dystert novemberösregn på väg tillbaka från Josefin. Folk var på väg hem från jobbet, sprang från regnskydd till regnskydd, svor över vädrets jävlighet och kryssade stressat med sina barnvagnar och Ica-kassar runt vattenpölarna. Och efter att vi vinkat av min mamma på Cityterminalen på lördagseftermiddagen gick vi en sväng på stan, kollade in nya Adlibrisbutiken i gamla Bok-Skottens lokaler (kändes den inte lite oinspirerad, temporär och bokfattig?) innan vi tog 55:an mot Söder igen. Även det, en kort och alldaglig vända med barnvagn och förhållandevis glada barn på stan, kändes fint på ett anspråkslöst sätt.

När vi lämnade Vittangi i onsdags täcktes marken av cirka fem centimeter snö. Nu är det över tre decimeter. Hej halvår av snöskottning, var du inte alldeles nyss här?

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Narvik (2)

Cirka 7 000 tecken skrivna i dag, 2 000 mer än jag hade satt upp som mål, så det får betraktas som en seger. Hoppas det håller i sig i morgon, då jag tänkt nå femsiffrigt.

Det här är ju inget som ingen redan vet – men jösses Norge, era priser! Drack en pint helt vanlig fatöl i skybaren på det nybyggda Scandichotellet som jag promenerade bort till för kvällens skrivpass, och den skulle de ha 119 norska kronor för. Okej, det är 17 centiliter mer i en sådan än i en normal stor stark, men kom igen, kycklingsalladen jag åt kostade bara 20 kronor mer än drycken. Sansa er för sjutton gubbar.

Nåväl. Nu ska jag vandra tillbaka till mitt budgetrum och kolla klart Daredevil på Netflix.

Årets första resa

Vi tog flyget ner till Arlanda, tåg till Gävle, byte, tåg till Sandviken. Och vilken resa, jag är som en urkramad trasa när nu barnen äntligen somnat in för dagen, en i soffan och en i sin farmors säng. Ejda Ejda Ejda, du vet då hur man jagar livet ur sin far. Så liten kropp, så många kilometer i benen.

Fint var att hon så snabbt kom in i leken och tilliten till sin farmor, trots att de inte setts sedan i … augusti? Tage är ju en helt annan femma, han har tydliga minnen av henne men Ejdas tjugoenmånadershjärna är väl lite mer åt guldfiskhållet när det kommer till långtidsminnet, och hon brukar kunna vara rätt reserverad mot människor hon inte är väl bekant med. Men det gick fint nästan direkt.

Boken då? De 1100 tecknen per dag? Tja, jag är kommen åtta dagar in på det nya året inte uppe i 8800 tecken, men i alla fall i cirka 5000, vilket väl får anses okej med tanke på att allt hittills skrivits på mobilen under stulna vardagsstunder. Ett par riktiga datorsittningar och jag torde kunna ligga på plus.

Haparanda tur och retur

Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.

Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.

Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.

Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.

Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.

Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.

Avfärd (2)

Så har det blivit dags för avfärd nummer två.

Flyger från Bromma mot Helsingfors strax efter nio, väntar i några timmar och tar efter lunch Finnair mot New York, landar på JFK vid tiotiden i kväll om jag lyckats tolka min Expediabiljett rätt. Jag är dock inte helt säker eftersom jag inte har lyckats tyda om landningstiden i New York är baserad på finsk eller svensk tid, plus om det bör tas med i beräkningen att USA inte går över till vintertid förrän natten mot söndag den här veckan, så i nuläget är det bara fem timmars tidsskillnad mellan USA:s östkust och Sverige mot de vanliga sex. Man kan bli gråhårig för mindre.

Nåväl.

Jag bor i ett råtthål i närheten av Times Square, hotellet har till och med namnet Budget i sitt namn. Men men, jag är ju inte där för att hänga på hotellrum.

New York Marathon. Hujja. Mer om det i morgon.

South Kensington

London. Staden jag nog alltid kommer att vara lite kär i, även om vårt förhållande onekligen blivit en smula sporadiskt på senare år.

Vi bor på ett hotell i South Kensington, i morgon har Tage blivit lovad en heldag på närliggande Natural History Museum där Andys dinosaurieäventyr spelades in, han hoppas få se klockan som Andy använder för att resa tillbaka till dinosauriernas tid. Fredagen är Johannas jobbdag, hon har en del möten inbokade, så jag siktar på lekparker i Hyde Park, det utlovas drygt tjugogradig värme vilket blir en skön kontrast till de minus nio vi hade när vi hoppade in i bilen i Vittangi i förmiddags.

Att barn gjorda av samma föräldrar kan vara så diametralt olika övergår mitt förstånd. Ejda var galen på Arlanda, inte still överhuvudtaget, välte resväskor inne på taxfreebutiken, tog Johannas lilla chipspåse och strösslade innehållet över halva cafeterian, hällde med flit yoghurt över både sig och soffan hon satt i och röjde runt i korridorerna med sådan frenesi att affärsresenärerna inte vågade annat än att trycka sig mot väggarna då hon passerade.

Okej att minnet bleknar med tiden, men Tages småbarnsresor var, sedda genom backspegeln, ljuvliga i jämförelse.

På resande fot

Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.

Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.

På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.

På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.

Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).

Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!

Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!

Gent

Det var högsommarvärme i Belgien i dag. Vi drog nytta av finvädret och åkte till Gent med tåget för en halvdags sightseeing. Efter att reseledar-Jocke tittat för djupt ner i Google Maps och snurrat till promenaden tog vi oss via en rejäl omväg till stadens medeltida och mycket vackra centrum. Väl där poserade Tage i Jockes pilotbrillor och krävde att utförligt få begreppet monarki förklarat för sig av en med tiden allt mer uppgiven Johanna.

20140607-234441-85481629.jpg

Summa summarum: Fin men utmattande dag.

I love Europe, som Christer Sjögren sjöng

Vi är i Bryssel, hänger med Jocke och Jasmine. I dag tog vi dock barnen på egen hand ut till Mini-Europe för andra gången, såg EU-staterna i miniatyr och Tage fick trycka igång nationalsången på den svenska delen (som symboliseras av en rätt maffig miniatyr av Stockholms stadshus) nationaldagen till ära. Eller ja, vi kom ärligt talat inte ihåg att det var nationaldag förrän rätt långt efteråt, men sett i backspegeln var det ju passande. Försökte även förklara för Tage varför man har nationalsånger. Gick så där.

20140606-231550-83750293.jpg

Atomium i bildens bakgrund har dock inget med EU-parken att göra. Den är dessutom rätt långt ifrån mini.

Färder slutar i kärleks famn

Det är en omvälvande känsla att resa från våren till vintern inom samma land. Från nästan femtongradig vårvärme och gröna gräsmattor i Stockholm till de här vyerna, jag tog bilden genom flygplansfönstret tio minuter före landning i går.

20140329-193924.jpg

Jag gillar att leva i den här kontrasten, en fot på varje plats.

Jag stannade på 15 500 tecken. Ett resultat jag är väldigt nöjd med, och som inger ett visst hopp om att jag borde kunna skriva uppåt 5 000 tecken även andra dagar om jag lyckas rensa kalendern ren. Kanske blir det en bok inom överskådlig tid trots allt.

När jag kom hem satt Johanna och Ejda i soffan. Den yngre av de två tjöt av lycka när hon såg mig, slet sig studsande loss från sin mammas grepp, halvtrillade ner på golvet och ettårssprang på sina rultiga ben fram till mig och kastade sig in i min famn. De tio sekunder det tog henne att nå fram innehöll utan tvekan den mest koncentrerade form av kärlek som någonsin riktats mot mig.