Etikett: ljudböcker

Lyssnar män mer på ljudböcker än kvinnor? Nja.

Ett inslag på P1:s Kulturnytt med tillhörande artikel har diskuterats i ljudboksgrupperna på Facebook den här morgonen. Med rubriken Män lyssnar mer på böcker än kvinnor skapades viss förvirring, eftersom kvinnor brukar sägas vara kraftigt överrepresenterade när det kommer till bokläsning, och så även när det kommer till lyssning av ljudböcker.

Det visar sig också att rubriken leder tanken snett. Forskarstudien som inslaget handlar om har använt sig av data från Bookbeat, och enligt datan är över 75 procent av Bookbeats abonnenter kvinnor. Däremot så visar studien att bland abonnenterna, så lyssnar männen överlag 98 minuter per dag, och kvinnorna 94. Det studien mer exakt säger är alltså att bland Bookbeats användare lyssnar en manlig abonnent fyra minuter längre per dag än en kvinnlig abonnent (men kvinnorna utgör mer än tre fjärdedelar av kundstocken och lägger alltså totalt betydligt mer tid på ljudböcker än vad män gör).

Rubriken är alltså inte direkt felaktig, men kraftigt förenklad.

Hela studien, som gjorts av Elisa Tattersall Wallin och Jan Nolin vid Högskolan i Borås, kan hittas här.

Vad kan den här tidsskillnaden bero på, då? Utan att göra någon djupare könsanalys är det väl inte så svårt att tänka sig att kvinnor helt enkelt har lite mindre fritid än män att avvara, eftersom de fortfarande rent generellt drar det största lasset när det kommer till ickebetalt hemarbete.

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.

Synopsis schymopsis

Jag har haft ett par extremt ickeproduktiva veckor, sett till den magra mängd text som producerats.

Först använde jag första veckan till att skriva en synopsis för Nära gränsen 2 (eller vad den nu kommer att heta, juryn överlägger fortfarande) som jag fick godkänd av min förläggare, sedan använde jag andra veckan till att korta ner denna synopsis i syfte att skicka den till avdelningen som jobbar med försäljning av rättigheter, då de önskat en sådan. Då började jag så klart samtidigt skriva om den eftersom jag aldrig blir nöjd med något, och det så pass mycket att resultatet blev helt annorlunda än det jag fick godkänt av förläggaren.

Jag antar att jag således först borde skicka den ett nytt varv till förläggare och redaktör, innan rättighetsavdelningen får den.

Men orka schmorka. Måste ju börja skriva själv innehållet någon gång också. De får leva i ovisshet.

Till saken hör att jag hatar att skriva synopsis, jag föredrar att skriva mina berättelser på instinkt. Att jag drar ut på plågan så här är alltså både helt oförklarligt som förståeligt.

Pratar Virus och coronavirus hos Boktugg

Jag har hittills hållit mig från att göra någon sorts jämförelser mellan det som sker i min ljudboksserie Virus och det som nu händer i vår vardag kring corona, eftersom jag inte tycker att det känns lämpligt att försöka dra nytta av en samhällskris för att få fler lyssningar.

(Plus att jag faktiskt inte har särskilt mycket att säga, jag är i virussammanhang en amatör som mestadels googlat mig fram till det jag skriver om – och det som Google och Wikipedia inte hjälpt mig med har jag hittat på, Virus och Smittad är ju skrivna som underhållning, inte informationsskrifter.)

Fast när branschsajten Boktugg hörde av sig för en intervju i helgen, visade det sig att jag trots allt hade en del att säga. Intervjun går att hitta här, och följande citat summerar väl mina rådande känslor inför den stundande finalen på Virus/Smittad-eposet senare i vår: Att finalen på Virus skulle sammanfalla med en verklig pandemi var ju inte riktigt meningen.

Begränsade abonnemang ett hot mot ”ljudboksfenomenen”

Ett tillägg till det jag skrev i går om Bookbeats nya, mer villkorade ljudboksabonnemang:

Den obegränsade buffémodellen som hittills varit allenarådande på den svenska marknaden har gett ett antal tidigare oetablerade författare chansen att nå fram på ett sätt de annars inte skulle ha lyckats med. Särskilt hos Storytel har ett helt gäng fenomen – främst på deckarområdet – kommit från till synes ingenstans och nått stora framgångar på topplistorna, samtidigt som de på den ”vanliga” bokmarknaden fortsatt att sälja ytterst blygsamt – om de ens finns att köpa i fysisk form överhuvudtaget.

Betalar vi för fri tillgång till ett stort bibliotek är vi mer villiga att ge oprövade kort en chans. Med en sådan modell kostar det oss inget mer än lite tid att starta en bok av ett okänt namn, fastnar vi inte för den är det bara att välja nästa bok vi placerat i vår virtuella bokhylla.

Med begränsade abonnemang där tiden blir villkorad kommer det där beteendet antagligen att förlora mark. Skulle så kallade basic-abonnemang som bara tillåter lyssning på en eller två normallängdsböcker per månad bli populära (än så länge har bara Bookbeat och Bokus Play lanserat sådana alternativ) är det med all sannolikhet de stora, etablerade författarelefanterna som tjänar på det, samtidigt som ”ljudboksfenomenen” skulle bli färre.

En sådan utveckling vore olycklig, tycker jag.

Betalar vi sjukt lite eller sjukt mycket för våra ljudböcker?

Förra veckan ändrade Bookbeat i sina abonnemang här i Sverige, så att priset för det som tidigare varit standardmodellen på den svenska ljudboksmarknaden – obegränsad lyssningsbuffé för en fast månadskostnad – ökade rejält: Priset gick från 149 kronor till 199 kronor.

I en av ljudboksgrupperna på Facebook kallades höjningen för ”sjuk”, och visst – rent procentuellt rör det sig om ett prispåslag på 34 procent i ett slag, onekligen rätt saftigt.

Till saken hör dock att flertalet av Bookbeats abonnenter inte berörs av höjningen. Standardabonnemanget kommer fortsatt att kosta 149 kronor, med begränsningen att man får lyssna maximalt 100 timmar per månad. För normalanvändaren är det mer än nog, en standardbok är 10-12 timmar lång vilket innebär att man hinner lyssna på 8-10 böcker/månad utan att slå i taket. Det har jag aldrig lyckats med under mitt decennium som ljudboksabonnent, och det gör inte de flesta andra heller.

Jag vet att det finns undantag, en del har till exempel arbeten där de har möjlighet att lyssna i princip jämt. Min svärfar hade det så, han satt i ett fordon arbetsdagarna igenom och kunde hinna med en ljudbok per dag, så han hade tveklöst drämt skallen i taket. Men som sagt – de allra flesta, de som lyssnar när de åker eller går till jobbet, när de tränar, diskar, promenerar, hänger tvätt eller städar, de snittar antagligen inte mer än två, kanske tre böcker i månaden (det är där någonstans jag brukar ligga), för dem fortsätter livet som vanligt även efter den här höjningen.

Men en viss andel av Bookbeats abonnenter kommer alltså att tvingas betala mer. Men är egentligen inte det rätt rimligt, om vi försöker se på vad vi faktiskt får för det vi betalar? Är det inte snarare så att 199 kronor i månaden till och med är i underkant sett till den enorma mängd litteratur en storanvändare faktiskt tar del av? Jag tycker nog nästan 299 kronor hade varit skäligt. Ska vi vara riktigt ärliga så är ju den abonnerade streamingmodell som vi vant oss vid – och det gäller all form av kulturell konsumtion, inte bara litteratur – extremt billig sett till hur mycket innehåll vi får tillgång till, jämfört med vad vi skulle ha betalat för samma mängd i den äldre, analoga världen. Visst – då ägde vi det vi köpte och nu betalar vi bara för tillgång, men i normalfallet spelar det ingen roll, de flesta av oss är inte sådana som läser eller lyssnar på en bok mer än en gång.

I grund och botten anser jag att priset vi betalar för tjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory är för lågt, jag tycker gott att vi alla borde tvingas betala 199 kronor per månad, även med ett 100-timmarstak, sett till hur prisbilden i övrigt ser ut för litteratur.

Att just Bookbeat går i bräschen och höjer priserna för storlyssnarna blir dock en smula ironiskt, eftersom de tidigare agerat i motsatt riktning. Hösten 2018 sänkte de sitt månadspris till 149 kronor i månaden jämfört med de 169 som tidigare var ”standard” i branschen (och som Storytel och Nextory till dags dato vidhåller) och argumenterade för att deras affärsmodell höll för det. När jag kritiserade prissänkningen i en intervju med branschsajten Boktugg i fjol, intervjuades Bookbeats vd Niclas Sandin dagen efter av Boktuggs Sölve Dahlgren, och uttryckte sig bland annat så här:

Kommer ni och andra tvingas införa tak för lyssningen per månad på sikt? Vad händer när användare lyssnar på tio fulllängdsböcker i månaden, det kan vara hundra timmar?
– Det är ytterligare ett exempel på en sak som man som tjänst enbart tvingas göra något åt om man har fast ersättning. Lyssnar folk jättemycket i en tjänst med revenue share hamnar hela notan på förlag och författare. Lyssnar folk mycket med fast ersättning tvingas tjänsten agera och ta mer betalt av just dessa grupper.
– I Sverige har vi inte detta problem och vår modell håller för obegränsad lyssning, i Tyskland var vi däremot tvungna att ta lite extra betalt och storlyssnarna har inget problem med det. Här är det upp till varje tjänst att analysera beteenden och anpassa sin modell, men har man revenue share kan man lätt stoppa huvudet i sanden när någon annan plockar upp notan för den lathet eller oförmåga man har för att affärsutveckla.

(Revenue share är alltså den ersättningsmodell till förlag som Storytel använder sig av, men som övriga branschen motsätter sig.)

Det bör i sammanhanget nämnas att Bookbeat även denna gång valde att delvis sänka sina priser – samtidigt som prishöjningen lanserade de även ett grundabonnemang med tak på 20 timmar/månad för 99 kronor. Jag tycker själv att det är olyckligt, den här branschen behöver inte ännu lägre priser, även om det antagligen inte kommer att locka så många. Men bara att man kan skylta med ”nu endast från 99 kr/mån” i sin reklam skapar en onödig billighetskänsla som ytterligare devalverar ljudbokens värde.

Återstår att se om Storytel och Nextory följer efter. Jag håller det inte för otroligt, inte minst i ljuset av att de amerikanska förlagsjättarna allt mer börjat föra oväsen kring den nordiska obegränsade buffémodellen, som de starkt ogillar. Inför man ett tak (som de allra flesta ändå inte slår i), kan man ju hävda i förhandlingarna att man faktiskt inte har obegränsad lyssning för det absoluta flertalet.

Frågan är dock om USA-förlagen köper ett sådant resonemang. I USA är Audible envåldshärskare på ljudboksområdet, och deras modell går ut på att man betalar 15 dollar/månad för en bok (som man blir ägare av). Det sätter vår svenska modell litegrann i perspektiv.

Att behandla ljudboken som en nisch är världsfrånvänt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 februari.

——

Jag reste ner till Stockholm härförleden för att vara med i litteraturpodden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker, ett avsnitt som skulle handla om ljudböcker och deras framfart och framtid.

Samtalet mellan mig, Bonnier Bookery-förläggaren Åsa Selling och författaren Anna Bågstam (som är en av poddens grundare och höll i taktpinnen) blev i mina öron väldigt givande, en timslång odyssé där vi bland annat försökte bena ut om ljudboken verkligen blivit så stor som det hävdas (det beror på genre, blev svaret), vad som särskiljer en bra ljudbok från en bra pappersbok (inte supermycket, när det kommer till kritan), om det är bra att barn omfamnar ljudboksformatet (både ja och nej, tyckte vi nog) och om det finns ett olyckligt glapp mellan dem som föredrar att lyssna kontra dem som vill läsa (här rådde konsensus: ja!).

Vi hade jättetrevligt ihop, var ense om det mesta och även där det fanns oenighet kunde vi förstå den andras synpunkt. Det hårda tonläge som ofta präglat debatten inom bokbranschen gällande ljudbokens framväxt stod ingenstans att finna. Kanske inte så konstigt – vi hade alla tre en positiv grundsyn till formatet, så den som kommit som publik till Gamla Stans Bokhandel där inspelningen skedde och hoppats på bråk fick gå besviken därifrån.

Men under den tid som förflutit sedan inspelningen har jag funderat en del. Avsnittet vi gjorde var poddens 48:e i ordningen, och det gjordes ingen hemlighet av att vår inspelning sågs som en specialare – här kommer ett speciellt ljudboksavsnitt, till skillnad från annars när vi pratar om (vanliga) böcker.

Det här är ingen kritik mot Vad vi pratar om-podden, de bjuder alltid på fina litteratursamtal, men det är ett talande exempel på hur ljudboken fortfarande i det allmänna litteratursamtalet behandlas som ett särintresse att dyka ner i vid ett särskilt tillfälle, för att sedan återgå till normalläget där litteratur diskuteras med tryckt text som grund.

Det är en inställning som blir allt mer problematisk ju längre tiden går. Visserligen stämmer det inte som en del rubriker på sistone gjort gällande att hälften av all litteratur överlag som svenskar i dag tar till sig kommer in via örat, men inom vissa genrer är det faktiskt så, och flera av de bredaste författarna vi har här i landet lyssnas i dag oftare på än läses. Att då behandla formatet som en nisch blir allt mer världsfrånvänt.

Jag efterlyser i första hand inte en utbyggd ljudboksbevakning bland svenska medier – var skulle pengarna till det tas ifrån? – men jag önskar verkligen att deras existens skulle börja erkännas i den löpande rapporteringen.

För snart två år sedan när en infekterad ljudboksdebatt härjade på Dagens Nyheters kultursidor (de gör det med jämna mellanrum), deltog jag med en text där jag lyfte frågan om det åtminstone inte kunde börja noteras när en bok som recenserades också fanns att tillgå som ljudbok? Ni vet, recensioner brukar åtföljas av en faktaruta med titel, författare, eventuell översättare, utgivande förlag och ibland även sidantal. Kunde man inte också, i rent konsumentupplysande syfte, peta dit ”Finns även som ljudbok, inläst av …” i de fall det fanns en sådan?

Mig veterligen har ingen hörsammat detta ännu. I något sammanhang höjdes invändningen att det skulle skapa förvirring – tänk om läsaren fick för sig att recensenten lyssnat på boken!

Ja, hemska tanke.

Men skämt åsido, om det är en fara, kan man nog gardera sig mot det med en bra, snärtig formulering också.

Min poäng är denna: Siffrorna talar sitt tydliga språk – en stor del av publiken ser i dag ljudboken som en naturlig del av litteraturen. Det är dags att mediebranschen – och faktiskt även bokbranschen! – också börjar göra det.

——

Fotnot: Den här krönikan har som sagt några veckor på nacken, och kors i taket, så sent som i går upptäckte jag för första gången just det jag efterlyser – en notering i faktarutan om att en ljudboksversion existerar. Det skedde i Expressens recension av Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, där recensenten Gunilla Brodrej åtminstone delvis verkar ha lyssnat på boken. Där anges, utöver den gängse informationen om förlag och sidantal, även Ljudboksuppläsning av författaren, 3.34 t. Svårare än så behöver det inte vara. Hoppas det är början på en trend!

Fotnot 2: Jag har själv recenserat Labbas mycket fina och smärtsamma bok för Västerbottens-Kuriren, och även jag noterade ljudbokens existens, jag växlade mellan lyssning och läsning under recenserandets gång. Grämer mig för att jag inte såg till att få in det i själva faktarutan (man bör ju leva som man lär!), utan bara skrev följande som en avslutning på texten: ”Herrarna satte oss hit” finns även som ljudbok, inläst av författaren själv. Det är fin inläsning som inte minst ger extra lyft åt de samiska jojkar som återges i boken, men samtidigt går ljudbokslyssnaren miste om det rika bildmaterial som den vackert formgivna inbundna boken innehåller.

Inlämnad och klar (?)

Har efter vad som känns som sjuttiotolv veckors överdragen deadline äntligen lämnat in Smittad 3-manuset. Egentligen var det kanske inte fullt så dramatiskt, men jag sköt fram deadlinen två gånger, och när den andra deadlinen – som var satt i sten – kom och sedan passerade utan att jag var klar, blev jag lite svettig, tvingas jag medge. Kanske blev de även det inne på Storytel, men om det vet jag inget, utåt spelar de alltid coola och lugna, medvetna om att jag i slutänden brukar leverera åtminstone någorlunda enligt plan.

Om än ändrandes på detaljer in i exakt sista sekund.

Så även denna gång. Jag skickade in det ”färdiga” (det ska ju passera ett par instanser till innan inläsningen sker) manuset till min förläggare i fredags efter lunch, med en försäkran om att nu var det minsann klart. Tidigt måndag morgon – efter att jag våndats över några saker under helgen – mejlade jag henne och frågade om det möjligen var okej att jag ändrade några saker i de sista kapitlen, dit hade de väl hur som helst inte hunnit i genomgången ännu? Nej, kör på du bara, blev beskedet, skicka in det nya under dagen.

Sagt och gjort, nya versioner av de fyra sista kapitlen anlände före lunch. Nu sitter jag här dagen efter och funderar på om jag ska låta mig nöjas med de där ändringarna, eller skicka ännu ett mejl med en ödmjuk begäran.

Fast … någon gång måste väl även jag sätta punkt.

När är det okej att säga att man läser när man lyssnar?

Nedanstående krönika plus tips publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 december 2019.

——

Gills det som läsning när man lyssnar? Frågan har stötts och blötts en del i ljudboksdebatten de senaste åren, i takt med att formatet växt i betydelse.

Svaren skiftar. Många ljudboksälskare tycker att det är självklart att likställa sysselsättningarna – oavsett om en text läses eller lyssnas på tar man ju den till sig, eller hur? Samtidigt resonerar textläsningspuritaner att för att verkligen ta till sig en bok, måste den läsas med ögonen (och helst ska boken vara inbunden och läsas under tystnad i en fåtölj).

Som erkänd ljudbokskramare borde jag väl tillhöra den första falangen. Men är det verkligen så enkelt? Nja, jag tycker nog inte det.

I vissa fall tycker jag inte att det spelar särskilt stor roll. När det gäller oss vuxna som är vana vid att inmundiga litteratur på ett eller annat sätt, är det väl rätt hugget som stucket vad vi väljer att kalla det vi gör. Om en romanslukare övergår från att läsa till att lyssna på en del av sin litteratur (eller all!) så får väl personen i fråga säga att den läser om den vill.

Men barn då? Om de tar till sig en bok via öronen i stället för med ögonen, är vi då lika bekväma med att säga att de har läst en bok när de har lyssnat på den?

Jag tror inte det. För om vi drar resonemanget till sin spets, behöver vi väl i sådant fall inte längre lära våra barn hur man fogar samman bokstäver till ord, utan bara ge dem kunskap om att en högerpekande triangel är symbolen för ”spela upp” och en fyrkant för ”stopp”, sedan kan de ”läsa” sig igenom utbudet i vilken ljudboksapp som helst, så länge det finns särskiljande omslagsbilder att välja mellan.

Ja, jag gör mig lite dum nu – plus att jag helt bortser från dem som av olika orsaker inte kan läsa med ögonen, och det ber jag om ursäkt för.

Men det är ändå värt att fundera på. Hur pass duktig måste en människa vara på att läsa ”på riktigt” innan det anses okej att man säger att man läser när man lyssnar? I takt med att ljudboksintresset även ökar hos unga blir det här mer än en akademisk fråga.

De kommersiella ljudbokstjänsterna fokuserar i dag allt mer på hela familjen, marknadsledande Storytel har exempelvis ett barnläge som gör att föräldrar kan låsa Storytel-appen på barnens mobiler så att de endast får ta del av ett bokutbud anpassat för noll- till tolvåringar.

Jag har ett personligt exempel här. Hösten 2018 skulle min då åttaårige son åka in till Kiruna Bokfestivals Ung-dag med skolan, där de skulle få träffa författarparet Martin Olczak och Anna Sandler. Vi tyckte att han borde läsa några av parets böcker innan, och fann att Megakillen– samt Jakten på Jack-böckerna som paret skrivit och illustrerat fanns som e-böcker hos Storytel (ljudbokstjänsterna har även ett e-boksläge, som med fördel kan användas på surfplattor så att man slipper läsa på små mobilskärmar).

Sagt och gjort, han började läsa Jack-böckerna inför festivalen. Han gillade dem mycket, meddelade han snart, och jag förvånades över hur snart, för fullt så entusiastisk inför bokläsning brukade han inte vara.

Det visade sig att han snabbt upptäckt att ett enkelt knapptryck räckte för att byta från läsning till lyssning. Därefter hade han lyssnat sig igenom bokkvartetten under några tidiga morgnar när övriga familjen ännu sov.

Var det fusk? Nej. Vi hade dessutom inte ens sagt att han prompt var tvungen att just läsa dem, så han valde bara det han fann smidigast.

Men hade han läst dem? Nej, det tycker jag inte. Och av samma anledning tycker jag inte heller att jag har läst en bok jag lyssnat på.

Varför har ens den här diskussionen uppstått? Jag tror den bottnar i en viss känsla av underlägsenhet. Att läsa anses fortfarande finare än att lyssna, därför vill så många som möjligt stå i läsa-lägret.

Jag tycker vi lyssnare borde börja vara stolta över det vi sysslar med i stället.

Tre bra ljudbokslyssningar just nu:
• Henriks Berggrens Historien om New York, inläst av Magnus Roosmann. Medryckande historieskildring från 1600-talets New Amsterdam till våra dagar.
• Matilda Gustavssons Klubben, inläst av Ella Schartner. Gustavssons drabbande reportagebok om Kulturprofilen och Svenska Akademien är med rätta rosad, och även ljudboksversionen håller högsta klass.
• Linwood Barclays Utan ett ord, inläst av Magdi Saleh. Kanadensaren Barclay skriver klassiska bladvändarthrillers, och hans tidiga utgivning har nu fått nytt liv som ljudböcker på svenska. Hopplöst att sluta lyssna.

Vad vi pratar om när vi pratar om ljudböcker

Jag var ju i Stockholm härförleden och spelade in ett avsnitt till Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden inför livepublik i Gamla stans bokhandel. Det blev ett jättefint samtal mellan mig, Åsa Selling och Anna Bågstam tyckte jag, och nu har ni chansen att tycka detsamma! För sedan i lördags finns avsnittet utgivet i alla kanaler där poddar finns, här är länken om man använder sig av Apples Podcaster-app (själv föredrar jag appen Overcast, men det är ju en smaksak), det är bara att söka på ”Vad vi pratar om” i er app, så bör det dyka upp. Avsnittet i fråga är nummer #48.

Återigen – det blev ett ett riktigt roligt, matigt och inte minst intressant samtal, som jag tror faktiskt förde debatten framåt en bit och gjorde oss alla lite klokare. Det grämer mig dock att jag svamlade en aning gällande vad jag lärde ut på min ljudbokskurs i höstas, där hade jag kunnat vara betydligt mer stringent, och att jag i slutet när vi skulle tipsa om böcker vi såg fram emot under 2020, hade fått för mig att det var vintern som återstod i Anders De La Mottes årstidskvartett, den rätta titeln på boken som ges ut om ett par månader är så klart Våroffer och inget annat.

Här är poddens sajt. Hoppas ni ska gilla samtalet!

Poddpratar ljudböcker i Gamla stan på fredag

Senare den här veckan tar jag nattåget mot Stockholm för att medverka i den fina Vad vi pratar om när vi pratar om böcker-podden på fredag, det blir en inspelning inför publik i Gamla stans bokhandel på fredag klockan 12, och föga förvånande ska fokuset för avsnittet ligga på … ljudböcker!

Så här skriver de själva på evenemangssidan:

Fredagen den 24 januari klockan 12 bjuder vi in för en livepodd igen i Gamla stans bokhandel. Den här gången pratar Anna Bågstam om ljudböckernas framfart med förläggaren Åsa Selling (Bonnier Bookery och Romanus & Selling) och Daniel Åberg (författare till ex Smittad, Virus & Nära gränsen).

Kom gärna dit och lyssna under din lunch. Gratis inträde (men köp gärna en bok 🙂 Välkomna!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Kul ska det bli!