Etikett: bokbranschen

En lovsång till Kiruna Bokfestival

Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.

Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.

Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.

Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.

Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.

Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.

Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).

Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.

Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.

Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.

Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.

Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.

Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Kraxar negativt om bokmässans framtid

På väg ner mot bokmässan. Passerar Umeå, och passar på att läsa Västerbottens-Kuriren i fysisk form för en gångs skull. Hittar mig själv!

Tungt för Bonniers författare efter ljudkonflikten

När freden slöts i ljudbokskriget mellan Storytel och Bonniers den 21 augusti siade jag om att det skulle bli lite sämre tider för vissa förlag, när titlarna från Bonnier Audio började trilla in igen. Så här formulerade jag mig:

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges största författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

En vecka in i september var jag faktiskt redo att skriva att jag haft fel, för bortsett från Camilla Läckbergs En bur av guld var det då fortfarande skralt med Bonniertitlar högt på listan. Men nu, tre och en halv vecka in i normalläget, verkar lyssnarna åtminstone delvis ha hittat fram och lyssnat på böckerna. Dags för en utvärdering, således.

Storytel topp 10, söndag 22 september:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläst av Stefan Sauk (Norstedts)
2. Dotter saknad av Anna Jansson, inläst av Niklas Engdahl (Norstedts)
3. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläst av Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
4. Jåmåhonleva av Anders Roslund, inläst av Thomas Hanzon (Bonnier Audio)
5. En annan tid av Lee Child, inläst av Magnus Roosmann (Norstedts)
6. Jag ser dig av Mari Jungstedt, inläst av Katarina Ewerlöf (Bonnier Audio)
7. Thea 18: Eldhav av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow (Lind & Co)
8. Kniv av Jo Nesbø, inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. Den andra dödssynden av Jan Guillou, inläst av Thomas Bolme (Piratförlaget)
10. Skytten av Jonas Moström, inläst av Marie Richardson (Lind & Co)

Fyra titlar av Bonnier Audio, tre från Norstedts, två från Lind & Co och en från Piratförlaget. Samtliga av Bonniertitlarna gavs ut under månaderna när bojkotten pågick, ingen har getts ut efter 1 september.

Sedan Bonniers bojkott avbröts har Storytel varje vecka lagt en av de Bonniertitlar som gavs ut under de fem tappade månaderna på den viktiga ”Veckans utvalda”-lista som är det första Storytelanvändarna möter när de öppnar appen, titlar som ofta får bra fart på topplistan. Läckberg var först ut och det gav snabbt resultat, hennes En bur av guld nådde andraplatsen efter bara några dagar och har sedan legat där nästan konstant, men har nu fallit till tredjeplatsen. Även för Anders Roslund tog det snabbt fart efter att han placerats bland de utvalda den andra veckan, men för Fredrik Backman, som låg där tredje veckan (listan byts ut varje fredag) gick det sämre, hans Folk med ångest ligger i skrivande stund bara på plats 20 på topplistan. Mons Kallentofts nya Se mig falla är utvald den här veckan, men med bara ett par dagars exponering har den ännu inte nått högre än till plats 71 på listan. Då den nya boken inte är en del av Kallentofts populära deckarserie om Linköpingspolisen Malin Fors utan en helt fristående titel, finns det väl en risk att den nu, drygt fyra månader efter att den egentligen gavs ut och hade lite ”buzz” kring sig, inte orkar ta sig särskilt högt.

En bok som (åtminstone inte ännu) hamnat bland de utvalda är Denise Rudbergs Det första chiffret, som likt Kallentofts bok är en ny satsning och som är tänkt att vara första delen i en serie. Som jag minns det har Rudbergs tidigare Elegant Crime-svit gått väldigt bra hos Storytel, så hon kan knappast vara särskilt nöjd med utfallet på topplistan, Det första chiffret ligger i nuläget blott på plats 36.

Med nya böcker i varsin stark, väletablerad deckarserie har Mari Jungstedt och Jo Nesbø dock inte haft några problem med att hitta tillbaka till topplistan i egen kraft, Jungstedts bok har legat på topp 10 i åtminstone en dryg vecka och Nesbø har klättrat stadigt den senaste tiden, trots att de alltså inte figurerat på utvalda-listan.

Så – visst är det delvis så som jag skrev i mitt förra inlägg, det har blivit trängre i toppen och där Lind & Co för en månad sedan hade fem titlar bland de tio har de nu bara två. Bonnierförlagen har helt enkelt så många populära författarskap i sitt stall att normalläget är att de har tre, fyra titlar bland de tio relativt konstant.

Men med det sagt – jag är tveksam till om någon av de här författarna är nöjda med utfallet. Såväl Läckberg, Jungstedt, Nesbø som troligen även Roslund hade haft givna förstaplaceringar på topplistan om de tillåtits komma ut även på Storytel på sina rätta utgivningsdatum. Nu tvingades de dels fajtas sinsemellan om lyssnarnas uppmärksamhet när de släpptes i klump, och dels försöka sätta sig upp mot David Lagercrantz sista Millennium-titel som gavs ut i samma veva som konflikten blåstes av. Den kampen verkar ingen av dem lyckas vinna – Camilla Läckberg som hade den bästa potentialen har sakteliga börjat dala.

Men bortom kvartetten som i alla fall nått topp 10 finns antagligen ett helt gäng än mer missnöjda författare. Vill man se alla titlar som Bonniers bojkott berörde så har Storytel skapat en särskild kategori som sedan fredsavtalet slöts legat högt ”puffad” på startsidan i deras app under namnet ”För dig som saknat Bonnier”, en lista som enkelt kan sorteras i popularitetsordning om man vill kolla hur det gått för titlarna sinsemellan. Tidigare nämnda Denise Rudbergs ambitiösa andra världskrigs-berättelse Det första chiffret hade nog behövt få skjuts av den egentliga lanseringen i juni, och Mariette Lindsteins Sprickor i jorden har också stått och stampat, trots att första delen i hennes Falksekten-serie från i fjol gick väldigt bra (det här är del två). Och de något mer litterära men alltjämt breda titlarna, som Regnmannen av Jonas Karlsson och Herravälde av Elin Olofsson, hade antagligen i än större utsträckning behövt få hjälp av det som skrevs om böckerna när de gavs ut, nu har de i stället inte alls lyckats hitta fram till Storytels ljudbokspublik. Inte ens nylanseringen av ett så givet kort som den delvis omskrivna Hypnotisören – Black edition av Lars Kepler har kommit någon vart.

Att Bonniers författare förlorade på den här bojkotten torde stå klart. Visst, lite fick de säkert igen av att Bookbeat och Nextory vann kunder under konflikten så att de fick fler lyssningar hos dessa tjänster, men det finns ingen chans att hela tappet kunde tas igen på det sättet, Storytels försprång är fortfarande överlag så stort på ljudboksmarknaden i Sverige. Förhoppningsvis kommer lyssnarna att hitta fram till de ”förlorade” böckerna över tid, men eftersom det hela tiden ges ut nytt, nytt, nytt och Storytel knappast kommer att fortsätta lyfta fram de här titlarna i tid och evighet, får vi nog utgå från att dessa författare får dras med ett bestående hack i sina kurvor.

Sedan kan man så klart vända på steken, och säga att Bonniers författare kanske är vinnare i det långa loppet, om bojkotten resulterade i ett avtal som är mycket bättre än vad andra förlag får vilket på sikt ger mer betalt. Men eftersom detta avtal (åtminstone än så länge) är höljt i dunkel för oss utomstående, väljer jag att i nuläget förlita mig på det som går att se – de konkreta topplistorna.

Ljudboken viktig som sällskap enligt ny rapport

I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.

En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.

En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.

”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.

En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.

I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.

Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.

Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”

Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.

Nu ska jag skriva ljudbok.

Breder ut mig i spalt och på scen

Två självcentrerade kortisar:

I lördags intervjuade Boktugg mig om min stundande debut som lärare i ljudboksskrivande på Skrivarakademin. Bland annat kritiserar jag författare som vill ”funka som ljud” men själv inte ids lyssna för att lära sig.

I kväll medverkar jag vid en samtalskväll på Teater Blanca i Uppsala med rubriken ”Förverkliga bokdrömmen”, tillsammans med Alexandra Torstendahl från The Book Affair och Anna Levahn från Printz Publishing. Främst är det tänkt att jag ska anta egenutgivarens perspektiv och berätta om mina äventyr med Vi har redan sagt hej då från när det begav sig, men jag tänker att det nog även glider över en del i mina senare års erfarenheter i att skriva främst för digitala kanaler som ljud- och e-bok.

Bonniers nya böcker har börjat trilla in hos Storytel

Nu har de böcker som Bonnierförlagen hållit tillbaka sedan 1 april till följd av konflikten med Storytel börjat trilla in i Storytels tjänst. Alla titlar som getts ut efter att konflikten bröt ut är ännu inte på plats, men Camilla Läckbergs En bur av guld finns där – boken som folk först uppmärksammade konflikten på när den utan förklaring försvann ur Storytels kommande utbud någon dag före utgivningen. Likaså Fredrik Backmans Folk med ångest finns på plats. Däremot hittar jag inte Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig ännu, och inte heller Jonas Karlssons Regnmannen eller Jo Nesbøs Kniv. Men det är ju sagt att de ska komma senast 1 september, så det fortsätter med all säkerhet att fyllas på under veckan.

Likaså verkar nu Storytel ha slutat dölja Bonniers äldre titlar från sina topp- och kategorilistor. Går man in på Mest lyssnat någonsin-topplistan (som man kommer åt genom att gå in på ”Populära titlar just nu” och sorterar som ”Mest lästa någonsin”), återfinns nu tre äldre Lars Kepler-titlar på topp tio, och även en titel av Camilla Läckberg. Dessa titlar har inte synts där sedan konflikten bröt ut. De har dock hela tiden funnits att lyssna på hos Storytel, men man har varit tvungen att söka fram dem manuellt i sökrutan. Nu visas de alltså återigen i tipslistor och dylikt.

Normalläget återvänder alltså. Fred i vår tid!

——

Tillägg: Nej, min slängiga, spontana avslutningsmening ska inte tolkas som att jag trots det ingångna treårsavtalet förutser en batalj av världskrigskaliber mellan Bonniers och Storytel. Däremot är jag rätt övertygad om att striden mellan dessa parter gällande vem som ska diktera villkoren för framtidens svenska bokbransch – trots detta avtal – är långtifrån över.

Även Bookbeat verkar fila på Originals-satsningar

Jag måste verkligen skriva bok i dag, ligger bisarrt långt efter i min planering, men en kortis om det här med ljudboksexklusivitet:

I mitt inlägg om fredsavtalet mellan Storytel och Bonniers skrev jag att det nog inte står på förrän ljudbokstjänsten Bookbeat ”snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas”. Företagets chef Niclas Sandin har tidigare uttalat sig väldigt skeptiskt kring sådana satsningar, men nu verkar han ha ändrat sig. I det purfärska numret av Svensk Bokhandel finns ett långt reportage om trenden med exklusiva avtal, där han säger att det ”nog är mycket möjligt”, och fortsätter:

– I så fall blir det innehåll vi tror kommer att driva kunder till vår tjänst. Med alla data vi har så vet vi vad de vill ha och vad som bygger lojalitet. Just nu är vi i ett läge där vi för diskussioner men ännu ligger ingen release i pipeline.

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels, som även är styrelseordförande för Bookbeat, säger att han i grund och botten anser att litteratur ska få flöda fritt, men att man samtidigt ”bara kan spela det spel som erbjuds”.

– Bookbeat vill såklart göra exklusivitetsdealar, och gärna med författare från Bonniers förlag eftersom det finns många i stark ställning, säger han till SvB.

Ska bli spännande att se vilka författarskap det kan vara som är aktuella. Gissningsvis knappast de tyngsta elefanterna om det inte är kortare specialsatsningar, men det finns väl en del intressanta namn i förlagssfärens mellanskikt som kan komma i fråga.

Treårigt fredsavtal slutet mellan Storytel och Bonniers

I morse meddelade såväl Storytel som Bonniers att konflikten gällande ljudböckerna är över. Ett treårigt avtal har slutits mellan parterna, och Bonniers kommer senast till 1 september att släppa på kranen av nya böcker till Storytels tjänst. De Bonniertitlar som getts ut efter 1 april då konflikten bröt ut kommer också att finnas hos Storytel senast då.

Vem som vikt ner sig mest i de långdragna förhandlingarna får vi inget besked om, åtminstone inte från de ansvariga i toppen. Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger till Boktugg att han inte kan kommentera innehållet i avtalet men uppmanar alla att läsa pressmeddelandet noga. I detta säger han så här:

”I och med detta avtal har vi säkrat förutsägbara och långsiktigt hållbara ersättningsnivåer för oss och alla våra författare, vilket har varit helt avgörande för oss. Samtidigt gör detta avtal att vi kan lägga all energi på att fortsätta investera i och utveckla nya berättelser, författarskap och litteratur. Jag är väldigt glad över att alla våra författares böcker återigen erbjuds Storytels läsare och lyssnare. Det är min övertygelse att det här samarbetsavtalet är bra för hela den svenska bokbranschen.”

Betyder det att de i någon form accepterat den så kallade revenue share-modellen som Storytel förordar, och som Storytel har med alla andra förlag? Omöjligt att säga, men om jag får gissa så lägger jag mig nog någonstans i samma mittemellanläger som Boktuggs Sölve Dahlgren: ”Om det är revenue share-modellen som gäller även för Bonnierförlagen så har den försetts med någon form av garanterat golv eller miniminivå för hur långt ner ersättningen per bok eller lyssnad timme kan sjunka.”

Men som sagt, det är ren spekulation. Det är nog rätt hårda sekretesskrav på det här avtalet, kan man gissa.

Vilka är vinnarna på det här då? Dels Storytels abonnenter så klart (jag tänker själv ta mig an åtminstone ett par Bonnierböcker de närmaste veckorna), och dels Bonniers författare, som fått se sina digitala intäkter sjunka rejält sedan i våras. Särskilt mellanstora författare som gett ut nytt sedan i april har lidit, vilket några också har varit öppna med i olika ljudboksgrupper på Facebook. Antagligen har nog trycket internt från författarhåll mot Bonniers ledning varit stort för att ett avtal skulle komma till stånd.

Förlorare då? Dels Storytels konkurrenter på ljudboksmarknaden som Bookbeat och Nextory, och dels en del förlag, skulle jag vilja hävda.

Om vi tar ljudbokstjänsterna först, så råder det knappast någon tvekan att en del Storytelabonnenter pausat sina prenumerationer där och tagit ett prova på-abonnemang hos kanske främst Bookbeat, eftersom de som en del av Bonnierkoncernen kommit att ses som ”Bonniertjänsten”, även fast Nextory och Bokus Play också haft de nya Bonniertitlarna. När nu kranen släpps på hos Storytel igen, är det väl rimligt att anta att en hel del mångåriga abonnenter återvänder till den tjänst de är vana vid från tidigare.

Förlaget Lind & Co har fyra titlar på topp fem hos Storytel denna onsdag. Så kommer knappast att vara fallet om några veckor när Bonniers titlar återvänt.

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen också att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges mest populära författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

Men som helhet är det här så klart bra för den svenska bokbranschen, skulle jag hävda. Dessutom är det glädjande att Storytel och Bonniers lyckades hålla emot de tankar som säkerligen kan ha funnits internt om att det kanske inte vore så tokigt om även bokbranschen gick i samma spår som film- och tv-branschen, där de olika streamingtjänsterna har olika utbud och mer uttalat kan profilera sig och konkurrera.

Inget säger väl i och för sig att inte Bookbeat snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas. Något måste de ju göra för att profilera sig nu när Storytels utbud blir komplett igen.

Som avrundning kan tilläggas att jag utgår ifrån att Storytel i och med detta kommer att upphöra med att dölja Bonniers äldre böcker i utbudet, vilket varit fallet de senaste månaderna. Ännu verkar så inte ha skett, kollar man Storytels ”Mest lästa någonsin”-lista lyser Bonniers titlar ännu helt med sin frånvaro (det borde egentligen finnas en hel del Lars Kepler-böcker där, exempelvis). Ska hålla koll och se när de är tillbaka.

Akademibokhandeln bryter mot sina egna exklusivitetsregler

Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:

Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet.
– Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman.
Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden?
– Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.

Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.

Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.

Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.

(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)

Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.

Dubbelmoral, kallas det väl.

Storytel utvecklar ny ”het och sexig” läsplatta

Ja, rubriken kan framstå som klickbetig, men Storytels vd Jonas Tellander beskrev faktiskt en kommande, ännu inte presenterad version av läsplattan Storytel Reader med orden hot and sexy i den videopresentation av företagets senaste kvartalsrapport som de nu på morgonen publicerade på Youtube. Eller åtminstone beskrev han det som målbilden de arbetar mot.

Så här gick hela resonemanget kring läsplattan Storytel Readers första år och vad som väntar e-boksläsaren framöver (översättningen är min egen, han pratar engelska i videon):

”Vi börjar lära oss mycket av den lanseringen. Vi ser tydligt att de som köper vår läsplatta och blir prenumeranter är mycket mer lojala och hängivna under det första året, och så klart även läser mycket mer e-böcker än den genomsnittliga Storytelabonnenten. Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på. Det är något vi arbetar på.”

Någon tidsram för när denna produkt kan tänkas vara redo angavs inte, men en helt spekulativ gissning från min sida skulle vara att vi åtminstone talar om det närmaste året, eftersom Tellander ändå är så pass konkret att han faktiskt talar om en ny produkt, och inte bara beskriver plattformen (läsplatteformen?) i mer svepande ordalag som skulle kunna tolkas som att de jobbar med att vässa användarupplevelsen på den existerande plattan.

Första versionen av Storytel Reader. Kanske inte så het och sexig, men bilden är i alla fall tagen en väldigt het sommardag!

Målet är alltså en läsplatta som till sin wow-faktor ska sträva mot samma känsla som en flaggskeppsmobil à la ny iPhone ger när man får den i sin hand. Det når knappast den första versionen av Storytel Reader fram till, även om den är synnerligen kompetent och gör sitt jobb helt okej (här är min utförliga recension från förra sommaren).

Hot and sexy, alltså. Spännande!

Recension: Den komplexa Ann Lindell tillbaka i polisuniformen

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juli:

——

Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
Ordfront förlag

Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.

Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.

I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.

När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.

För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.

Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.

Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.

Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.