Ballongerna är uppblåsta och jag känner mig inte ett uns magsjuk. Det må ha gått åt skogen förra helgen, men i morgon ska vi lyckas fira Tages tvåårsdag.
Etikett: #blogg100
Jag gör en halv iTunespudel
Hm, kanske var jag lite tidig att döma ut iTunes bokavdelning.
För efter att ha fått en fråga från Svensk Bokhandel så djupdök jag i inställningarna hos mitt Smashwordskonto (tjänsten jag använt för att få ut ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes Store), och upptäckte till min förvåning att jag fram till den 4 februari hade sålt 243 exemplar av romanen i deras butik. Detta trots noll skyltning för min roman förutom när den i början låg på tio i topp och syntes i butikens högerspalt.
För att sätta det i perspektiv så är det betydligt mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker sammanslaget. Faktum är att det är mer än vad den har sålt i e-boksformat i alla andra butiker samt lånats ut på biblioteken sammanslaget. Och iTunessiffran handlar alltså om försäljning under två och en halv månad, medan den som ”vanlig” e-bok funnits för försäljning och utlån i två år.
Nu haltar visserligen jämförelsen på flera plan. När ”Vi har redan sagt hej då” gavs ut gjorde jag ett stort nummer av att de digitala versionerna förutom att köpa eller bibliotekslåna gick att ladda ner gratis härifrån min sajt om man så önskade. Gratisnedladdningarna uppgår i dagsläget till cirka 3100 av ”Vi har redan sagt hej då” (och 500 av ”Dannyboy & kärleken” som jag lade upp gratis under lite mindre buller och bång i fjol).
Dessutom är priset väldigt olika. Hos Adlibris och Bokus kostar den knappt 50 kronor som e-bok, men i iTunes store har jag satt priset till 15 kronor för att hamna på samma psykologiska nivå som när man köper en app i mobilen – äsch, 15 spänn, det är bara att klicka.
Men frågan nu är – hur har de här 243 personerna (plus de som eventuellt köpt den efter 4 februari) hittat min roman i iTunes? Den lades upp i mitten av november, och den första veckan kan jag tänka mig att många testade att köpa den efter att ha läst de två inlägg jag skrev i ämnet här i bloggen, men sedan då? Enligt Smashwords statistik såldes till exempel 54 exemplar under januari. Hur hittade de köparna fram till boken, särskilt med tanke på hur oaptitlig butiken i dagsläget ter sig när det kommer till den svenskspråkiga litteraturen?
Det skulle även vara intressant att höra några siffror från andra svenska författare som letat sig in i iTunes katalog. Någon hugad?
——
UPPDATERING: Se det här inlägget för uppföljning gällande siffrorna som anges ovan.
Jag bloggar, alltså har jag en iPad
Får väl erkänna att det här knappast kommer att bli mitt mest inspirerade blogginlägg genom tiderna, i min pågående strävan att återerövra iPaden tänkte jag mest testa att lägga ut ett inlägg med appen Blogsy.
Ja, det gick bra.
Dammigt bland böckerna i iTunes store
Hur eftersatt är litteraturdelen i svenska iTunes store egentligen? Jag har ärligt talat inte varit inne där på någon månad och kikat, men jag trodde i min enfald att det skulle ha hänt en del sedan årsskiftet. I stället … tycker jag nu att den ser mer bortglömd ut än någonsin.
En liten bakgrund: I november lade jag själv ut min roman ”Vi har redan sagt hej då” för försäljning där, den tog sig upp på topp fem på försäljningslistan, och Svensk Bokhandel skrev i samma veva om att flera svenska förlag var på väg in. Så skedde också, när man nu söker i butiken hittar man till exempel en stor mängd titlar från Ordfront till bra priser.
Åter till mitten av mars 2012: Butiken ser förfärligt dammig ut. På förstasidan frontas det med en massa dansk- och finskspråkiga böcker, och under puffen ”Böcker på svenska” hittar jag enbart danskspråkiga titlar. I topp på sajten puffas visserligen för en del svenskspråkiga böcker, men urvalet och aktualiteten känns … underlig. Visserligen är det svårt att som utomstående ha koll på när en bok gavs ut i iBooksformat, men jag minns exempelvis att Philip Teirs novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” återfanns i samma toppsnurra redan i november 2011. Jag menar det inte som kritik mot boken för den är jättefin, men är den så bra att den förtjänar puffplats i månaderna fyra? Och Hans Koppels ”Vi i villa” och ”Medicinen”, som ursprungligen gavs ut för fyra respektive tre år sedan? Det känns synnerligen oengagerat.
En sak kan konstateras – risken att Apple ska vinna kampen om den svenska e-boksmarknaden känns just nu försvinnande liten. Än så länge känns det faktiskt som att de svenska förlagen lika gärna kan strunta i att finnas i iTunes store eftersom det verkar högst osannolikt att de som finns där tjänar några pengar på det.
Vad beror det på? Ointresse från förlagen, ointresse från Apple eller (kanske mest troligt) en olycklig kombination?
UPPDATERING: Ställde en fråga på Twitter om Svensk Bokhandel hade någon koll i frågan, och fick svar från tidningens redaktionssekreterare Tove Leffler. Snabbt och ganska grunt svar: man har inte ”lanserat sig officiellt” i Sv än. Därför jobbar de inte så hårt på den.
Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt, och även rätt ”oappligt”, att överhuvudtaget släppa en så tafflig produkt ut på marknaden, om man nu fortfarande väntar på att göra en officiell lansering. Varför inte hålla på den helt och hållet tills den är klar i sådant fall? I nuläget känns det som att den snarare gör mer skada än nytta, för de som surfar dit i dag på jakt efter svenskspråkiga e-böcker lär knappast känna sig sugna på att komma åter med tanke på hur bristfällig den är. Ett visst utbud finns ju faktiskt, men de gör inte ett pillijota för att lyfta fram det.
För ärligt talat – att vara så oengagerad att man inte ens brytt sig om att kontrollera att puffen ”Böcker på svenska” faktiskt filtrerar ut svenskspråkiga böcker och inte danska, det känns inte värdigt ett företag av Apples kaliber.
UPPDATERING 2: Se även mitt uppföljande inlägg i ämnet.
Magjävel (2)
Jag är inte kry ännu. Trodde att jag var med i matchen, men så kom magen tillbaka, inte som i söndags utan mer som ett lågt surrande, kombinerat med en trötthet och huvudvärk och jag vet inte vad.
Så i stället för att göra mer än det absolut nödvändigaste i jobbväg återupptäcker jag min iPad. Det känns som att jag knappt har använt den det senaste halvåret, den har blivit Tages pryl som han vakar över med otäck disciplin, men i samband med att den nya iPaden förra veckan presenterades laddade jag ner lite nya program och började känna mig för, ta den tillbaka. Det går ju fortfarande bara att göra när han sover eller är på dagis, men ändå, det är alltid något.
Men åh, huvudvärken. Ge dig någon gång.
Älskade barn
Det blev en ovanlig söndag. Jag låg och flämtade i stort sett hela dagen, märkt efter nattens magsjukeäventyr, och Tage var sitt vanliga trotsiga jag och sprang runt och skrek NEEEJ! mest hela tiden åt allt vad Johanna sade och gjorde. Till sist fick det ett abrupt slut när han vid sitt 736:e livsfarliga stå på soffkanten bara för att jag kan oavsett vad mamma och pappa säger-trick lyckades med det vi anat förr eller senare skulle inträffa: Han trillade ner och slog huvudet i elementet med buller och bång. Resultatet blev en smått grotesk bula på höger sida av skallen en bit ovanför örat som vi försökte kyla ner med en påse fryst riven ost samtidigt som Tage stretade emot för glatta livet och – föga förvånande – skrek NEEEJ! allt vad han orkade mellan tårarna.
Strax före klockan åtta låg vi alla tre i i dubbelsängen, vi ville ha honom där för att ha lite koll på honom under natten efter soffincidenten, och jag kunde inte trots den misäriga inramningen låta bli att tycka att det var lite fint. Tage i mitten som domderade katten! och fick sin katt, Johanna som frågade om hon skulle sjunga och Tage som lite ynkligt kved pappa varvid jag började sjunga och Tage som försökte rulla över till andra sidan men fick avbryta med ett olyckligt ajaj när han kom åt bulan. Efter tre låtar sov vi alla tre.
I dag fyller Tage två år. Det ryktas att han ska få en trehjuling i present.
Magjävel
Inte nog med att jag glömde blogga i går och därmed misslyckades med #blogg100-utmaningen, jag lyckades dessutom dra på mig en misstänkt matförgiftning på kvällen av den indiska maten vi åt till mellomiddag. Tre rejäla kräkningar under natten (och Johanna som åt samma rätt som jag märkte också av en väldigt orolig mage i morse) vilket innebär att vi tvingats ställa in Tages födelsedagskalas i dag. Bu! Känner mig som världens sämsta pappa när jag nu ligger och flämtar i sängen med ömmande mage.
Tre timmar sedan senaste toalettbesöket för den delen. Jag håller tummarna.
Jag bockar och bugar och säger tack
Jag upptäckte nyligen att den här lilla delen av internet utsetts till en av Sveriges tio bästa kulturbloggar av Cision. I en motivering skriver de på åttonde plats ligger kultur- och teknikjournalisten Daniel Åberg vars självbetitlade blogg handlar om böcker, datorer och resor. Här luftar han tankar om Apple och Mac, språkutveckling och författardebutanter.
Minsann! Jag som tycker att jag bloggar om Tage mest hela dagarna.
Snart flyttar han hemifrån
Jag morgonjobbar i dag, sitter på Gunnarssons och skriver en krönika. Jag gillar verkligen att det innebär att jag får se Tage gå till dagis, han lär spatsera förbi på andra sidan gatan om ungefär en halvtimme.
Att betrakta honom utifrån, titta ut och säga men titta, där kommer ju min son promenerande. Det är en cool känsla.
Applejournalistik
Efter alla år som jag jobbade inom TT-koncernen har jag ett stort förtroende för den kompetens som finns där. Men med det sagt – ibland blir det inte särskilt bra. Den här TT-notisen som både DN och SvD drar stort på i detta nu om den nya iPaden – den känns inte värdig. Många skriver tillspetsat när de rapporterar om Apple numera, texter om företaget och dess produkter genererar helt enkelt mycket tagningar och trafik, men det bör ju gärna vara korrekt också.
Jagat Apple lanserar nyheter. Med vargarna flåsande i nacken slänger Apple ut tredje generationen av surfplattan Ipad.
Jagat? För att någon ska känna sig jagad bör konkurrenterna åtminstone vara i närheten. Det existerar ingen reell motståndare inom surfplattesegmentet, konkurrenterna är så långt bakom att det inte ens existerar en platta från ett konkurrerande företag som når upp till förra årets modell, knappt ens till originalpaddan från 2010.
Med vargarna flåsande i nacken? Som sagt – vilka är det ni pratar om? Nämn en konkurrent som flåsar Apple i nacken på det här området, oavsett om det gäller försäljning eller produktkvalitet.
Slänger Apple ut? Här låter det som att Apple är desperata. Ja, med tanke på att de det senaste kvartalet sålde 15,4 miljoner iPads känner de sig nog jättetvungna att slänga ut en ny produkt så att de inte blir frånsprungna.
Nej, det var ingen vidare text helt enkelt.
Omlokalisering
Jag hade tänkt att jag skulle skriva om mitt nya simkit i dag. Alltså sim-kit, som man använder när man simmar. Men jag känner att det behöver få ligga till sig lite, jag måste använda det en gång till innan jag bloggar ut det.
Ägnar i stället kvällen åt att skriva en artikel samt omlokalisera mitt bild- och musikbibliotek till en extern hårddisk som är kopplad till Mac minin, det börjar bli ohållbart lite utrymme kvar i min Macbook Air.
All work and some play, med andra ord.
Livet, döden och det vi gör däremellan
Jag åker tåg till Gästrikland för att gå på morfars begravning. Johanna och Tage är kvar i Stockholm, när jag vinkade hej då låg de nedbäddade i soffan och såg med olika grader av entusiasm på en Teletubbies-dvd.
Jag tänker på hur mycket mer närvarande döden blivit sedan Tage kom in i mitt liv. Närvarande, och samtidigt både mer ofarlig och skrämmande.
Jag har alltid varit något av en koleriker, oroat mig för mina krämpor och gärna tolkat varje symptom som ett möjligt dödsbesked. Sedan Tages födsel har det där försvunnit, möjligen delvis för att jag inte längre hinner tänka så mycket på mig själv, men främst för att jag tror att det inte spelar lika stor roll längre. Jag har hunnit göra en del saker, rest över stora delar av världen, gett ut ett par romaner och snart även en föräldrafackbok som de säger ska sorteras under psykologi vilket känns overkligt men låt gå då.
Och det allra viktigaste. Jag har satt ett barn till världen. Vad spelar det då längre för roll om jag finns?
Det sorgligaste med om jag skulle dö är att jag inte skulle få se Tage växa upp. Jag skulle aldrig få chansen att vara en pappa åt honom. Det är väl den orsak jag kan se att numera behöva hänga kvar vid jordelivet.
Jag skojar så klart. Jag vill ingen annanstans vara än med min familj och jag har absolut ambition att hänga i så att jag får uppleva Tages 50-årsfest, då är jag nyligen fyllda 85 vilket jag tycker kan kännas som lagom.
Men däremot skojar jag inte när jag säger att rädslan för döden för egen del har minskat.
Fast där den för min egen person har falnat, har den när det gäller Tage förstärkts. Jösses vad den har förstärkts.
Tage började nyligen sova i sitt eget rum. Johanna var motståndare, hon tyckte det kändes sorgligt och läskigt att han skulle ligga där helt ensam samtidigt som vi får vara två i vårt sovrum, så jag fick vara bad cop och säga att jo, han måste faktiskt börja med det nu, han är ingen bebis längre, det är viktigt för hans utveckling och så vidare.
Förvånande nog gick det bra. Åtminstone för Tage, som redan kväll två vi provade somnade i princip ovaggad vid halv åtta på kvällen och sedan sov nonstop fram till halv sex på morgonen, en rutin han sedan upprepat i stort sett varje natt. Även Johanna har tagit det oväntat odramatiskt, hon kraschar numera vid tio och sover utan avbrott tills Tage vaknar och kommer in till oss och börjar hålla låda.
Jag? Nej, för mig har det tyvärr gått sämre. Jag har hittills stigit upp minst två gånger varje natt och så tyst jag kan smugit över lägenhetens golv fram mot Tages säng för att lyssna efter hans andetag.
Jag vet att jag är löjlig, men det spelar ingen roll, jag vaknar, lyssnar ut i natten om jag hör honom röra sig och när bara tystnad möter mig börjar hjärnan rusa. Tänk om han slutat andas? Tänk om han alldeles precis nyss slutat andas? Går jag upp nu och hittar honom finns en chans att han kan räddas, stannar jag kvar är han för evigt förlorad.
Så för att få sinnesro går jag upp, tassar fram mot hans säng, inte sällan med resultatet att jag råkar väcka honom eftersom golven i rummen som har parkett – däribland Tages – knarrar något förfärligt. Ser honom ligga där insnurrad i täcke med oftast en arm eller ett ben långt utanför sängkanten, ibland halvt nere på golvet. Oemotståndligt söt. Så levande, trots sömnen.
Min morfar träffade bara Tage en gång. Han var inte så pigg de sista åren av sitt liv, tacklade av rätt snart efter att min mormor dött 2008, verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av att fortsätta längre.
Men jag minns gången de träffades, vilket även kom att bli sista gången jag träffade min morfar.
Vi var hemma hos min mamma i Sandviken, Tage var inte mer än tre-fyra månader, det var bara han och jag som hade åkt upp, Johanna var kvar i Stockholm. Mina systrar var också där, den ena med bebismage och morfar kom med min moster och hennes man. De sista åren tyckte morfar inte om att vara hemifrån, blev snabbt orolig och gick efter en ganska kort stund bort mot ytterdörren, började cirkla där, en signal att han ville åka hemåt igen även fast han var för stolt/envis för att erkänna det.
Men han såg Tage. Klappade hans kinder, ville ta i honom, klämma runt hans bebishulliga armar och upprepade flera gånger ”vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det”, lite som att han sa det för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att hans liv betytt något, att det varit resan värt.
Det är just det där. Att en dag på ålderns höst inse att även om ens egna tillvaro nästan helt ligger i det förflutna, finns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.
Så vill jag också få chansen att känna. Även om rädslan för min egen död har minskat skulle jag väldigt gärna stå där om femtio år och känna en bebishand klämma runt mitt finger och drabbas av vetskapen att livet gått vidare delvis på grund av mig.
Jag skrev den här texten i torsdags när jag åkte tåg till Sandviken inför morfars begravning. Den är tänkt att vara med i min och Johannas föräldrabok ”När två blev tre” som ges ut på Natur & Kultur i augusti. Bilden är från vintern 1976-1977, när jag åker pulka med morfar hemma på deras gård i Barkhyttan.