Etikett: #blogg100

Tre skärmar

Tobias Nielsén skriver ett intressant blogginlägg på Kulturekonomi om hur hans läsande ter sig efter att han bestämt sig för att ta steget över till digitala skärmar enbart.

Själv är jag långt därifrån, och har överhuvudtaget inte fångats av Kindlen. Främst för att jag tycker att jag inte borde behöva konvertera böcker för att kunna läsa dem, där är jag alltså en sådan där tjurig jävel som sätter mig på tvären bara för att.

Däremot läser jag ju en del böcker på min iPad, och just nu, när jag ligger och försöker hålla 700 sidor Roslund & Hellström i inbunden form uppe om kvällarna, känns det som att den digitala revolutionen inte kan komma nog snabbt.

Det sociala sammanhanget

Vi var till vårdcentralen med Tage i dag, febern och snuvan vill inte ge med sig, snarare är han hängigare i dag än tidigare. Är det Tage som kommer, sa kvinnan i receptionen med en sådan där intonation som gör att det både blir ett konstaterande och en fråga på samma gång, ett jag vet ju att det är han, men jag ger honom chansen att säga det själv.

Nu svarade visserligen inte Tage, hans huvud var inborrat mot Johannas hals på ett sådant där klängigt sätt som i friskt tillstånd är okänt för honom.

Jag gillar det där. Att han är känd på byn trots att han bara är här tre-fyra gånger om året. Det finns så klart baksidor med det också, men ju mer tid jag spenderar här uppe desto mer känns det som att fördelarna överväger.

Doktorn skrev ut Kåvepenin. Vi får väl se om han kvicknar till av det. Vore ju kul om han hann åka lite skoter utan feber i kroppen innan vi flyger hem på fredag.

Jobba i skogen

Det var meningen att jag skulle följa med svärfar Roger till skogen i dag och fälla träd kring stugan vid älven. Men eftersom Tages förkylning och feber vägrar ge med sig stannade jag och Johanna hemma med den ynkliga sjuklingen i stället.

Helt utan male bonding så här på påskens sista dag blev jag dock inte. Innan de övriga åkte iväg till stugan var jag med och bände isär en lastpall fastfrusna tegelstenar med kofot, tegelstenar som tillsammans med en järnkamin därefter lastades upp på ett skoterflak.

I morgon-stund har guld i mund. Hoppas jag.

Gud vad det går segt att skriva artikel i kväll. Jag kommer ingenstans.

En bra sak med de tidiga morgnar som föräldraskapet innebär är ju dock att man inte tycker att det är något problem att sätta sig och skriva på en artikel klockan sju en måndagsmorgon längre, så att man trots urblåst hjärna på söndagskvällen kan klara sin deadline som är klockan nio efterföljande morgon.

Det är det jag lever på i detta nu.

Vi tar 85, du får 15

Intressant i nya Svensk Bokhandel om hur det funkar med ljudböcker i iTunes store. Intressant att Amazonägda Audible tjänar mer pengar på böckerna än Apple själva. Ingen särskilt rolig sits för förlagen dock.

Själv har jag inte försökt få in ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes. Kanske trots allt borde göra det, vore ju tveklöst roligt att ha den med i katalogen, det ger ju bra exponering. Får väl se vad som händer.

 

Titanic upp till ytan igen

Titanic har alltid fascinerat mig något oerhört. Det ryms så oerhört mycket spännande i den tragiska förlisningen och det finns så mycket att läsa om den! Bara Wikipediatexten om Titanics livbåtar är på över 50 000 tecken. Myter, spännande öden, ren och skär fasa och fantastiskt överdådiga kärlekshistorier. Fantastiskt.

Eller ja, överdådig kärlek kanske bara fanns i James Camerons filmversion, men det må väl så vara. Jag har hur som helst recenserat den ”nya” 3D-versionen som i dag går upp på bio för UNT. Summa summarum: Fortfarande en väldigt imponerande och medryckande film, totalt meningslöst med 3D-glasögonen.

I går blev det för den delen en söt liten nyhet gällande den enda förändring som James Cameron gjort i den nya versionen, förutom att försöka lägga på en tredje dimension då. Tydligen så var stjärnhimlen som syns i en scen i slutet när Rose (Kate Winslet) ligger i vattnet och fryser på ett stycke skeppsbråte fel, något som en astronom påpekat för James Cameron flera gånger. Sagt och gjort, i den nu bioaktuella versionen är himlen uppdaterad, och återger en korrekt bild av hur stjärnhimlen såg ut ovanför Titanics undergångsplats i Atlanten natten mot den 15 april 1912.

Inte helt hundra

Med anledning av gårdagens inlägg om framtida caférecensioner:

I dag, efter att i går kväll ha druckit ett par öl för många med DN-Mattias, är mitt cofficejobbande förpassat till hemmet. Kan vara så att jag inte är helt produktiv heller om jag ska vara ärlig. Har gjort en telefonintervju, bokat upp en personintervju och googlat mig fram genom tillvaron. Jag har även glufsat i mig resterna av söndagens middag samt fyllt på med ett par mackor lingongrova som stöd.

Denna arbetsdagen ett liv.

——

Och på tal om något helt annat så slår det mig efter att ha läst Malins bokblogg att ”Vi har redan sagt hej då” ju är en alldeles utmärkt bok att ge bort i påsk. Gör det!

Coffice

Jag är ju en caféarbetande person för tillfället – vi har ännu inte hittat något nytt kontor som fallit oss på läppen och nu avvaktar vi nog till efter sommaren – och det borde ju rimligen kunna innebära att jag kan delge omvärlden mina bästa och sämsta arbetsplatsfik och andra ställen. Ja! Kul projekt – att fika sig genom stan och arbetslivet.

Så nu ska jag börja ta anteckningar. I dag har jag till exempel hunnit med Vetekatten, Biblioteket Plattan och nu Stadsbibliotekets fik. Återkommer med omdömen.

#fail2

Lördagar alltså. Två gånger har jag nu gått bet i #blogg100-utmaningen, två lördagar har fadäsen skett på.

Här borde det kommit en dräpande slutreplik. Har ingen.

Jag fick plötsligt leklust

Leksakskedjan Leklust har i sin nya katalog bilder på barn som leker med alla sorters leksaker oavsett vilket kön barnen har och vilken färg det är på leksakerna. Tjejer, killar, bilar, spisar, flickor, pojkar, blått och rosa – allt i en en enda röra.

Att en sådan katalog är så ovanlig att den har nyhetsvärde är en god indikator på hur sjuk vår värld är.

Skärmdump tagen ur Leklusts katalog.