Kalaset

Releasefesten som förlaget ordnat för vår bok blev jättetrevlig! Vi fick blommor, en mycket finurlig bokhylla, champagne, vin och … hm, det var något mer, men jag kan inte minnas vad just nu. Det var ett rätt tidigt och därtill barnfyllt kalas, tveklöst har det hänt något med bekantskapskretsens sammansättning de senaste tre-fyra åren.

Idiotiskt nog så misslyckades vi totalt med att plåta några bilder från kalaset, jag kom på det först när vi åkte tunnelbana hemåt, och tog det här fotot på Johanna och Tage.

Turligt nog hade min fina gamla jobbkollega Marko sinnesnärvaro nog att bambusra vårt framträdande i alla fall. Tack för det Marko!

Tage festade så hårt att han i dag har feber, han meddelade själv före frukosten med stor teatralitet att han inte bara var kall och trött (det säger han att han är i tid och otid när han vill att man ska tycka lite synd om honom), utan därtill sjuuuk. Därmed genomför vi i dag hans livs andra vab-dag med Muminmaraton i vardagsrummet.

Stiss

Jag borde jobba. Men vi har en liten releasefest för boken i kväll, och jag kan inte för mitt liv ta mig för något mer vettigt än att skicka iväg några fakturor, trots att jag inte behöver förbereda ett pillijota till kalaset, förutom att möjligen köpa in lite festisar till de barn som väntas komma, jag har svårt att tänka mig att sådana finns att tillgå på plats.

Nervös? Nja, vet inte. Stissig snarare. Orolig i kroppen på det där sättet jag alltid blivit i samband med ett boksläpp, även om det känns lite mindre den här gången, vi är ju två som delar på det och dessutom är det en sorts bok som jag inte tror kommer att bli recenserad i någon direkt omfattning. Eller? Jag får erkänna att jag aldrig bevakat utgivningen av föräldraböcker och lagt märke till deras eventuella avtryck i offentligheten.

Men hur som helst. Stissig.

Himmel och helvete

Så passerade ännu en helg av våra liv.

Jag gillar verkligen den relation jag och Tage har just nu. Vi börjar allt mer bli som två kompisar, redo att upptäcka världen tillsammans med kavata steg. Ja, bortsett från att han alltid vill springa medan han upptäcker då. Pappa spring! säger han och sätter iväg, och att det räcker för mig att gå raskt för att hinna med i hans löpartempo spelar ingen roll, går jag tittar han bara missmodigt på mig och upprepar spring! tills jag börjar lufsa med korta springsteg vid hans sida, samtidigt som jag med jämna mellanrum utbrister titta framåt! när han ideligen vägrar göra just det. Att man ska bli utpumpad av hans ruscher är dock ingen risk, var tionde meter blir det tvärnit eftersom en cykel, ett stuprör, en soptunna och därefter en ny cykel ska undersökas. För att inte tala om de tre-fyra motorcyklar som brukar stå parkerade lite längre upp på vår gata.

Men så är han ju samtidigt en sådan ofantlig pain in the ass just nu också. Han kan växla mellan att vara världens gulligaste två och ett halvt-åring och en ursäkta uttrycket skitunge av galaktiska mått inom loppet av sekunder. I lördags eftermiddag när vi skulle ta oss ut ur lägenheten för att åka till Andys lekland i Sickla var jag så förbannad på honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vad han gjorde? Egentligen inget mer än det han alltid gör numera – skrek NEJ! till allt man föreslog och gjorde tvärtom vad man än sade till honom. Men ibland är det som att han märker att om han sätter sig på tvären exakt vid det här tillfället så kommer effekten att bli maximal – ja men vad bra, då kör vi så det ryker och tårarna och snoret flyger av ilska, ända in i kaklet trotsar vi, kom igen nu! Och när de där tillfällena kommer trycker han sig in, rotar sig ner och vägrar allt och alla så totalt att det känns som att hela min kropp ska brista av undantryckt irritation och ilska.

Men så ligger jag där i sängen när natten kommit, fortfarande någonstans irriterad över tingens ordning, och vaknar till av att en vettskrämd liten pojke famlar sig upp ur en mardröm och kvävt skriker pappa! pappa! och viftar med armarna tills han finner min hals och trycker sig så hårt mot mig att jag knappt kan andas och han snyftar och skakar i hela kroppen tills jag lyckats vyssja honom lugn och han efter ett tag somnar fortfarande fastklamrad kring mig. Hur jag ligger där och försöker insupa den säregna känsla som jag antar drabbar alla föräldrar då och då – att i min famn sover ett litet barn som känner fullständig tillit till mig, ett barn som i detta nu ser mig som sitt allt.

Och det är alltid en tanke som får det att svindla.

Lite mer om det här med HBO

Jag skrev ju tidigare om det här med HBO:s lansering i Norden, och i går hölls en presskonferens i Stockholm där planerna konkretiserades. För mindre än tio euro i månaden kommer allt material från HBO – och även från en del andra distributörer som Starz, brittiska Sky och kanadensiska Showcase enligt pressmeddelandet – att erbjudas, och det bara en dag efter originalsändningen i USA (åtminstone HBO-serierna).

Tv-älskare har fått hjärtinfarkter för mindre.

Satsningen är tveklöst spännande och nydanande. HBO har varit – och är fortfarande – oerhört restriktiva när det gäller att släppa sina tv-serier i digitalt format till andra kanaler än sina egna. Nya avsnitt av ”Game of thrones” och ”The newsroom” finns till exempel inte att köpa eller hyra via iTunes, Hulu, Netflix eller Amazon Prime. Inte ens HBO:s egen streamingtjänst HBO Go erbjuder några serier om man inte redan prenumererar på tv-kanalen via kabel. Så Nordensatsningen är unik, något HBO också poängterar till amerikanska nyhetsmedier.

Vi är en testverkstad alltså. Inte mig emot.

Frågan är dock hur stort intresset är utanför tv-nördkretsar. Jag kan ha drömt det här, men jag vill minnas att jag såg en siffra flyta förbi i flödet från gårdagens presskonferens (jag var inte där själv) som sade att de siktade på fem miljoner abonnenter i de nordiska länderna. Om den siffran stämmer (jag lyckas inte hitta den igen, tack Twitters usla sökfunktion), så är det en oerhört hög målsättning med tanke på att det bara bor 25 miljoner människor i de berörda länderna. 20-procentig täckning för en betal-tv-tjänst som dessutom bara ska streamas till digitala plattformar – nja, tillåt mig vara oerhört skeptisk.

För en sak bör man ha i åtanke – även om suget efter nya avsnitt av den här typen av tv-serier är stort, så är tittarunderlaget oväntat litet. En serie som ”Mad men” (som visserligen inte är en HBO-serie utan kommer från AMC) får oerhört mycket medial uppmärksamhet, men ses ändå inte av mer än cirka 60 000 människor när den sänds på tv i Sverige. Visst, många laddar ner avsnitten på andra vägar också, men ändå, det är smal-tv vi pratar om.

Men som sagt – siffran fem miljoner kan vara helt fel.

Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur det fungerar i praktiken och jag tänker absolut skaffa mig ett konto.

——

UPPDATERING: Enligt M3:s artikel så stämmer det här med fem miljoner nordiska användare. Det torde betyda 1,8 miljoner svenska abonnemang, det vill säga avsevärt fler än vad som i dag betalar för Spotify i Sverige. Ja, med positivt tänkande kan man komma långt, har jag hört.

Sång till den framgång som kom

Om någon har lyckats missa det så hade Peters roman ”Sång till den storm som ska komma” första recensionsdag i går, med närmast överjordiskt buller, bång och trumpeteri.

Trots att jag inte kan påstå att jag haft något med tillblivelsen att göra – mer än att komma och hälsa på honom två gånger under åren i Kambodja och vara allmänt moraliskt (eller kanske snarare omoraliskt) stöd – kan jag inte låta bli att känna stolthet. Det känns fint att det faktiskt blev något av oss, att alla de där kvällarna och nätterna under 00-talets första halva då vi satt och drömde om framtida litterära stordåd faktiskt kom att resultera i något. Peter är tveklöst den som mötts av störst kritikerapplåder och även försäljningsmässiga framgångar, men jag kan åtminstone stoltsera med vara den som hann debutera först (”Dannyboy & kärleken” kom 2005 och ”Pol Pots leende” året därefter) och jag är fortfarande en halv bok före honom. Pyttesmå detaljer till min fördel, men jag simmar tacksamt till de små livbojar jag kan klamra mig fast kring.

Och det känns på något sätt dubbelt fint att vi båda är bokaktuella på Natur & Kultur inom loppet av en dryg vecka. Under större delen av gårdagen, och även i dag nu på morgonen, så puffas det för både Peters och min bok på Adlibris förstasida – hans stort uppslagen i vänsterkrysset, min och Johannas i en lite mindre puff en bit ner i den högra spalten.

Det är klart att vi drömde om just något sådant alla de där blöta kvällarna som började med middag hos mig vid Odenplan och fortsatte med någon obskyr releasefest på Edenborgs café i Gamla stan eller barhäng på Söder om inget vinmingel stod till buds, men att de där drömmarna skulle komma att bli verklighet, nej – det vågade jag aldrig riktigt tro.

Grattis Peter.

Takvåningen

Ser att det planeras för ett litteraturhus i Stockholm i Författarförbundets och Förläggareföreningens regi, och det låter ju tveklöst lovvärt. Men jag måste säga att det mest spektakulära med artikeln i DN är att de på kulturdelens förstasida, där de av romaner på ett fyndigt sätt byggt just ett sådant hus, valt att sätta min sju år gamla debutroman på den översta och därmed mest fashionabla våningen, direkt under snedtaket Mikael Niemi.

Nu är frågan – är inte DN medvetna om mitt avståndstagande från Författarförbundet (och Förläggareföreningen) efter att de i början av året gjort tummen upp till det vettlösa låt oss låtsas att e-böcker bara kan lånas ut ett exemplar i taget-förslaget? Eller har de månne varit så snillrika att de tänkt ett steg längre och insett att jag står på vänskaplig fot med Författarförbundets purfärske ordförande Gunnar Ardelius, och att jag kanske kan tänka mig att ändra min ståndpunkt ifall Författarförbundet efter ordförandebytet börjar tänka i lite mer nyanserade och rimliga banor?

Svaret får framtiden utvisa. Redan nu kan jag dock tipsa om att Gunnar har startat en blogg om sitt liv som förbundsordförande. Följ den vetja.

Intervjuad i Arbetarbladet i dag

Åh, älska min gamla hemmatidning Arbetarbladet! I dag publicerar de en stor intervju med mig och Johanna gällande ”När två blev tre”, och reportern Ylwa Karlström som kom ner och gjorde intervjun har även skrivit en anknytande krönika gällande det här att alla gärna har åsikter om andras föräldraskap. På webben går det även att läsa ett av mina kapitel, det som med utgångspunkt i min morfars död behandlar mina förändrade känslor inför min egen dödlighet efter att Tage fötts.

Jag tog mig friheten att ta en skärmdump från sajten, eftersom jag tyckte att deras bild på oss blev så fin.

Bandet mellan författare och förlag

Åh, Sara Djurberg på Svensk Bokhandel sätter i ett blogginlägg (som inte är låsta utan fria att läsa även ut abonnemang) ord på mycket av det här jag har varit inne och tassat på i flera inlägg på sistone, angående förlags ansvar och inte ansvar gällande sina författare – något som ju aktualiserats dubbelt i samband med de konstiga turerna kring Thomas Salmes bluffpilotsbok och de eventuella utgivningarna av Breivikböcker.

Torsdagsnoteringar

Det här att inte bara Breiviks pappa ska skriva om sin son, utan att Anders Behring Breivik själv ämnar skriva minst tre böcker om sitt liv och sin ”gärning”? Och att det sägs finnas förlag som är intresserade av att ge ut det? Har människor verkligen ingen som helst skam i kroppen?

Jag vill ha en sådan här fotoram.

Efteranmälde mig till en halvfartskvällstidskurs i fantasylitteratur vid Stockholms universitet. Trots att det stod att det fanns platser kvar är jag nu placerad som reserv nummer 39. Att jag en gång i min ungdom skrev 1,9 på högskoleprovet och hade en någorlunda trygg gräddfil in på alla kurser känns numera väldigt avlägset.

Om de börjar göra något sådant här även med systemkameror kan jag banne mig komma att köpa mig min första Androiddrivna pryl.

Jag är väldigt glad över att Michael J Fox är så pass frisk att han känner sig redo att börja skådespela mer eller mindre på heltid igen. Hoppas det inte innebär att han försvinner från sina inhopp i ”The good wife” bara.

Snabba cash, att två sina händer och förkylning

Jag har recenserat ”Snabba cash II” för UNT:s räkning. Tre kajor stannade jag vid, tycker att storyn inte håller samma nivå som det oerhört imponerande tekniska hantverket.

Aftonbladet har publicerat en text angående det här med bluffpiloten Thomas Salme och hans bisarra utspel mot recensenten Malin Johansson, där alla inblandade har fått komma till tals, eller åtminstone erbjudits göra det. Och vad ska man säga, det är inget hålla sin författare bakom ryggen från Norstedts sida direkt, har aldrig sett en förläggare fördöma sin egen författare på ett liknande sätt.

Jag är alldeles för förkyld för att springa Midnattsloppet i morgon. Om någon vill ha min startplats, alldeles gratis dessutom, hojta till via kommentar, mejl eller Twitter.