Författare och skribent
Vi tog bilen till Rovasuando varifrån jag körde skoter till ”vårens” fiskepremiär i Nunasjärvi i dag. Rätt få som pimplade, rätt många som köpte hamburgare i det temporära gatukök (sjökök?) som fiskevårdsföreningen hade riggat på isen. Skotern på bilden samt pimpelutrustningen är ej mina egna, jag tillhörde dem som bara åt hamburgare.
Den andra bilden togs av Johanna redan i mitten av veckan. Den summerar rätt bra hur mina och Ejdas dagar ser ut här hemma.
Ville bara delge er det.
Vi har varit med och dragit igång en sorts bokcirkel på bibblan här i Vittangi. Till första träffen den 8 april ska alla ha läst en bok av en tornedalsförfattare, och än så länge har jag inte riktigt lyckats bestämma mig för vad jag ska ta mig an.
Johanna har däremot hittat sin förstabok, och även jag är mycket nyfiken på denna. Elsa Forsgren, född och uppvuxen i Vittangi, debuterade med Resa mellan ensamheter på Bonniers 1950, gav därefter aldrig ut någon mer bok och försvann därtill snart från den kulturella parnass hon tidigare varit en del av. Hon var utbildad konsthistoriker i Uppsala, även verksam som konstnär och agerade modell för Bror Hjorth flera gånger, hon är kvinnan som dansar på dennes staty utanför centralstationen i Uppsala och hon finns avporträtterad som samekvinna på den udda men mycket vackra altartavla han målat i kyrkan i Jukkasjärvi.
Elsa Forsgren var född 1920, årsbarn med Johannas mormor och troligen alltså folkskolekamrat till henne. Forsgren har kallats Modernisten från Vittangi, och verkar från början av 1950-talet ha varit mer eller mindre bortglömd innan hon 2010 uppmärksammades i en essä av Erik Jonsson i tidskriften Provins.
Resa mellan ensamheter – en samling av noveller, aforismer, allegoriska sagor och satiriska berättelser som av kritiker sågs som en trolig start på ett viktigt författarskap – är i dag extremt svår att få tag på. Den finns inte att köpa på något antikvariat (åtminstone är den inte inlagd i någon databas som Antikvariat.net eller Bokbörsen) och blott sex bibliotek i Sverige har ett exemplar. Intressant nog gjordes en Daisyinläsning så sent som 2010, kanske efterfrågade någon synskadad den som talbok efter uppmärksamheten i Provins.
Men när detta skrivs ligger trots allt Resa mellan ensamheter bredvid mig på skrivbordet, Johannas syster Niddis svärmor hade ett välbevarat exemplar i sin bokhylla. Boken är dedikerad Till alla Stackars i världen, och framstår utifrån de korta utdrag som Johanna publicerat på Bokhora även vara ett viktigt om än alltså relativt bortglömt bidrag till den svenska feministiska litteraturhistorien.
Jag ställer mig i kö efter henne. Men till första bokträffen väljer jag nog något annat tornedalskt, trist om alla läser samma bok.
Frågan är bara vad.
Jag har ju inte poddat sedan tiden då jag och Johanna gjorde vår litteraturvideopodd DJtv på veckobasis. Sedan blev vi föräldrar, Tage tog allt mer tid och sakteliga gav vi upp. Jag drömmer fortfarande om att ha någon sorts podd på reguljär eller irreguljär basis, men vi får väl se om det någonsin blir verklighet.
Tur då att det går att vara med i TVdags-podden ibland!
Som i dag, då jag begår premiär i denna eminenta podd tillsammans med Julia Skott och Ida Kjellin. Hela avsnittet är tillägnat Veronica Mars i allmänhet och Veronica Mars-filmen i synnerhet. Mycket roligt var det att spela in, och jag tror att det kan tänkas vara roligt att lyssna också.
Inför inspelningen rotade jag lite i arkivet i min gamla tv-blogg 43 minuter, och hittade 18 (!) inlägg från åren 2005-2006 som direkt eller indirekt handlar om Veronica Mars. Jag var verkligen en marshmallow när det begav sig.
Här går vårt avsnitt att ladda ned. Det går också utmärkt att prenumerera på podden via iTunes.
I stället för att skriva episka inlägg här har jag de senaste dagarna skrivit ganska långt om The good wife och väldigt långt om The walking dead på TVdags. Det första på egen hand, det andra tillsammans med mannen som här i spalterna alltid gått under namnet DN-Mattias.
The walking dead-avsnittet. Hua säger jag bara.
I morgon kommer min pappa hit på besök, jag och Ejda kör in till Kiruna på förmiddagen och hämtar honom från nattåget. Första gången han var här fick han äran att riva en vägg för att skapa ett stort vardagsrum på bottenvåningen, och andra gången fick han lägga nytt golv i barnens rum på ovanvåningen.
Alltså borde vi sätta honom i arbete på källarplanet nu. Tvättstugan skulle behöva grejas till. Vad säger du pappa?
Argh! Det här är första dagen i årets #blogg100-serie som jag inte kommer på en enda vettig grej att blogga om.
Visserligen har dagen varit lång. Och jag har precis sett det kanske nattsvartaste avsnitten av ”The walking dead” någonsin vilket tog musten ur mig en smula vilket jag skulle kunna skriva om men jag sparar nog det till ett inlägg på TVdags.
Så vi stannar här. Ska gå till sängs och läsa i Elin Boardys ”Mary Jones historia”, lär väl somna efter tre sidor. Nej, inte för att den är tråkig, utan för att det helt enkelt är så jag tenderar göra dessa kvällar.
Skrev just en kommentar till Karin Boye-inlägget som var längre än mitt ursprungsinlägg, så jag tycker gott att en kan läsa den för att få en lite fördjupad bild av vad jag tänker om det hela (samt för att få en liten inblick i vad jag ägnade mig åt i tonåren).
Nu ska jag äntligen se Veronica Mars-filmen. Mot filmrummet i källaren!
Efter en duktig fjolvecka (osäker på om det är ett riktigt ord) då jag bockade av fyra träningspass på min 100-utmaning före New York Marathon, har jag den här veckan gjort detta ogjort genom att inte träna en enda gång. Orsaken stavas för många deadlines, jag har lagt all barnfri tid på att jobba.
Men i dag blev det i alla fall en rejäl genomkörare, då det mittenlördagen i mars varje år anordnas det traditionsenliga skidloppet Kopparrajden mellan Svappavaara och Vittangi. Sträckan i huvudklassen är 28 kilometer och i år var det äntligen deltagarpremiär även för mig efter att fjolmars (kör hårt på fjol nu) försvann i en dimma av influensor och pre-Ejdabestyr. Dock hade jag bara 5,5 kilometer skidåkning i kroppen hittills i vinter – och dessförinnan hade jag inte stått på ett par skidor på cirka ett decennium – så jag nöjde mig med den mer modesta motionsklassen där starten är förlagd vid Suptallen 11 kilometer från Vittangi sportplats.
Min tid på dryga timmen var rätt blygsam, men jag stakade på så gott jag kunde, blev rejält trött och hade i alla fall fyra-fem personer bakom mig i spåret när jag spurtade in på stadion och möttes av hejarop från familj och svärföräldrar. Ett par minusgrader i luften, glimtar av sol och stormvindar som tillfälligt hade mojnat. En väl spenderad förmiddag.
Nu har vi barnfritt, Tage och Ejda sover över hos sin mommo och moppa. Vi ägnar tiden åt sådant som aldrig hinns med när de är hemma, det vill säga städa huset.
Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.
Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.
Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?
Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.
Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.
Det blev tårtkalas med den närmaste släkten i går kväll för vår nyblivne fyraåring.
Tyvärr glömde vi dock bort det obligatoriska kalasinslaget fiskdamm vilket orsakade mycken gråt och tandagnisslan vid sänggång när födelsedagsbarnet kom på det hela. Lösningen blev att anordna en frukostfiskdamm i morse där Tage fick fiska upp sin frukostmacka och yoggi, som hade placerats i en Icakasse, med hjälp av en innebandyklubba bakom en rosa filt vi hängt upp mellan köket och hallen.
Alla nöjda, dagen räddad.
Älskade Tage. Din födelse är den enskilt största och viktigaste händelse som inträffat i mitt liv. Sedan ett knappt år har du visserligen hård konkurrens av din lillasyster, men hennes födelse innebar inte i sig samma omvälvande förändring av tillvaron.
Födelsedagen inleddes med sovmorgon till klockan sex (för jo, just nu är det att betrakta som sovmorgon, de senaste veckorna har Tage ofta ansett fyra vara en bra uppstigningstid) följt av amerikanska pannkakor.
Det är mycket möjligt att jag var dem som njöt av dem mest.
Det enda som är tråkigt med att vara gift med Johanna är att giftermålet, alltså själva akten i fråga, alltid kommer att vara blott en parentes till det som hände dagen efter.