Författare och skribent
Jag har haft en fin helg i Stockholm, med många bra och roliga punkter avbockade från att träffa och göra-listan.
Men att komma hem igen och få tränga till sig lite plats i sängen bredvid Pejdo Po, som sussar på tvären som vanligt, det slår allt.
Ska också försöka minnas dessa ömma känslor när hon vaknar vid halv tre i natt och tycker att det är hög tid att stiga upp.
Sitter och väntar på att det ska bli dags att lyfta för att flyga till Stockholm. Efter Johannas mycket fina inlägg i går, där hon bland annat beskrev hur hon drabbades av fatalism under en flygning och förberedde ett hej då-sms om de skulle börja störta, känner jag mig tvungen att nu göra något liknande.
Ejda och Tage, ni är de mest fantastiska personer jag någonsin träffat. Jösses vad jag älskar er och är stolt över att ha varit med och skapat er. Och dig också Johanna (älskar alltså, inte skapat)!
Med det sagt, dags att stänga av ett tag.
Och att Norwegian håller fast i att mobilen måste stängas av vid start och landning för den delen, vad är grejen med det?
——
Uppdatering: Kom ner igen hel och ren. Nu på pendeln mot stan.
På tal om besöksstatistik. Sedan Sverigedemokraternas förfärliga EU-valaffischer om ”organiserat tiggeri” kom upp i tunnelbanan i Stockholm har en del som sökt om information i ämnet hamnat på min blogg, närmare bestämt på det här inlägget, från när Dagens Nyheter i fjol drog igång sin utmärkta artikelserie om den bistra verklighet som tiggarna lever i.
Jag ska till Stockholm i helgen. Jag känner ärligt talat reellt obehag inför tanken på att gå ner i tunnelbanan och möta de där bilderna. Gud vad jag hoppas att SD:s gräsliga kampanj slår tillbaka mot dem själva.
Hade tänkt blogga något meningslöst om min dag, men så såg jag precis att filmaren och Searching for Sugar Man-regissören Malik Bendjelloul hittats död, blott 36 år gammal. Mycket tragiskt.
Min vardag får anstå till en annan dag.
Jösses! I all denna schlageryra har jag ju alldeles glömt bort dagens #blogg100-inlägg! Nåväl, två minuter kvar, lugna puckar.
Några för många låga poäng för att jag tror att det ska räcka hela vägen för Sanna Nielsen. Men det blir nog förlust på håret. Eller möjligen skägget.
I dag har vi haft vad jag skulle vilja klassa som den första riktiga vårdagen. Solsken, vindstilla och genuin värme i luften.
Jag, Tage och Ejda hängde ute större delen av dagen, och det enda smolket i glädjebägaren var att jag insåg att jag på grund av total nybörjaridioti har sett till att den största högen snö som finns på gården är placerad exakt ovanför barnens sandlåda. Så om jag inte tar mig an att skotta så blir det ingen sandlek på ännu en vecka, trots att ungefär halva gården redan i dag är snöfri.
Tur då att grannen mittemot har lite större rutin på snöskottarområdet så att vi kunde gå dit och leka lite i deras sandlåda.
En sak med Appleprylar kopplade till ens iCloudkonto är att det sparas en hel del jox och inställningar som ärvs vidare när man byter telefon. Jag upptäckte exempelvis just att jag under min tid som iPhoneägare, det blir väl fem år till hösten om minnet står mig bi, har lagt in 13 olika larmtider för uppstigning bara mellan klockan 03-06.
Att de larmtider jag därefter lagt in för timmarna 06-09 går att räkna på ena handens fingrar säger en del om hur min livssituation sett ut under större delen av tiden som iPhoneägare.
Valborg. Mina Uppsalaår är svunna, kommer aldrig åter och så ska det vara, men den här dagen tänker jag alltid extra på dem. Faktumet att prognosen skvallrar om lågtryck där nere gör mig lite dyster. Jag unnar alla en fin Uppsalavalborg.
Fast det är klart, helt svunnet är Uppsalalivet inte. Alla minnen kommer så klart att tragglas framåt och bakåt när Tage och Ejda blir gamla nog för att flytta dit och börja plugga på universitetet och skriver in sig på Kalmar nation så som det är bestämt.
Men dit är det ju trots allt ett antal år.
Nedanstående kvartett klättringar inträffade inom loppet av femton minuter i dag på seneftermiddagen.
För det klättras här nu. Oavbrutet. Upp, upp, upp och iväg. Eller ner. Med ett brak.
Jag städade bort det sista av vintern från gården i dag. Ställde in Tages snöskyfflar och lilla plog i förrådet, flyttade pulkorna från frontplats i garaget till de bakre regionerna. Avslutade med att byta till sommardäck på bilen.
Föga förvånande upptäcker jag därför nu i kväll att prognosen utlovar minusgrader samt tidvis ymnigt snöfall den kommande veckan.
Och samtidigt som jag yvs över att jag numera springer mina joggingturer runt 5.30 minuter per kilometer, ser jag att Morgan som jag ju ska springa höstens maraton tillsammans med just klockade ett millopp med en genomsnittlig kilometertid på cirka 4.05.
Jag har en bit kvar.
Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?
Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!
Den rundan hände så klart aldrig.
Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?