Kindle Fire, bildströmmen och frisören

• Den här veckan släpps e-boksläsaren/surfplattan Kindle Fire i USA (samt även två andra nya varianter av Kindlen). Då Fire är ytterst aggressivt prissatt med sina 199 dollar, antas den bli den första verkliga utmanaren till Apples iPad på surfplatte/pekdator/kalladetvadfannivill-området. Nu har de första recensionerna börjat trilla in, jag har hittills sett New York Times samt The Verges rätt ingående tester. Summa kardemumma: Föga förvånande rejält sämre kvalitet än iPaden rent hårdvarumässigt (den billigaste iPaden kostar 499 dollar), men en väldigt bra platta sett till priset. Och The Verge prisar verkligen integrationen till Amazons egen butik. För till skillnad från iPaden, som faktiskt har visat sig vara en rätt nyttig pryl för att skapa vissa typer av saker på, så är Kindle Fire inriktad på en enda sak – konsumera olika typer av media, och då självklart allra helst sådan som köpts hos Amazon.

• En av de mer omdiskuterade funktionerna i nya iOS 5 är funktionen bildström, eller photostream som den heter på engelska. På sätt och vis väldigt bra, alla bilder du plåtar på någon av dina iOS 5-enheter synkas automatiskt till alla enheter inklusive till iPhoto på datorn. Tar jag en bild med iPhonen på stan dyker den alltså upp på datorn hemma utan att jag behöver göra något. Det som kritiserats är dock främst att tjänsten endast erbjuder ett allt eller inget-läge, det går helt enkelt inte att radera foton ur bildströmmen så länge man inte raderar alla bilder som finns däri. Hittills har det inte stört mig så mycket, bilderna försvinner av sig själva efter en månad om man inte gör något med dem och man behöver ju faktiskt inte bry sig om den där mappen alls egentligen, utan bara veta att bilderna ligger där om man behöver de.

Med det sagt upptäckte jag dock en söt men på sikt möjligen irriterande grej. Jag har även kopplat in iPaden i bildströmmen, den är ju ett ypperligt sätt att kolla igenom fotoalbum på, bland annat. Mest används ju i ärlighetens namn dock vår iPad främst av Tage, han spelar spel och kollar på irriterande gummibjörnsvideor på Youtube. Ett av hans senaste favoritspel är Tocaboca Hair Salon, där man klipper samt fixar till håret på olika djur. Plus tar bilder på dem, bilder som … ja just det, hamnar i min bildström inte bara i iPaden, utan också i min dator och på min telefon.

Bara under helgen hade han lyckats knäppa 66 nya frisyrbilder.

Kan ju vara bra som inspiration när vi tar honom till frisören om inte annat.

PSB, Linkedin och Amazons utlåningstjänst

Några korta grejer så här på fredagen:

• Pet Shop Boys jobbar på ett nytt album, och aviserar det enbart genom att börja sälja en ny t-shirt. Fint.

• Jag har skaffat mig ett konto på Linkedin. Vet ännu inte riktigt vad jag ska med det till, men vafalls, lägg till mig vetja.

• Sydsvenskan skriver om det här med att Amazon startar utlåning av e-böcker via sin betaltjänst Amazon Prime. En sak jag tycker att de missar är dock att utlåningssystemet för e-böcker i USA ofta är betydligt sämre än det vi har i Sverige, vilket gör att Amazons tjänst fyller ett större tomrum på den amerikanska marknaden än den skulle göra här hos oss. Nu finns det ju visserligen en liten risk att ett sådant system kan komma att införas i Sverige också, men eftersom jag då har lovat att emigrera, utgår jag ifrån att de väljer en annan väg.

Låt oss vända blickarna nedåt

Jag har lite utan att jag egentligen förstår hur det gått till – eller ja, jag vet på ett sätt hur det har gått till men mer om det senare – kommit att bestämma mig för att jag inom kort ska börja skriva en helt annan roman än den sedan länge planerade roman #3. Den är på intet sätt nedlagd, bara skjuten på framtiden ett halvår eller så. Men innan dess ska jag alltså skriva något helt annat, något som jag tror kan bli rätt så jäkla bra och inte minst förbaskat underhållande om jag får ihop det som jag har tänkt.

För att så ska kunna ske behöver jag dock veta saker om Stockholms innerstads tunnlar. Alla sorters tunnlar. Fakta, kuriosa, rena lögner och . Tips på läsning i bokform, på forum och nördiga sajter. Allt är av intresse. Plus en sjuherrans massa fakta om bygget av citybanan, men där tror jag nog att Trafikverket kan stå mig bi.

Så – tips montages tacksamt endera här, i mejlform eller muntligen. Jag måste börja förbereda mig.

Visste förlagen i förväg att Jobs snart skulle dö?

I det nya numret av Svensk Bokhandel (ej på nätet) stod en intressant grej jag inte sett någonstans tidigare. Martin Kaunitz som var den svenske förläggaren på Albert Bonniers förlag för Steve Jobs-biografin, intervjuas angående turerna inför utgivningen. Eftersom Walter Isaacsons bok kom ut mindre än tre veckor efter Steve Jobs död, utgick de flesta – jag inräknad – från att boken hade snabböversatts för att hinna komma ut samtidigt i Sverige som i USA. Så var dock inte fallet. Martin Kaunitz säger: Vi fick manus tidigt i juli, men utgångspunkten var att boken skulle komma ut först när Steve Jobs hade avlidit. Det var så han ville ha det. Det enda vi visste var att så särskilt lång tid kunde det inte vara kvar.

Det är ett till synes anspråkslöst uttalande som i förlängningen innehåller rätt uppseendeväckande uppgifter gällande den amerikanska originalutgivningen.

Om Jobs krävt att boken skulle komma ut först efter hans död, betyder det att det amerikanska förlaget Simon & Schuster redan i mitten av augusti var säkra på att Jobs skulle vara död inom några månader, eftersom de den 15 augusti meddelade att biografin skulle ges ut den 21 november (datumet ändrades sedan till den 24 oktober efter att Jobs avlidit).

Och så skulle det väl kunna vara antar jag, även om det framstår som väldigt makabert – den 15 augusti var Steve Jobs fortfarande Apples vd, det var först den 24 augusti som han meddelade företagets ledning att han skulle avgå.

Problemet är dock att det här motsägs av flera saker i boken, i de sista kapitel som författaren Walter Isaacson sammanställde först när Jobs dött. Några dagar innan han avgår som vd frågar Jobs Isaacson om han kommer att tycka om att läsa allt som står i boken. Isaacson säger nej, det kommer nog Jobs inte att göra. Det är bra, svarar Jobs, då kommer det inte att verka som en bok gjord på min beställning. Jag kommer inte att läsa den på ett tag, för jag vill inte bli arg. Kanske läser jag den om ett år – om jag fortfarande finns i livet. På kvällen efter att han avgått den 24 augusti pratar han också med Isaacson och säger då att han hoppas kunna fortsätta vara aktiv på Apple även framöver. Jag ska arbeta med nya produkter och marknadsföring och sånt jag tycker är roligt, säger han. Båda de här sakerna säger alltså Jobs efter att boken fått ett utgivningsdatum annonserat.

Självklart kan de här uttalandena handla om önsketänkande från Jobs sida, att han försöker fly från den grymma verkligheten. Men det verkar i sånt fall så underligt att Isaacson valt att plocka med citaten, för om det var så att hans förlag vid den här tidpunkten visste att Jobs skulle vara död före den 21 november, då måste ju Isaacson också ha vetat det. Och med tanke på hur ärlig boken framstår i alla avseenden, varför nämner han aldrig att de nu visste med säkerhet att tiden var utmätt? Det verkar konstigt.

Det finns en till underlighet med den svenske förläggarens uttalande. Om det var så att Albert Bonniers förlag redan i början av juli fick indikationer från USA-förlaget att det inte var lång tid kvar för Jobs, så bör samma information ha gått ut till alla förlag i de över 20 länder som gav ut egna översättningar i slutet av oktober. Med tanke på den totala radiotystnad som alltid rått från Apples sida gällande Jobs vacklande hälsa ända sedan han drabbades av cancer första gången 2004, låter det konstigt att förlaget skulle tillåtas sprida en sådan uppgift till bokförlag världen över, även om det skett med krav på sekretess.

Jag har inte sett några uppgifter i den här riktningen någonstans tidigare – vare sig i USA eller Sverige – och då följer jag ändå rapporteringen kring Apple på en nivå som det nog i Sverige går att räkna på händernas båda fingrar. Har jag trots allt lyckats missa något, eller är det här helt nya uppgifter – oavsett om de stämmer eller inte?

I ett hus vid skogens slut, liten gubbe tittar ut. Viftande ett gevär.

Såg ”Contagion” i går, gick med magvärk därifrån, andnöd och en akut känsla av att jag måste spärra in Tage i ett sterilt rum utan kontakt med yttervärlden så att han aldrig aldrig aldrig kan komma i kontakt med något sorts virus. Endera det, eller en stuga i skogen långt från ära och redighet beväpnade till tänderna och redo att skjuta varje potentiellt smittspridande människa som vågar närma sig vårt enkla tjäll.

——

Min recension av Steve Jobs-biografin publicerades i UNT i går, en recension som föregicks av en liten diskussion på Twitter i fredags huruvida jag som välkänd mac-kramare skulle kunna tänka mig att skriva något negativt om Jobs person. Då jag tidigt i texten skriver Steve Jobs var på många sätt ett praktarsle tycker jag det får anses påvisat att jag faktiskt kunde det. Att UNT:s rubriksättare trots detta väljer att kalla honom älskvärd, är inget jag själv kan lastas för, I did not have sexual relations with that headline, no way José.

——

Och just det ja – det här med Rix FM:s reklamkampanj är ju särdeles tragikomiskt, och de har nu tvingats be om ursäkt på sin hemsida. Även i vår trappuppgång har den skördat offer, två förtvivlade grannar hade i går satt upp reklamlapparna på anslagstavlan i entrén och skrivit egna meddelanden under där de lovade och svor att de faktiskt inte alls hade spelat någon musik natten till lördagen, utan tvärtom sovit tungt. Om det är så att Rix FM inte trodde att den här kampanjen skulle slå slint, så har de väldigt dålig människokännedom. Och om de förstod att den skulle slå slint men tyckte att det var en ”kul grej” och körde ändå, då tycker jag faktiskt att de är rätt elaka.

Skarpt läge

Arbetsförmiddag i dag på riktigt, behövde inte låtsas gå ifrån dagis – förlåt förskolan – utan fick vinka hej då i skarpt läge och lämna barnet vind för våg bland de andra små illbatingarna. Ska dock tillbaka igen alldeles strax, ska vara med på sovstunden och sedan ta honom under armen och göra helg.

Med tanke på att jag inte gått upp senare än halv sex någon dag den här veckan, känns det som att det finns en påtaglig risk att även jag somnar på det där da … jag menar förskolegolvet.

——

Och just det ja – det var en fin recension av min roman hos Tidningen Kulturen för några dagar sedan. Hurra!

Jobb, inskolning och makt

Nej, jag har inte gått upp i rök. Jag har bara fullt upp med några jobbgrejer på kvällarna samtidigt som jag skolar in Tage på dagis – förlåt förskolan – mest hela dagarna.

Inskolningen går bra. Tage verkar gilla sin dagisfröken – förlåt pedagog – väldigt mycket och bryr sig inte nämnvärt när jag låtsasgår till jobbet (men egentligen går in igen genom en annan dörr och sätter mig i personalrummet och ugglar med mina jobbgrejer eller som nu skriver blogginlägg).

Jag vill för övrigt passa på att tipsa om en helt strålande ny podcast om makt och strukturer på internet som mina vänner Josefine, Fredrik och Julia har börjat göra. Maktministeriet heter den, och första avsnittet lovar mycket gott.

Och på tal om podcast – nej, DJtv är inte dött. Vi har planer och drömmar. Däremot är det sämre med tid. Men snart. Snart!

Och äventyren på Pocketshop bara fortsätter

Fick en faksimil från Aftonbladets pocketsida skickad till mig i går från förlaget, en liten men fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” hade varit med förra veckan, vilket jag hade missat. Cecilia Gustavsson ansåg visserligen romanen vara något ordrik och kringelikrokarna lite väl många, men landade ändå i en väldigt positiv konklusion och konstaterade att slutet är … helt perfekt. Det gladde mig, eftersom jag är väldigt nöjd med hur berättelsen knyts ihop. Ett ryckcitat har lagts in på recensionssidan.

Och när jag ändå är inne på det här med att smörja mitt ego, så var jag inne på Pocketshop vid Sergels torg i går – ja, den där jag hade den där udda upplevelsen för några veckor sedan – och såg att de placerat boken på sin tipshylla, med följande motivering:

Som om inte det vore nog gick en kvinna fram och plockade ett exemplar från hyllan, och köpte boken under de få minuter jag var där, vilket var första gången jag sett någon köpa mina böcker, bortsett från när jag haft signeringar. När jag twittrade om den illustra händelsen var det många som svarade och tyckte att jag borde ha gett mig tillkänna och erbjudit att sätta en kråka i hennes bok, men jag vet inte, något höll mig tillbaka, jag har lite svårt för sådana där situationer, är ingen försäljare på det sättet, eller egentligen på något sätt – vilket varit en smula problematiskt när jag agerat egenutgivare.

Så jag stod kvar någon meter bort, och stirrade som en lagom intensiv stalkerblick i stället.

Grattis Amanda Svensson!

Fyra noteringar angående Augustprisnomineringarna:

• När jag såg listan över den skönlitterära klassen tänkte jag: Klart att Amanda Svensson vinner. Nej, jag har ännu inte läst hennes bok. Men att hon plockar hem statyetten känns självklart, hon är ett solklart exempel på Augustvinnarperson. Såg sedan att även Jonas Thente var övertygad om saken. Men jag tänkte det innan jag såg hans kommentar, promise.

• Det torde vara rätt lågt odds på att Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs ”Cirkeln” plockar hem utmärkelsen i barn- och ungdomsklassen.

• Faktaklassen är lika omöjlig att sia om som alla andra år.

• Könsfördelningen i huvudklassen? Tre-tre. Rätt bra med tanke på hur den mörka historien ser ut, även om det gott hade fått kunna vara 4-2 i kvinnlig favör för en gångs skull också.

Big in Wikipedia

Alltså inte för att jag klagar, men jag måste säga att det känns en smula udda att en tysk wikipedian har gjort sig besväret att skapa en sida om mig på tyska Wikipedia, en sida som till sitt innehåll dessutom är betydligt mer ambitiös och innehållsrik än på den svenska diton.

Personen som skapat sidan, som om jag förstår det hela rätt verkar vara en flitig Wikipediaskribent som lagt in hundratals poster på tyska Wikipedia, verkar ha utgått från den svenska sidan och kryddat den med i princip all personlig info jag lagt upp om mig själv här på sajten.

Så nu finns jag alltså i Tyskland. Låt nu inte detta gå till spillo, utan:

Hör upp litterära agenter – jag är godkänd och officiell på tyska Wikipedia! Sajna upp mig och sälj mina böcker till vårt södra grannland för bövelen. Jag lovar att ni får mig (rätt så) billigt.

Polotröjan – nu även på svenska

Hoppsan, Albert Bonniers förlag ligger inte på latsidan. Steve Jobs-biografin landar på bokhandelsdiskarna i Sverige samma dag som den ges ut i USA. På svenska alltså.

När Dan Browns ”Den förlorade symbolen” skulle ges ut anlitade Bonniers sju översättare som jobbade med varsin del av boken för att hinna få ut den så kort efter den engelskspråkiga utgivningen som möjligt. Då handlade det om att Browns förlag vägrade släppa manuset till översättning före originalutgivningen. Så är ju uppenbarligen inte fallet här eftersom Bonniers kommer att ha hunnit översätta samt trycka den svenska upplagan till samma dag som USA-utgivningen, men något säger mig att översättaren haft det rejält svettigt.

Okej, det här gör ju mitt recensionsarbete med boken i fråga rejält mycket enklare. Hurra!

 

Polotröjan

Jag kan inte riktigt sluta älta det här med Steve Jobs.

I Walter Isaacsons officiella biografi om Applegrundaren – som släpps i USA den 24 oktober och som jag ska recensera för UNT så fort jag hunnit lägga vantarna på ett exemplar och plöja – beskrivs bland annat hur det kommer sig att Jobs alltid bar svart polotröja och jeans.

Det visar sig att han vid ett besök hos Sony i Japan i början av 80-talet – Jobs var besatt av Sony i början av sin karriär – fick vetskap om att den berömde modedesignern Issey Miyake hade formgivit en sorts arbetsuniform åt dem som arbetade på Sony. Jobs tyckte att det lät utmärkt och föreslog att Miyake skulle göra en uniform åt Apples anställda också, eftersom det skulle öka sammanhållningen på företaget. Väl hemma blev idén föga förvånande nedröstad av Apples anställda, men hos Jobs hade ett frö i stället såtts om att han kanske åtminstone borde ha en egen uniform. Han hade sett att Issey Miyake själv brukade bära en polotröja som Jobs gillade, och frågade om han inte kunde tillverka några åt honom.

Miyake skickade över ett hundratal, nog för att räcka en livstid. Resten är modehistoria.