Kategori: Litteraturvärlden

Soundtrack of my novel #4: It’s all been done

Fjärde person ut i låtkalenderstafetten för ”Vi har redan sagt hej då” är journalisten och redaktören och bloggaren och twittraren Julia Skott. Hon bjuder på lite toner från 90-talet genom låten ”It’s all been done” av Barenaked Ladies.

Julias motivering:

Det kändes nästan genast som en given låt till bokens soundtrack, kanske till och med lite väl övertydlig. It’s all been done before, liksom. Jag har gjort det här förut, du har gjort det här förut, vi har gjort det här förut.

Men om jag gör såhär, om du gör såhär, vad händer då? Om jag försöker?

Lite uttråkad, lite frustrerad, lite desperat.

Det var roligare förr.

Här kan man se videon, som av trist upphovsrättsanledning inte får bäddas in på externa sajter.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother

Soundtrack of my novel #3: Dom vet ingenting om oss

Tredje person ut i låtkalendern är skribenten Jessica Johansson, som driver bokbloggen Ord och inga visor och även finns på Twitter under samma namn. Låten som hon valt är ”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother. Eller egentligen är det väl Pengabrorsan som har gjort den, det var ju så han kallade sig när han gav ut sitt svenskspråkiga album, den gode Anders Wendin.

Jessicas motivering:

Precis som ”Vi har redan sagt hej då”, så känns ”Dom vet ingenting om oss” väldigt nutida. Jag vet egentligen inte varför låten känns så, vilket förstås inte låter särskilt bra i en sådan här motivering men jag råder alla till att lyssna på den och se om ni känner samma sak.

Jag tycker också att låten reflekterar kring samma ämnen som romanen. Sångaren och den han sjunger om befinner sig i en bubbla och struntar i vad alla andra tycker. Det är fint, precis som att ”Vi har aldrig sagt hej då” är en fin roman. Svårare än så behöver det
nog inte vara.

Bonuslåt: Tom Waits – ”Long way home” (en låt om att vara ensam, och om att inte vara ensam. Den passar också fint till romanens tema).

Och just det ja – Jessica låter hälsa att hon söker nya skribentjobb efter årsskiftet. Så se det här inte bara som ett inlägg i låtkalendern, utan också som en jobbannons!

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)

Soundtrack of my novel #2: Energy

Det andra bidraget till Soundtrack of my novel-serien kommer från Gustav Almestad, bibliotekarie till yrket som även finns på Twitter under namnet @grovtinitiativ samt driver bloggarna Nerd Life Deluxe samt Pillow Talk hos Nyheter 24. Tidigare drev han även Läsbloggen hos Popmani, där sista inlägget kom att bli en recension av min roman.

Gustavs bidrag är ”Energy” av Keri Hilson, och i motiveringen bjuder han på en tolkning av varför Iris agerar som hon gör i romanen som jag tycker är väldigt intressant.

Gustavs motivering:

Keri Hilson sjunger om en slitning som säkert har pågått en evighet, svår att egentligen jämföra med de få veckor som Iris hoppas att Filip ska ta sig i kragen. På papperet åtminstone, men Iris är så snabb. Hon går så fort fram att hon börjar med misstro, med sorg, befinner sig mentalt i punkten av åratals slit från start. Hon har redan kommit fram till att hon inte orkar. Hennes raka besked i romanens början är inte så mycket öppenhet som ett sista ultimatum för att slippa mer. Hon har säkert använt liknande metoder förr, men kan aldrig avfärda direkt som hon vill ens när svaret dröjer. Egentligen är hon lika rädd som Filip, de har bara motsatta strategier för att hantera samma rädsla. Man vill att det ska vara motsatser som tar ut varandra och gör det rimligt, men de envisas med att slippa orka.

Jag hör dem upprepa det som ett mantra: orkar inte bli sårad, orkar inte vänta, orkar inte, det tar för mycket energi. Men det kostar lika mycket energi att stöta ifrån sig som det gör att kämpa, och så känner man tillsammans med dem hur energin dräneras ändå.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)

Soundtrack of my novel #1: Hello

Först ut i min låtkalender är Therese Dahl, som driver bokbloggen Pocketlover och twittrar som @Pocketlover_se. Låten hon valt ut är Lionel Richies ”Hello”. Anledningen till att jag låter henne börja är inte för att jag tror att ”Hello” är särskilt typisk för den lista som ska komma, utan för att

1) Det är trevligt att börja med att säga Hej! och

2) Det är även så ”Vi har redan sagt hej då” inleds – med att Filip och Iris möts och där den första frasen visserligen inte bokstavligen är Hej utan Där är du ju, precis där du sade att du skulle vara, men andemeningen ändå är klar:

Hej, är det mig du letar efter?

Thereses motivering:

Så fort jag fick erbjudandet om att bidra till ”Vi har redan sagt hej då”-listan visste jag vilken låt jag skulle välja. Det kom till mig direkt. Det är ingen låt som jag vanligtvis lyssnar på. Den tillhör inte heller den typ av musik som jag egentligen gillar. Men det är nåt med känslan i låten, tongångarna, texten. Låten jag pratar om är Lionel Richies ”Hello”. Jag har nog fått en något sorglig vibb av boken, speciellt så här i efterhand och det är antagligen därför jag kom att tänka på ”Hello”. En något dyster text som jag tycker passar in på boken. Jag upplever huvudpersonen som något vilsen, letande efter den rätta. Efter kärlek och värme. Någon att älska och som älskar honom.

Och nu blir det låtfest i dagarna tjugofyra

I början av december 2009 presenterade jag planerna på att ge ut min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” på egen hand som ett självutgivningsexperiment. Jag skapade själv den traditionella pappersboken, e-boken och ljudboken, lyckades få gott genomslag i medierna, med tiden kom romanen att bli recenserad eller åtminstone omskriven i samtliga av landets riksmedier.

Det som gladde mig allra mest var dock att läsarna faktiskt uppskattade det jag hade skrivit. Det gick att få ihop en bra roman utan att någon utomstående hjälpte till. En bättre roman än min första, storförlagsutgivna sådana.

Även om det skulle visa sig bra mycket jobbigare än vad jag inledningsvis trodde.

Hur som helst. För ett par månader gav Massolit Förlag ut boken i (en väldigt snygg) pocketversion, och cirkeln är därmed redo att slutas och jag kan äntligen gå vidare mot ett nytt romanprojekt. Och jag har beslutat att knyta ihop säcken genom att göra en …

JULKALENDER!

Eller ja, låtkalender för att vara exakt. Jag har kontaktat 24 personer (kommer snart att ha gjort i alla fall, några mejl återstår) som alla har koppling till mig eller litteraturvärlden eller oftast bådadera, och låtit dem välja en låt som skulle passa in i ett soundtrack för ”Vi har redan sagt hej då”. I de fall de inte i förväg har läst boken har jag bett dem göra så, och alla verkar (hittills) lyda. Resultatet ska bli en låt plus medföljande motivering – kort eller lång – som publiceras här i bloggen, en låt per dag fram till julafton. Därefter sammanställer jag låtlistan under julhelgen och publicerar den som en komplett låtlista hos Spotify och Wimp i mellandagarna, och stänger därefter dörren till roman #2 för evigt.

Jag är väldigt exalterad. Både inför att få se vilka låtar de väljer, och stängandet av romanjäveln.

Första bidraget publiceras efter lunch i dag. Vi ses då!

DJtv #69 – Har ni gala eller?

Med avstamp i förra veckans Augustgala och den debatt som följde pratar vi i den här veckans DJtv om den svenska litteraturprisscenen. Varför känns det som att Augustpriset är på nedgång? Vad kan man göra för att ändra utvecklingen? Kommer Sveriges Radios Romanpris att bli landets största litteraturpris? Varför har vi inte hört något om Tidningen Vi:s litteraturpris i år? Hur många priser finns det egentligen? Det är några av de frågor vi försöker svara på. Tune in!

Saker vi pratar om i DJtv #69:

Augustpriset
Sveriges Radios Romanpris
Tidningen Vi:s litteraturpris
Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman
Mitt kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala och uppföljningen dagen därpå
Svensk Bokhandels kritiska blogginlägg om årets Augustprisgala

PS. Och du vet väl att du kan prenumerera på DJtv via iTunes? Ytterst behändigt. DS.

Så säljer du din bok i iTunes

Jag fick en fråga från Sölve Dahlgren om hur jag gått till väga för att få in min roman i Apples iTunes. Och ja, det kan man ju fråga sig eftersom de har rykte om sig att vara rätt krångliga att ha och göra med.

Men faktum är att när det kom till kritan var det något av det enklaste jag har gjort.

Jag använde mig av tjänsten Smashwords, som är en amerikansk publicerings- och distributionstjänst för e-böcker. Rent tekniskt var det bra mycket enklare än de våndor jag tvingats gå igenom för att få ut mina e-böcker i de svenska butikerna. Vad man gör är att man skapar ett (kostnadsfritt) konto, laddar ner deras instruktionsmanual och utifrån den skapar en Microsoft Word-fil i exakt den form som Smashwords efterfrågar. Därefter laddas filen upp i deras system och körs genom en ”grinder” som spottar ur sig filer i lämpliga format samt direktpublicerar eller lägger ens filer i kö för godkännande hos ett antal internationella e-boksbutiker. När boken köps hamnar pengarna, efter att Smashwords dragit en avgift på 10 procent av priset, på ditt användarkonto hos dem.

Det innebär att ”Vi har redan sagt hej då” nu inte bara finns att köpa i iTunes, utan även hos Barnes & Noble och Diesel. Smashwords avtal med Amazon är tydligen under omförhandling om jag förstått det hela rätt, så någon distribution i Kindle Store har jag inte ännu, men så fort avtalet är klart ska den dyka upp där också. Ingen av de butikerna har ju dock någon officiell försäljning av svenska böcker, så värdet av att finnas med i de katalogerna är väl mest av symbolisk betydelse.

Av försäljningspriset, som jag här satt till låga 15 kronor här, får jag 60 procent (Apple tar sina sedvanliga 30, Smashwords 10). Det kan tyckas rätt saftigt, men det är ändå en större procentsumma än vad någon författare får från ett vanligt förlag. Faktum är att jag – om min huvudräkning stämmer – trots det låga försäljningspriset får ut mer i reda pengar efter skatt per sålt exemplar än vad en författare i medel får ut före skatt vid försäljning av en pocketbok som säljs för 70 kronor.

I nuläget är ju allt det här på något sätt nästan av akademisk art. Bokförsäljningen i den svenska delen av iTunes är väldigt låg än så länge, eftersom så få förlag finns där. Men förhoppningsvis blir det väl ändring (och då finns det väl en risk att man ryker all världens väg från topp tio-listan antar jag…) inom kort. För även om inte iTunes tagit ens den amerikanska e-bokmarknaden med storm – Amazon är fortfarande väldigt ohotade på tronen – så har de ändå en rejält stor försäljning. Och det är klart att svenska förlag borde ha sina titlar på plats också, att medvetet ignorera försäljningskanaler känns ju rent ut sagt bara idiotiskt.

Men vill ni köpa svenskspråkig litteratur i iTunes går det ändå – de svenskspråkiga förlagen i Finland är nämligen mer på hugget än de svenska. Varför inte testa Philip Teirs fina novellsamling ”Akta dig för att färdas alltför fort” eller Kjell Westös krönikesamling ”Sprickor”?

Bara de inte går om mig på topplistan nu.

Topp fem i iTunes Bookstore!

Det var som fasiken.

E-boksupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” ligger just nu femma på svenska iTunes Bookstore. Hurra!

Ja, jag vet att det är i princip noll svenska bokförlag som har hunnit få ut sina titlar i iTunes ännu, men det är ju ärligt talat inte mitt problem.

Synd att jag inte skickade in ”Dannyboy & kärleken” i samma veva för någon vecka sedan. Chansen på två topp tio-placeringar fanns ju inom räckhåll. Damn it!

Hm. Jag vill minnas att det stod i senaste Svensk Bokhandel att Ordfront, Atlas och några till var på väg in i iTunes och att de därmed skulle bli de första svenska förlagen att använda sig av Apples butik.

Antar att Sockerförlaget vann.

August engagerar. Ta vara på det!

Det var ingen hellyckad dag för Svenska Förläggareföreningen i går. Först fick de besk kritik av mig gällande hanteringen av Augustpriset vilket följdes av en hoper medhåll på Twitter och Facebook. Framåt eftermiddagen levererade så Tove Leffler på Svensk Bokhandel ett lika kritiskt blogginlägg i samma ärende, ett blogginlägg som dessutom föregicks av ett inlägg från Sara Djurberg på samma redaktion där hon kritiserade Förläggareföreningens agerande när det gäller Ipredlagen.

Men hör ni Förläggareföreningen, gläds åt att Augustpriset faktiskt engagerar! Min blogg hade i går efter att jag hade skrivit mitt inlägg fem gånger så många besökare som en vanlig vardag, kolla här!

Ni sitter på ett starkt varumärke, som det skulle gå att göra så otroligt mycket mer med om ni jobbade med det. Och nej, jag tror inte att det behöver kosta en massa pengar i dyra konsulter som ska lägga upp strategier och ordna krystade jippon i ett boklager långt ute i obygden som någon kreddig PR-byrå fick för sig att göra när de försökte lyfta bokrean för några år sedan. Jag tror det räcker långt om ni bara börjar visa lite intresse för ert pris publikt genom att visa upp det bättre inför, under och efter galan, och inte som nu när det framstår som att ni tvärtom försöker göra det till en så sluten historia som möjligt (man skulle kunna säga mycket om hur osedvanligt krångligt det brukar vara att medieackreditera sig till själva utdelningen till exempel). Augustpriset borde inte bara handla om att vara en festkväll för branschen där inträdet kostar 800 kronor per person, det borde vara den självklara kulmen på det svenska bokåret, en fest för alla litteraturintresserade att ta del av.

Det tycker jag i alla fall.

Med sådana vänner behöver Augustpriset inga fiender

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Svenska Förläggareföreningen håller på att sakteliga skjuta sitt eget Augustpris i sank.

Under några år sändes Augustgalan på tv. Då det är en rätt anspråkslös tillställning som är över på en timme drygt blev det visserligen aldrig någon kioskvältare – men det gick ändå att se om man var intresserad. I fjol har jag för mig att det skulle streamas via TV4 Play på något sätt, en sändning jag har ett vagt minne av att den gick i stöpet och aldrig blev av. I år fanns det inte ens någon officiell stream att följa genom Bambuser eller liknande, Förläggareföreningen valde att enbart delge omvärlden sina vinnare live via det twitterkonto som startades inför fjolårets prisutdelning. Från det skickades i går ut totalt sex meddelanden – ett inför galan, sedan de fyra vinnarna i samband med att de ropades ut på scenen, och så ett avslutande med en länk till motiveringarna. Därefter var det locket på igen till nästa år.

I går eftermiddag när jag gick in på Augustprisets egen sajt var det till och med svårt att se att det var just denna dag priset skulle delas ut, endast i den drygt en månad gamla nyhetstexten om att årets nomineringar var klara nämndes det i slutet att priset skulle delas ut den 21 november. Vid tiotiden på kvällen när jag åter gick in på sajten, möttes jag av en kort text där det stod att läsa att årets mottagare nu hade utsetts. Vilka det var som hade vunnit? Nej, infon om Tomas Bannerhed & Co ansågs inte viktig nog för prisets förstasida, men längst ner i texten fanns dock en länk för den som kunde tänkas vara intresserad. Däremot ansågs det viktigt att berätta på förstasidan att juryn bestått av 63 elektorer och att vinnarna fått varsin statyett utformad av konstnären Mikael Fare.

Och jag kan inte låta bli att känna att med sådana vänner behöver inte Augustpriset några fiender.

Varje år skrivs det om att vinnaren av Augustpriset i den skönlitterära klassen får en superskjuts i karriären – det hör dessutom till att citera PO Enquists uttalande från galan år 2006 då han sade att vinnarna kan räkna med miljoninkomster det kommande året. Men det brukar också ofta talas om att de övriga nominerade knappt märker något alls, förutom att de för någon månad får lite glam och ära inom litteraturvärlden.

Men ärligt talat – när man ser hur Förläggareföreningen närmast aktivt verkar anstränga sig för att gömma undan vinnare och nominerade på prisets egen sajt, är det då så konstigt att det inte tar fart? Borde det inte börja med att man åtminstone skapar en sajt där alla nominerade i samtliga klasser presenteras med bild, motivering och en liten intervju, helst redan på startsidan? Och att man puffar klart och tydligt för när priset delas ut – kanske med en nedräkningsticker? Och att man självklart erbjuder en livestreamning av evenemanget på sajten? Och kanske några intervjuer med tidigare vinnare som trevligt extramaterial, och varför inte en intervju med juryns ordförande om hur arbetet går till (de får ju kritik varje år för att de missar någon uppenbar – i fjol Henrik Berggrens Palmebiografi, i år Kerstin Ekmans nya).

I tisdagens Dagens Nyheter finns ingen puff för Augustpriset på förstasidan, och inne i tidningen finns endast en kortare nyhetstext om årets vinnare (Svenska Dagbladet har dock puffat på ettan samt har en kommenterande text som sätter årets mottagare i ett perspektiv). Att DN har brukat puffa på ettan har jag fysiskt bevis på från tidigare år, då min egen arm varit inblandad. Möjligen följer DN upp med en kommentar i kulturdelen i morgon, men ändå, det säger något när Sveriges största morgontidning anser att Afro-Dites comeback i Melodifestivalen (puff högst upp till höger på ettan) är hetare än årets Augustpris.

Jag har inga fler konkreta belägg för det här, jag har inte mätt antal pressklipp inför årets gala eller nosat upp någon annan statistik. Kanske beror delar av min avslagna känsla på att jag både i fjol samt i år följt det hela från sidlinjen på grund av föräldraledighet.

Men jag vet inte, jag tror inte att det enbart handlar om det. Det känns mer som att … ja som att … de liksom inte vill göra mer.

Och jag kan inte för mitt liv begripa varför.

——

UPPDATERING: Vid elvatiden på förmiddagen på tisdagen ser jag att Förläggareföreningen nu faktiskt har valt att till sist klippa in vinnarinformationen på förstasidan på Augustprissajten. Dock verkar det fortfarande vara viktigare att berätta hur många elektorer juryn bestått av, samt vilken konstnär som gjort statyetten, eftersom den infon alltjämt står kvar överst.

Ljud kontra bild i DJtv

Fick en fråga i Facebookgruppen E-böcker i Sverige i morse (jag svarade på den klockan 05.25, morgonpigg som få) om varför vi gjort om DJtv till en ljudsändning i stället för att filma, som vi gjorde back in the days. Och det tarvar väl en förklaring.

För mig personligen handlar det mycket om att jag gillar podcasts väldigt mycket. Och jag tycker i grund och botten att podcasts gör sig bäst i radioform, eller som bara ljud då. Jag lyssnar på en fyra-fem podcasts varje vecka i min iPhone, mestadels om teknik, men på sistone även Fredriks, Josefines och Julias fina Maktministeriet, som ju hunnit komma i två avsnitt hittills.

Ljud är enklare. I teorin är det visserligen bara att tränga ihop sig framför macen och slå på iSightkameran och köra även när det gäller video, men det blir sällan riktigt bra vare sig i ljud- eller bildväg. Vi försökte en massa olika lösningar under de två år vi gjorde original-DJtv, och var väl aldrig helt nöjda med resultatet. För att inte tala om hur ansträngande det var att ständigt behöva färgkoordinera våra kläder.

Men den allra viktigaste orsaken är för mig längden. De gånger vi försökte göra avsnitt som var längre än tio minuter fick vi nästan alltid kommentarer som sa att det var för långt, de såg våra sändningar på jobbet och hade inte tid att sitta framför datorn overksamma längre. Jag tyckte det var en konstig kritik, man behövde ju sällan titta på DJtv, vi satt ju oftast bara rakt upp och ner framför kameran och babblade, ibland visade vi upp en bok vi diskuterade i bild eller ett nyfött barn som pockade på uppmärksamhet, men i övrigt fyllde bilden ingen egentlig funktion. Ändå upplevde folk att vi ständigt höll på för länge, och det stressade oss, fick oss att ofta kika mot klockan och smått desperat försöka runda av när vi såg att klockan närmade sig tiominutersstrecket.

Med en ren ljudpodcast tror jag att känslan av att man måste hålla sig kort minskar, människor är mer vana vid att lyssna passivt på ljudsändningar, de diskar samtidigt som de lyssnar på radion eller promenerar samtidigt som de lyssnar på ljudböcker. Det är dit jag vill komma, DJtv ska vara er litteraturkompis i vardagen, en trivsam och intressant stund att vila öronen med i det ständiga bruset. Och det ska få ta den tid det tar.

De flesta podcasts jag lyssnar på – som This week in tech eller The talk show eller Macbreak weekly – håller gärna på i uppåt två timmar varje vecka. De pratar långt och länge om sina ämnen och ibland kommer de in på stickspår och ramlar iväg långt ut i vegetationen. Så långrandiga kommer vi aldrig att bli, vi kommer nog att försöka ligga på drygt tjugo minuter per avsnitt men jag har inga problem med att låta det rinna iväg ytterligare om ämnet så kräver. Vi får helt enkelt se vart vi hamnar.

Ja, det är väl där vi står i dag.

Är du av en annan åsikt? Håller du med? Vet du något bra ämne vi borde ta upp framöver? Var inte blyga, kommentera och ge förslag!

DJtv #68 – Nypremiär med Zlatan (och bara med ljud!)

Efter hundra år av overksamhet, eller åtminstone ett, är nu DJtv åter på en förhoppningsvis mer regelbunden basis. Och vad kan vara bättre att relansera med än Sveriges genom tidernas mest spektakulära fotbollsspelare? Zlatans självbiografi säljer som smör såväl som pappers- som e-bok, vilket ger oss en ypperlig möjlighet att diskutera både dåtid, nutid och framtid. På vilket sätt bemöts boken av kulturetablissemanget? Varför är det just ”Jag är Zlatan” som blir Sveriges första e-boksuccé? Vilken roll spelar lanseringen av Dito in i sammanhanget? Är Zlatan Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna? Varför hejar Johanna på Hammarby? Vilka paralleller kan man dra mellan Zlatan Ibrahimovic och Jens Lapidus? Och var kommer egentligen Lars Keplers nya ”Eldvittnet” in i bilden?

Det är några av de frågor vi försöker svara på i DJtv #68.

PS. Japp, det är nya tider. DJtv är numera en ljudpodcast. Det innebär en smula längre och (hoppas vi) mer djuplodande avsnitt, som numera kommer att dyka upp på onsdagar, minst varannan vecka. Direktprenumerationen via iTunes kommer igång igen vilken dag som helst, men tills det sker kan ni med fördel lyssna här på sajten via den inbyggda pluginen eller Soundcloud, eller ladda ner filen och lägga in den själva i er mobil eller mp3-spelare. Enjoy! DS.

PS2. Nej, vi tänker inte ändra namnet. DS2.

Uppdatering onsdag kväll: Nu fungerar kopplingen till iTunes igen, så det är bara att klicka på länken, gå till iTunes och starta en prenumeration (har du en sedan tidigare bör det nya avsnittet ha levererats till dig per automatik). I nuläget visar infotexten att podcasten heter ”Daniel Åberg”, men det är bara temporärt, DJtv-filerna huserar nu på en annan server än tidigare, och jag missförstod vad som skulle fyllas i vart när jag skrev in metadatan. Förhoppningsvis har iTunes lyckats hämta upp den korrekta namninfon (samt den nya bilden som jag gjort till programmet!) någon gång i morgon. Den lilla missen påverkar dock inte själva prenumerationen. Så premma nu, det är oslagbart enkelt!