Föreskolestart, coach Taylor och gästrikelitteratur

Vardag i morgon igen, har börjat förbereda barnen på förskolan. Tage suckar och säger att det är mycket roligare med sommarlov, trots att han tre minuter tidigare ondgjort sig över hur tråkigt han har det och hur synd det är om honom, att det inte finns något att göra här hemma (sittandes i ett hav av leksaker, iPadar, kojor, lillasyster och husdjur). Ibland går det inte att vinna. Rätt ofta, när jag tänker efter.

Har skrivit några kortare grejer på TVdags de senaste dagarna, om streamingtjänsten Film2Homes konkursansökan och Kyle Chandlers (mycket korta) återinträde i paradrollen som coach Taylor i mitt älskade Friday Night Lights.

Fin resetext i DN i dag om Gästrikland som litterärt landskap. Tycker dock att artikeln är lite snål när det gäller att nämna författarnamn, nog finns det fler som bör uppmärksammas i sammanhanget än Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusenstjerna och Anna Jörgensdotter. Vart tog exempelvis bruksskildraren Bernt-Olov Andersson och poeten Stig Sjödin vägen? Men oavsett – väldigt fint att gästrikebygderna får uppmärksamhet, det sker alltför sällan. Och okej, även Per-Agne Erkelius nämns, dock blott i en bisats.

Stockholmsblicken

Intressant studie som Institutet för Mediestudier gjort gällande journalisters bostadsort som presenteras i dag. Kort uttryckt kan man väl säga att det finns en rejäl överrepresentation av journalister på vissa ställen i landet, och många områden där det inte finns några alls. Åtminstone inte yrkesverksamma som är medlemmar i Journalistförbundet – det är enbart dessa som ingår i studien.

Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.

Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.

Någon gång.

———

Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.

———

Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.

Danska moln

Talad danska. Hur är det möjligt att ett språk som i skrift är så lätt att förstå – till och med enklare än norska i många fall – är så hopplöst att fatta när det pratas?

Lyckades hur som helst nästan transkribera en telefonintervju jag gjorde på danska i morse. Synd bara att det där nästan rörde den viktigaste detaljen. Nåväl. Det ska nog gå att följa upp via mejl.

Begår för övrigt utomhusjobbarpremiär i detta nu. Fjorton grader i skuggan och ännu sol, även om molnen tyvärr hopar sig söderifrån.

Utomhusarbetspremiär!

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Och just det ja – skrev en text om den sjätte säsongen av The Good Wife som lades ut på TVdags i morse.

Från Övik till Wien (2)

Jag skrev om min särskilda schlagerrelation till Måns Zelmerlöw redan efter vinsten i Melodifestivalen i mars, och egentligen vill jag bara upprepa det jag uttryckte då – att Måns går och vinner hela tjottaballongen känns lite extra inombords. Jag kunde inte undgå att uppleva rätt rejäla doser av nervositet här hemma i soffan när jag följde omröstningen i natt, när den väl kom igång vill säga – jösses vilken maratonlång och seg sändning, det hann ju bli midnatt innan de började ringa runt till jurygrupperna.

Intressant hur oerhört tydligt man kunde avläsa sympatierna och antipatierna för Ryssland under redovisningens gång också. Skämten som haglade på Twitter om hur Putin nu beordrade bombplanen upp i luften när Litauen som första land gav den forna ockupatören noll poäng och såg till att pendeln började svänga till Sveriges fördel, det fanns lite för mycket verklig botten i de tweetsen för att det skulle kännas bekvämt. Dock får jag medge att jag skrattade högt när den ryska juryuppläsaren avgav den ryska juryns röster, och han skämtade till det genom att säga att de beslutat ge sin tolvpoängare till Ryssland. Såg att en del reagerade starkt mot ”kuppen” i Twitterflödet, men jag tyckte det levererades betydligt bättre än när komikern Björn Gustafsson gjorde samma grej när han läste upp de svenska rösterna i Eurovision 2008 (just den enda ESC-upplaga som Ryssland för övrigt lyckats vinna).

Med facit i hand är det lätt att konstatera att jag ur resultatmässig synpunkt valde att hoppa av mitt liv som nöjesjournalist på TT vid helt fel tillfälle. Åren 2007-2010, då jag jobbade som mest intensivt med Melodifestivalen och Eurovision fick Sverige de föga imponerande ESC-placeringarna 18, 18, 21 samt 0 (vi nådde ju inte ens final 2010), bara för att direkt efter att jag sagt upp mig från jobbet 2011 nå platserna 3, 1, 14, 3 och nu 1 igen.

Olika falla ödets lott.

Dagens radioprat

Min PP3-medverkan gick bra! Jag var inbokad för två ingångar – det vill säga prat, paus för låt, prat – men det fanns så mycket att säga att det slutade med att vi gjorde tre ingångar i stället. Du pratade ganska mycket, men du sa bara intressanta saker så jag slutade inte lyssna en enda gång, löd omdömet från programledarsidekicken Sara Kinberg efteråt, vilket jag antar ska tolkas som beröm.

Vi pratade om hur produktionsbolagen satsar på säkra kort när de gör tv av långfilmer som Minority Report, Rush Hour, Uncle Buck och Limitless, att upfrontveckans lyster till viss mån har falnat i takt med att network-tv tappar mark i USA, jag nämner nya serier som Blindspot, The Grinder, Oil och The Player, vi snackar om att Supergirl verkar bli bra, konstaterar att en tv-era är på väg att gå i graven när CSI nu läggs ner efter 15 säsonger och spekulerar kring vad som krävs för att en tv-serie baserad på en långfilm ska bli bra (här fick jag en chans att prata om Parenthood, vilket gladde mig).

Här finns programmet i sin helhet, och klippet finns även inbäddat nedan, med start från där jag kommer in i sändningen, om någon nu skulle vara intresserad av att lyssna när jag i princip sammanfattat hela pratet ovan.

Prat om tv i radio

En gång är ingen gång men två gånger är en tradition, vill jag minnas att vi sa i Uppsala gällande årligt återkommande fester och hur lätt det är att skapa traditioner på en plats där människor byts ut så snabbt och minnet är så kort. Om så gäller även i P3 låter jag vara osagt, men i dag – ett år och två dagar sedan förra gången – medverkar jag i dag i kanalens program PP3 och pratar nya, gamla och nedlagda amerikanska tv-serier med anledning av de upfronts som pågår i veckan i New York. Cirka klockan 14.15 är det tänkt att jag ska vara med. Tune in!

Till skillnad från i fjol då jag var med över telefon sitter jag i år dock i studion, samma studio som jag brukade göra nöjesspaningar i varje måndagsmorgon för P4 Stockholm back in the day.

Ekologisk rapsolja räddade gästdomare i TV-domarna

Jag skulle åka in till Aftonbladet i går morse för att vara med i ett avsnitt av Fredrik Virtanens program TV-domarna. Eftersom jag låtit min cykel stå och rosta i cykelstället utanför lägenheten i snart två och ett halvt år utan att använda den, tyckte jag så klart att det här var ett ypperligt tillfälle att motionera den lite. När jag gick ut för att inspektera tvåhjulingen såg jag dock att kedjan var extremt torr och sorglig att se, och jag gick in igen för att leta upp någon sorts lämplig olja, vilket jag så klart gick bet på, eftersom de resurser vi har i huset i Vittangi helt saknas på den ”verktygshylla” vi har i en garderob i lägenheten.

Så jag tog vad som stod till buds. Ekologisk rapsolja. Gick bra det också, kedjan gnisslade bara sporadiskt under färden upp mot city.

Inspelningen gick rätt bra, programmet lades ut i dag. Vi sågade bland annat TV4:s Svenska fall för FBI, och jag såg att Oisín Cantwell skrivit en bra krönika om problemen med programmet i dag, en krönika som på Aftonbladets startsida ackompanjeras av en länk till vårt program med citatet ”Det känns etiskt väldigt mystiskt”, en något tveksam formulering som jag tvingas erkänna är ett direktcitat från min mun. Oh well.

Programmet finns inbäddat nedan. Det var roligt att medverka, och jag fick prata om såväl Arkiv X som min ungdomsskärlek till Daredevil. Bara en sån sak.

Jubilarbevakaren

Jag har för övrigt gjort en del grattisintervjuer å TT:s vägnar de senaste månaderna. Ni vet sådana där som publiceras på familjesidorna i tidningarna, jubilartexter när någon känd person fyller jämnt. Långtifrån någon skjutjärnsjournalistik, men rätt trivsamma att göra och de får stor spridning runt om i landet.

Den senaste var Ulrika Knape Lindberg inför hennes 60-årsdag helgen som gick, och tidigare i år har jag gjort Thomas Östros inför 50-årsdagen, 80-årsjubilerande Mona Malm, Aris Fioretos 55-årsdag och Åsa-Maria Kraft inför 50-årsdagen.

Tidigt under min journalistiska bana, i slutet av 1990-talet, gjorde jag en hel del jubilarintervjuer för UNT, men där var det i regel ”vanliga” människor eller på sin höjd lokala profiler som uppmärksammades, människor man oftast inte visste så mycket om i förväg. Det var på sätt och vis en större utmaning än att prata med någon man oftast redan har en del förkunskap om, eller lätt kan googla in sig på.

Förlorade dagar

Mitt #blogg100-bloggande har som någon kanske noterat gått lite knackigt på sistone, jag missade tre dagar förra veckan om jag räknat rätt. Och jag tror att jag sackar efter någon dag ytterligare sedan tidigare.

Nåväl. Jag kör vidare ändå, och siktar på att hämta in de förlorade dagarna längs vägen – 100 inlägg ska vara skrivna när de 100 dagarna gått.

Och på tal om förlorade dagar. Den här arbetsdagen blev en hemmadag med den här lilla febriga typen i stället, som tyvärr inte har vett att ligga still i soffan och vara sjuk bara för att de yttre omständigheterna säger att hon är det.

Hej, jag har feber men ser ingen poäng med att ligga ner och ta det lugnt ens en ynka liten stund för det.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Allt är inte nattsvart för journalistiken

Det här tycker jag var fint i ljuset av vad jag skrev förra veckan gällande nedläggning av en del S-anknutna lokaltidningar de senaste åren: Tio år efter att Örebro-Kuriren gick under har den nu återuppstått på nätet, och drivs på egen hand av tidningens tidigare redaktionschef K-G Ekblom. Till Dagens Media säger Ekblom att tidningen, som i sin nya skepnad saknar bindestreck i sitt namn, har mottagits väl i Örebro, och att han hoppas att han i framtiden ska kunna expandera och anställa fler personer.

Ännu ett exempel på en spirande marknad för den hyperlokala journalistiken, med andra ord.