Från Övik till Wien (2)

Jag skrev om min särskilda schlagerrelation till Måns Zelmerlöw redan efter vinsten i Melodifestivalen i mars, och egentligen vill jag bara upprepa det jag uttryckte då – att Måns går och vinner hela tjottaballongen känns lite extra inombords. Jag kunde inte undgå att uppleva rätt rejäla doser av nervositet här hemma i soffan när jag följde omröstningen i natt, när den väl kom igång vill säga – jösses vilken maratonlång och seg sändning, det hann ju bli midnatt innan de började ringa runt till jurygrupperna.

Intressant hur oerhört tydligt man kunde avläsa sympatierna och antipatierna för Ryssland under redovisningens gång också. Skämten som haglade på Twitter om hur Putin nu beordrade bombplanen upp i luften när Litauen som första land gav den forna ockupatören noll poäng och såg till att pendeln började svänga till Sveriges fördel, det fanns lite för mycket verklig botten i de tweetsen för att det skulle kännas bekvämt. Dock får jag medge att jag skrattade högt när den ryska juryuppläsaren avgav den ryska juryns röster, och han skämtade till det genom att säga att de beslutat ge sin tolvpoängare till Ryssland. Såg att en del reagerade starkt mot “kuppen” i Twitterflödet, men jag tyckte det levererades betydligt bättre än när komikern Björn Gustafsson gjorde samma grej när han läste upp de svenska rösterna i Eurovision 2008 (just den enda ESC-upplaga som Ryssland för övrigt lyckats vinna).

Med facit i hand är det lätt att konstatera att jag ur resultatmässig synpunkt valde att hoppa av mitt liv som nöjesjournalist på TT vid helt fel tillfälle. Åren 2007-2010, då jag jobbade som mest intensivt med Melodifestivalen och Eurovision fick Sverige de föga imponerande ESC-placeringarna 18, 18, 21 samt 0 (vi nådde ju inte ens final 2010), bara för att direkt efter att jag sagt upp mig från jobbet 2011 nå platserna 3, 1, 14, 3 och nu 1 igen.

Olika falla ödets lott.

Från Övik till Wien

Med tanke på hur insyltad jag var som inbäddad schlagerreporter i ett antal år då jag var ute på melloturnén å TT Spektras räkning, är det nästan brottsligt hur oengagerad jag varit i tävligen de senaste åren. I år har jag sett knappt en timme totalt, och det var finaltimmen i kväll.

Oavsett engagemang, måste jag ändå säga att det gjorde mig varm inombords att det var Måns Zelmerlöw som vann i kväll. Jag minns hans debut i Melodifestivalen så väl, deltävling tre i Örnsköldsvik 2007, Cara Mia-succén som skulle komma att räcka till en tredjeplats i Globen några veckor senare, han och Sebastian Karlsson gick vidare från delfinalen. Det var även mitt debutår på turnén och just det veckoslutet lärde jag även känna DN-Mattias, som jag sedan dess räknat som en av mina närmaste vänner. Han var så ung då, den gode Måns, jag intervjuade honom redan några dagar innan vi reste upp till Övik, vi sågs på ett fik inne på Fältöversten på Östermalm vill jag minnas, och han gjorde ett sympatiskt intryck, något jag tycker att han fortsatt att göra när jag sprungit på honom å jobbets vägnar genom åren.

Nu var det visserligen några år sedan jag såg honom, jag lämnade ju till stora delar nöjessvängen när jag sade upp mig 2011.

Men ändå – jag tycker att det var fint att han vann. Grattis Måns.