Ännu en av ”mina” tidningar i graven

En efter en försvinner de nu, ”mina” gamla tidningar.

Mina första år på TT Spektra jobbade jag som in- och utrikesredaktör, vilket innebar arbete på en redaktion som på eftermiddagar och kvällar gjorde färdiga in- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i Sverige. Eftersom TT Spektra (under ursprungsnamnet Avisa) från början var en sorts avknoppning från den socialdemokratiskt ägda tidningskoncernen A-Pressen som gick i konkurs i början av 1990-talet, så var en hel del av de tidningar vi levererade sidor till socialdemokratiskt knutna på ett eller annat sätt. Dessa tidningar har på de flesta orter i landet där det funnits mer än en morgontidning alltid varit den svagare, inte sällan hållen under armarna delvis av presstöd.

Gårdagens besked att Folket i Eskilstuna läggs ner till sommaren gör att tre av de tidningar jag var med och ritade sidor åt på daglig basis nu är borta. Örebro-Kuriren försvann redan 2005, Dagbladet i Sundsvall lades ner för ett par månader sedan.

De lär tyvärr komma att följas av fler, och det kanske relativt snart, nu har proppen gått ur, fler av de stora koncerner som numera äger de här små och ofta väldigt hårt kämpande andratidningarna kommer att våga lägga ner dem, första steget är ju redan taget av någon annan.

Jag tycker inte att det är någon skandal att det sker, det finns så klart gränser för hur länge något kan tillåtas blöda pengar, men sorgligt är det likafullt, jag är min digitala livsstil till trots en papperstidningsromantiker, jag tycker att de fyller syften som nätsajter och surfplatteupplagor ännu inte lyckats ersätta.

Tisdag i västerled

Jag har pysslat med mitt videoklipp mest hela dagen, när jag inte badat med Ejda i poolen (vilket visserligen tagit ansenlig mängd av min tid). Efter att jag laddat upp klippet kom jag dock på en sista, mycket viktig ändring, och tvingades göra om allt. Så presentationen av våra äventyr i Xcaret får anstå till i morgon.

Annat jag gjort i dag: Pratat med en reporter på SVT en halvtimme via Viber (mitt spontana intryck – otroligt mycket bättre ljudkvalitet än Skype) och blivit närmast onaturligt glad av den här Arkiv X-nyheten. Six more episodes! Och fler därtill, får vi hoppas.

Från Övik till Wien

Med tanke på hur insyltad jag var som inbäddad schlagerreporter i ett antal år då jag var ute på melloturnén å TT Spektras räkning, är det nästan brottsligt hur oengagerad jag varit i tävligen de senaste åren. I år har jag sett knappt en timme totalt, och det var finaltimmen i kväll.

Oavsett engagemang, måste jag ändå säga att det gjorde mig varm inombords att det var Måns Zelmerlöw som vann i kväll. Jag minns hans debut i Melodifestivalen så väl, deltävling tre i Örnsköldsvik 2007, Cara Mia-succén som skulle komma att räcka till en tredjeplats i Globen några veckor senare, han och Sebastian Karlsson gick vidare från delfinalen. Det var även mitt debutår på turnén och just det veckoslutet lärde jag även känna DN-Mattias, som jag sedan dess räknat som en av mina närmaste vänner. Han var så ung då, den gode Måns, jag intervjuade honom redan några dagar innan vi reste upp till Övik, vi sågs på ett fik inne på Fältöversten på Östermalm vill jag minnas, och han gjorde ett sympatiskt intryck, något jag tycker att han fortsatt att göra när jag sprungit på honom å jobbets vägnar genom åren.

Nu var det visserligen några år sedan jag såg honom, jag lämnade ju till stora delar nöjessvängen när jag sade upp mig 2011.

Men ändå – jag tycker att det var fint att han vann. Grattis Måns.

För deras eget bästas skull

Vad jag har gjort i dag? Försökt jobba så intensivt jag kunde eftersom Johanna var hemma från jobbet och var med barnen, åkt till sportstugan och ätit varmkorv och åkt kälke i skidbacken (det är ju ändå sportlov), haft 1,5 timmar barnfritt under vilken vi bevistade thaibuffén på Folkets Hus samt hostat lungorna ur mig (jag börjar tro att den här förkylningen aldrig ska lämna min sida). Jag har även publicerat en text om den nya svensktyskamerikanska krimserien 100 CodeTVdags, en serie jag verkligen hoppas shejpar upp sig med tiden, för piloten var verkligen inte mycket att skriva hem om (även om jag trots detta fick ur mig 3500 tecken).

Dagens mest häpnadsväckande eller kanske snarare ögonöppnande läsning var dock den här artikeln hos SVT om hur två kvinnor kuppade sig in i Vasaloppet 1978. Får erkänna att jag naivt nog inte hade en aning om att kvinnor tilläts ställa upp i loppet först år 1981. Surrealistiskt.

2014 i backspegeln

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Svårt att se vad det skulle vara. Eller jo, vi firade Ejdas första födelsedag, det var ju något helt nytt. Eller i och för sig, hennes egentliga födelsedag firade vi väl redan dagen då hon föddes, men ni förstår vad jag menar. Och jag besökte Key West för första gången (själva Florida hade jag varit i en gång tidigare). Det var en väldigt trevlig plats som jag gärna skulle återvända till.

Badliv på Southernmost Beach i Key West
Badliv på Southernmost Beach i Key West

Genomdrev du någon stor förändring? Det skulle väl vara att föräldraledigheten tog slut och att jag började jobba igen, men den förändringen kändes bra mycket mindre omvälvande denna gång jämfört med när föräldraledigheten med Tage tog slut. I praktiken kommer jag nog aldrig helt sluta vara föräldraledig med Ejda, känns det som.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte i de närmaste kretsarna i alla fall.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Om inget omvälvande skulle inträffa under årets sista skälvande timmar – inget.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack för det.

Vilka länder besökte du? Idel gamla bekantingar – USA x 2 (semester i Florida i januari/februari, New York Marathon november), Belgien i juni (besök hos Jocke och Jasmin i Bryssel) och England i oktober (Johanna hade jobbmöten i London och vi övriga hakade på) och några korta besök på andra sidan finska gränsen. Att vi inte tog oss tillbaka till Tyskland och Berlin det här året heller ser jag som årets stora misslyckande.

Tage och Ejda på Picadilly Circus
Tage och Ejda på Picadilly Circus

Bästa köpet? Det bästa för min personliga karaktär är nog vad jag inte köpt. Dels valde jag efter en del vånda att för första gången sedan 2009 att inte införskaffa årets iPhone utan hålla kvar vid fjolårets modell, och trots att det vid flera tillfällen kliat så att det gjort fysiskt ont i fingrarna så skriver jag fortfarande det här på min nu mer än fyra år gamla Macbook Air. Och ja, jag vet, det är skitfånigt och ett så kallat i-landsproblem deluxe att på något patetiskt sätt känna sig duktig för att ha motstått frestelsen att lägga tusentals kronor på en ny mobil för ziljonte året i följd, men jag ursäktas väl åtminstone lite av att jag trots allt jobbar delvis som teknikjournalist och Apple är det företag jag kan överlägset mest om. När det gäller datorn så börjar åldern därtill bli ett reellt problem, datorns rapphet har sjunkit rejält på sistone och efter en smärre vattenolycka för ett par månader sedan när jag satt i badrummet och jobbade samtidigt som jag vaktade två badande, galna barn fungerar inte alla tangenter på tangentbordet längre, trots veckolång hängning på element samtidigt som jag körde luftavfuktningsfläkten på full fräs mot den. Så i samma stund som Apple släpper den snart sönderryktade tolvtumsdatorn med retinaskärm slår jag till.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ejda och Tage gör mig ofta väldigt glad, eller – snarare överrumplas jag ofta av en kärlek till dem så överväldigande att världen vinglar till. Å andra sidan finns det inga andra som kan göra mig så arg heller.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Den där Berlinresan. Och kvalitetstid med Johanna. Det har varit för mycket slitsam kvantitetstid i år.

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit på boken. Alltid.

Vad önskar du att du gjort mindre? Satt boken så långt ner på prioriteringslistan att jag aldrig nådde fram till den.

Favoritprogram på TV? Femte säsongen av The good wife som avslutades i våras är svår att toppa. Och The walking dead har slagit till med några av sina absolut starkaste avsnitt i år. Damon Lindelofs The leftovers gjorde också ett starkt intryck på mig.

Bästa boken du läste i år? Är det tillåtet att passa på en så viktig fråga för en person i min position? Jag tror hur som helst att jag måste göra det, jag har haft ett uselt läsår med en olästlista som bara blir längre och längre. Men jag har hunnit uppåt en fjärdedel in i Hans Falladas Ensam i Berlin om vardagslivet i den tyska huvudstaden i nazismens skugga under andra världskriget, den verkar lovande.

Största musikaliska upptäckten? Jag har sorgligt nog i princip bara nött samma gamla spellistor som vanligt.

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det har mest rullat på skulle jag tro? Fast det är kul att jag har fått göra fler jobb på plats i norr, och inte behövt ha ett och ett halvt öga riktat mot Stockholm hela tiden.

Största framgång på det privata planet? Det bör väl vara att jag faktiskt tog mig runt New York Marathon, trots rätt mediokra förutsättningar i form av träning och friskhet. Har tänkt att jag ska skriva mer om det där loppet, men skjuter upp det av oklara anledningar.

42 kilometer senare
42 kilometer senare

Största misstaget? Att tro att jag skulle få ihop 100 träningspass i tid till New York Marathon. Facit blev 54.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag skulle inte säga att jag har varit ledsen, men i jämförelse med i fjol – något ledsnare tror jag, det är inte helt lätt med familjeliv alla gånger. Nu har det på intet sätt varit någon katastrof, men visst finns det utrymme för humörförbättring nästa år.

Vad spenderade du mest pengar på? Det är Johanna som är den ekonomiska stjärnan i vår familj, så de stora kostnaderna har en tendens att främst belasta henne. Den största enskilda kostnad som enbart drabbade mig var nog New York Marathon-äventyret, som gick loss på cirka tolvtusen kronor i form av anmälningsavgift, resa och logi.

Något du önskade dig och fick? Johannas föräldrar gav mig en liten pressobryggare i julklapp ämnad för kaffedrickare som jobbar ensamma hemma. En enkel och fin julklapp som gjorde mig glad, just eftersom jag flera gånger talat uppskattande om deras likadana.

Något du önskade dig och inte fick? Har jag överhuvudtaget önskat mig särskilt mycket det här året? Jag tror inte det.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Den inträffade under vår Floridasemester, så den firades med att jag och Johanna gick ut och åt i Key West. Vi lyckades inte få bord på något av de mer exklusiva ställena vill jag minnas, utan hamnade på en restaurang av familjekaraktär som dock var väldigt trevlig. Sedan gick vi och drack ett par drinkar på Capt Tony’s Saloon ur någon sorts memorabilia-jugs som vi fick ta med hem.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre? Jag önskar att vi hade varit lite mer i Stockholm. Inte så att jag önskar att vi flyttade tillbaka på heltid, men kanske att vi landade åtminstone någonstans runt 80/20. Jag behöver mina Stockholmsgator också.

Vad fick dig att må bra? Först och främst mina barn tror jag. Konstigt hur de små liven kan bli det jorden snurrar kring.

Vem saknade du? Jag vill skriva egentid, men samtidigt är det dubbelt, för när jag väl har den där egentiden, då saknar jag mitt sammanhang, det vill säga min familj. Men jo, ibland saknar jag det trots allt. Fast jaha, nu såg jag att det stod vem jag saknade, inte vad. Okej, då säger jag att det är tråkigt att vi mer sällan träffar mina föräldrar sedan vi flyttade hit. Men även det skulle förändras om vi fick arslet ur och åkte till Stockholm lite oftare, tror jag.

De bästa nya människorna du träffade? Förlåt mig nu om jag missat någon uppenbar men … njaej, har jag träffat några nya människor egentligen? Det har varit ett mellanår på rätt många sätt, ett år då energin har riktats inåt de närmaste och inte utåt mot nya horisonter.

Mest stolt över? Nu låter jag som en repig skiva som hakat upp sig (googla det, Spotifykids), men jag får nog säga mina barn. Jag är oerhört stolt över de två utsökta varelser vi har satt till världen.

Skepp ohoj på Torne älv
Skepp ohoj på Torne älv

Högsta önskan just nu? Att jag ska bli klar med den här enkäten, jag vill kolla på Downton Abbeys julspecial på SVT Play.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Skriva mer på boken. Nej rättelse – skriva klar boken.

Julefrid?

Åh vilken arbetsuppförsbacke jag befinner mig i. Deadline efter deadline efter deadline, kryssas en av, följer genast två därpå.

Det är ju till stora delar så klart bra, deadlines betyder inkomster och jag gillar det jag gör, men det gör ju inte arbetet mindre ansträngande att ta itu med.

Nåväl, julen står ju och stampar i farstun vad det lider. Fast just ja, sajnade visst upp mig i dag på ett uppdrag i mellandagarna också.

Haparanda tur och retur

Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.

Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.

Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.

Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.

Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.

Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.

28. Det här tycker jag att alla bör läsa

Jag har haft den här texten markerad som oläst i min rss-läsare i flera veckor nu, även om jag läste reportaget i fråga redan när papperstidningen damp ner i brevlådan. Det är en text från Journalisten om så kallade hyperlokala nyhetssajter som poppat upp i efterdyningarna av att många lokaltidningar dragit sig tillbaka från en del orter inom sitt spridningsområde.

Jag tror inte att förutsättningarna för något liknande är särskilt goda där jag nu bor, men tanken lockar mig och jag finner satsningarna överlag sympatiska. Bra läsning.

——

Det här är del 28/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning. Och från och med i dag är jag i fas!

26. Här arbetar jag

IMG_4062

Jag berättade ju om prylbordet på nedervåningen tidigare, där jag oftast brukar finna mig själv jobbandes, men de senaste dagarna har jag spenderat den mesta av tiden i arbetsrummet på övervåningen. Det är knappast alltid så här rent på skrivbordet, men det är alltid ambitionen att det är så här det ska se ut, och det gäller ju att vara ambitiös.

——

Det här är del 26/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.