Nysatsning på e-böcker hos Bokus och Adlibris

I går lanserade Adlibris en ny e-boksbutik, och i dag skriver Svensk Bokhandel att Bokus/Akademibokhandeln, som båda ägs av KF, gör en nystart med e-böcker genom en satsning kallad Dito, som inkluderar försäljning av nya läs-/surfplattor, försäljning av e-böcker i fysiska butiker och specialutbildad personal. En bra satsning, även om den kommer att rullas ut på allvar först nästa år.

Att det skulle ske lanseringar på det här området i samband med årets bokmässa var ju ingen överraskning. Nu återstår bara att se hur mycket våra dominerande förlagshus (Adlibris ägs ju av Bonniers och KF äger Norstedts förlagsgrupp) vågar satsa på e-böckerna på riktigt. Det som krävs är rejäla, och dessutom långvariga, framskjutande placeringar på Adlibris och Bokus förstasidor, på samma sätt som Amazon låtit Kindlereklam ligga i topp på sin sajt i fyra år snart.

Först då kommer svensken att börja upptäcka e-böcker i någon större utsträckning.

Vi har redan sagt hej då – nu i pocket!

Hepp! I dag på morgonen har Massolit Förlag skickat ut följande pressmeddelande:

Kritikerrosad relationsroman nu i pocket!

I början av förra året gav Daniel Åberg ut ”Vi har redan sagt hej då” på eget förlag. Boken fick ett strålande mottagande av kritikerna, men fick inte riktigt den spridning den förtjänade. Massolit Förlag är därför stolta över att ge ut pocketutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” med släppdatum 22 september. Det är en berättelse om trettioårige Filip som inte haft en flickvän på fem år. Det handlar om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek. Och om alla jävligheter som känslor för med sig.

Daniel Åberg är född 1975 och bor i Stockholm, där han arbetar som frilansande kulturjournalist. Han debuterade som författare 2005 med ”Dannyboy & kärleken” (Forum). ”Vi har redan sagt hej då” är hans andra roman.

Missade du att läsa ”Vi har redan sagt hej då” när den kom i fjol? Maila till forlaget@massolit.se så ordnar vi ett recensionsexemplar!

Vad nu!? undrar kanske vän av ordning, skulle han inte ge ut den själv i pocket också? Jo, så var tanken, men så började jag fundera i banorna kring att det ju vore rätt skönt om man kunde samarbeta med något etablerat förlag, som hade bättre distributionskanaler och större möjlighet att få ut pocketen i alla de kanaler de säljs genom nu för tiden, som jag som egenutgivare skulle ha svårt att nå fram till (originalutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” har i princip bara gått att köpa via nätbokhandeln eller här på min sajt). Och så såg jag i senvåras att Unni Drougge skulle ge ut resterande delar av sin Berit Hård-trilogi på Massolit, och frågade henne vad det var för filurer egentligen, kanske skulle de vara intresserade av ett samarbete? Mejla dem vetja, svarade Unni, de är jättetrevliga. Och på den vägen är det.

Nu var de visserligen inte intresserade av en samarbetsutgivning, men de ville gärna ge ut den i pocket på egen hand om de fick. Jag hade redan börjat mina egna förberedelser, varit på möte med Pocketgrossisten och sonderat terrängen hos Pocketshop, men så tänkte jag – ärligt talat, har jag inte slitit nog med den här förbannade romanen nu? Vore det inte väldigt skönt att låta någon annan ta hand om den sista pusselbiten? Svaret blev, jo det vore det.

Någon kanske tycker att jag skadeskjuter mitt egenutgivningsprojekt när jag inte för det hela vägen in i mål på egen hand. Tja, jag vet inte. Jag har helt på egen hand gjort samt låtit publicera originalupplagan. Jag har helt på egen hand skapat e-boksversionen. Jag har helt med egen röst läst in samt gett ut en ljudbok. Och det är fortfarande min egen produkt som de nu trycker och distribuerar. Massolit har visserligen gjort ett nytt omslag (som jag enligt tidigare känt mönster även bråkat lite kring tills jag fick det som jag ville), men inlagan, alltså själva romantexten, har de inte rört överhuvudtaget, det är jag som på egen hand har putsat och därefter levererat tryck-pdf:en till dem. Det räcker för mig.

Jag har en lite otålig son vid min sida som inte tycker att jag är så kul när jag skriver på datorn, så jag hinner inte plita ner mer om det hela nu, jag återkommer senare i veckan. Men slutsatsen är som följer:

Jag är jätteglad att Massolit ger ut min roman i pocket, och att den nu får möjlighet att nå fler än den skulle ha gjort om jag själv gjort det. Tack för det!

PS. Boken ges ut rent konkret på torsdag, men den går redan nu att förhandsbeställa via Adlibris och Bokus, till exempel. Do it! DS.

E-böcker, biblioteken och fysikens lagar

Det här med e-böcker och bibliotek.

I dag har vi en situation där en del av landets bibliotek i perioder känner sig tvingade att stoppa utlånen av e-böcker eller inskränka vilka som får låna dem, eftersom biblioteken betalar 20 kronor varje gång en fil lånas, och bara har budgeterat för ett visst antal utlån. När taket så är nått – stopp för låntagarna.

Det här är en situation som hotar att eskalera i takt med att utlåningen av ökar, eftersom det inte direkt är så att biblioteken får mer pengar att röra sig med över tid. Kontentan blir att bibliotek både vill och inte vill satsa på e-boksformatet, eftersom ju mer de marknadsför och populariserar tjänsten, desto mer gräver de sin egen finansiella grav. Utbudet finns, efterfrågan finns, men ekonomin säger stopp och belägg.

Det här är så klart en ohållbar situation, och omförhandlingar mellan de inblandade parterna sägs pågå. Ett alternativ som det ibland höjs röster för, och som är poppis i USA, är att man helt enkelt låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker. Biblioteken får köpa in ett antal exemplar av varje e-bok, och råkar de tre ”exemplar” som finns av en viss titel vara utlånade, ja då får man snällt ställa sig och köa tills den tidigare låntagaren lämnat tillbaka sin fil (om de därmed även måste lämnas tillbaka rent fysiskt över disk framgår inte).

Genom att blunda för att en fil kan kopieras i all oändliget, kan man alltså komma undan problemet. Att resultatet blir en sorts hittepåvärld där digitaliseringens fördelar göms undan är en annan femma.

Jag är föga förvånande inte så förtjust i den lösningen. Låt mig till och med säga att om den införs så emigrerar jag fan i mig.

Hur ska man då lösa problemet? Jag vet inte exakt. Men en sak jag ofta funderar över är just e-boksersättningens storlek. Vore det verkligen kontroversiellt om den helt enkelt radikalt sänktes? Den ersättning som författare och förlag får dela på för e-böcker är ju närmast gigantisk i jämförelse med den traditionella biblioteksersättningen för pappersböcker?

Ta mig själv som exempel. Varje gång ett fysiskt exemplar av mina romaner lånas ut på ett bibliotek får jag i teorin 76 öre. Jag skriver i teorin, för i verkligheten har jag aldrig fått en krona. Det finns nämligen en popularitetsnivå man måste komma över för att komma i fråga för ersättning, ens böcker måste lånas ut minst 2000 gånger under ett år. E-boksersättningen är dock mer demokratisk och exakt till sin form och kickar in redan vid första lånet, och av de 20 kronor som biblioteken betalar går 10 till förlaget, och Elib tar andra halvan. Därefter är det upp till förlag och författare att bestämma hur fördelningen dem emellan ser ut, jag tror författarna brukar få runt 25 procent.

Om vi bortser från att jag själv äger förlaget som gett ut båda mina e-böcker, och säger att jag hade fått 2,50 kronor per utlån i stället för 10 som nu är fallet, kan vi ställa upp följande räkneexempel:

Om mina fysiska böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 1580 kronor i ersättning.

Om mina e-böcker hade lånats ut exakt 2000 gånger i fjol hade jag fått 5 000 kronor i ersättning.

Min fråga är enkel – kan man inte bara skapa en ersättningsmodell för e-böcker som mer ligger i nivå med den för fysiska böcker? Vari ligger logiken att författare och förlag ska få mycket högre ersättningar för utlån av e-böcker? Ja, jag vill minnas att ersättningsmodellen för e-böcker räknades ut på ett sätt som ansågs vara logiskt en gång i tiden (jag har fått den förklarad för mig någon gång har jag för mig), men nu överensstämmer den helt enkelt inte med verkligheten längre.

Så – sänk ersättningen. Ni kan säkert räkna ut någon smart och någorlunda rättvis modell som gör såväl författare, förlag, distributör som bibliotek nöjda. I början lär resultatet bli att författare och förlag får mindre e-boksersättning, men i takt med att e-böckerna tar en större del av den totala utlåningskakan, lär ersättningen ändå öka.

Hellre det än att biblioteken ska behöva tvingas ljuga för sina låntagare och säga att en datorfil bara kan lånas ut åt en person i taget, för att de bara har ett ”exemplar”.

Amazon och Apple redo att äta hela kakan

Amazon har länge ryktats ha en pekdator/tablet/surfplatta//ipaddödare/kalladetvadfanduvill på gång, och en lansering i höst har varit en riktig lågoddsare. Nu verkar det dock som att den kommande plattan blir en sorts hybrid mellan en ”traditionell” surfplatta (i den mån en bransch som i praktiken funnits bara i ett och ett halvt år sedan den första iPaden släpptes kan kallas traditionell) och en läsplatta, det vill säga deras egen Kindle. De senaste uppgifterna säger sju tums skärm och en gammal och rätt hårt ommodifierad version av Android under huven, som inte blir så särskilt kompatibel med den övriga, redan rätt fragmenterade Androidvärlden. Det blir helt enkelt den nya generationens Kindle, för en lite dyrare penning.

Det här kommer nog i första hand inte att innebära ett hot mot Apples flaggskeppsprodukt, utan generellt en breddning av Kindlens kundbas. Det lär dessutom betyda att det blir än svårare för andra tillverkare att ta sig in på pekdatormarknaden, eftersom Apple och Amazon om de här uppgifterna stämmer har en ypperlig chans att dela upp marknaden mellan sig. Amazon tar bottensegmentet – surfplatte-Kindlen sägs landa på 250 dollar – och Apple tar toppsegmentet (iPaden kostar från 400 dollar och uppåt i dag).

Vad som blir kvar åt de övriga? Not so much skulle jag tro.

När papper byts mot skärm

Åldern på användarna stiger och kvinnorna är i kapp och har till och med redan gått om när det gäller e-boksläsandet i USA, skriver Lasse Winkler på Svensk Bokhandel i ett intressant inlägg i deras blogg. Det trodde ni inte! är rubriken på inlägget, men jojojo, det trodde jag faktiskt visst det! vill jag säga, jag skrev det ju till och med i den här texten i Upsala Nya Tidning redan i vintras, på ett ungefär. Eller åtminstone att det var ditåt utvecklingen var på väg, och att det var först då det skedde som marknaden skulle bli intressant på allvar. Alltså det som i detta nu verkar realiseras i USA.

I Sverige är vi långtifrån där ännu. Men i dagens UNT har jag en text om e-böcker där jag försöker sia en smula om i vilken riktning läsningen går när vi byter papper mot skärm. Några definitiva svar har jag inte, men läs den ändå vetja!

Egenutgivaren som tog sig hela vägen

Jag har en spaningstext om e-boken och dess framtid i Sverige som ligger i pipelinen på UNT och väntar på publicering. En av författarna som jag nämner i artikeln är Kaj Karlsson, vars egenutgivna spänningsroman ”Operation Nordvind” nu tagit sig ända till förstaplatsen på Adlibris e-bokslista, en sorts Amanda Hocking i svensk miniatyr, med andra ord. Dagens Nyheter har en kortare intervju med Karlsson i dagens tidning.

Miniatyr var det ja. För det är det här man måste ha i åtanke när man pratar om den svenska bokmarknaden i allmänhet och e-boksmarknaden i synnerhet – vilket oändligt liten marknad vi rör oss på. I USA har Amanda Hocking lyckats sälja för 100 000 dollar per månad i Amazons Kindle Store av sina egenutgivna fantasyböcker, eller i medel 9 000 exemplar per dag enligt Wikipedia. I Sverige har Kaj Karlsson sedan utgivningen för ett par månader sedan sålt totalt 154 exemplar av ”Operation Nordvind” som e-bok hos Adlibris. Det säger en del om nivån vi befinner oss på i Sverige.

Med det sagt vill jag på intet sätt förringa Kaj Karlssons insats. Det är tveklöst imponerande, och en smula historiskt i det lilla, att en egenutgivande debutant tar sig ända upp till förstaplatsen på en topplista.

Fotnot: I dag onsdag är inte längre ”Operation Nordvind” etta på e-boklistan utan tvåa efter Jens Lapidus, men den låg överst i går, jag lovar.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsningPottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.

Jag presenterar: Facit över svenskarnas e-boksvanor!

Inte särskilt många svenskar läser e-böcker ännu, men när de gör det, i vilken form läser de och på vilken plattform? Det slog mig att jag ju sitter på en del statistik i ämnet som kanske kan ge ett delsvar, i och med att jag håller koll på hur mina e-böcker har laddats ner från min sajt. Alltså satte jag min kära hustru på att i går kväll göra ett par fina Exceltårtbitar utifrån mina siffror. Här följer resultatet, med inledande förklaringar:

Min andra roman ”Vi har redan sagt hej då” lades upp som fri e-bok i februari 2010, och har sedan dess laddats ner cirka 2500 gånger. Ursprungligen erbjöd jag bara en epub-fil samt en mobi-fil och inget annat. Efter några veckor påpekade dock en läsare att det gick att skapa epub-filer som är speciellt anpassade för iPhone och iPad, varefter jag även fixade en sådan. Den filen har sedan dess varit den i särklass mest nedladdade. Men eftersom den inte fanns med från dag ett blir siffrorna gällande de två epub-varianterna en aning skeva, hade alla tre filerna publicerats samtidigt hade troligen iPhone/iPad-tårtbiten dominerat. Hur som helst fördelar sig siffrorna som följer: 44 procent vanlig epub, 41 procent iPhone/iPad-epub samt 15 procent mobi.

Min debutroman ”Dannyboy & kärleken” lades upp i i slutet av mars 2011, och har alltså bara funnits tillgänglig i knappt fyra månader. Den har under den perioden laddats ner knappt 500 gånger. Här tillgängliggjordes de tre formaten samtidigt, och nedladdningsfördelningen bör alltså vara helt korrekt. Den särskilda iPhone/iPad-varianten av epubfilen leder stort på 47 procent, följd av den vanliga epub-filen på 31 och med mobi-filen på sista plats med 22.

Hur det kommer sig att mobi-procenten är högre för ”Dannyboy & kärleken” jämfört med ”Vi har redan sagt hej då” har jag inget definitivt svar på, men tidsaspekten kan spela in. Mobi, eller Mobipocket som formatet egentligen heter, är det format som Kindle kan tolka vid sidan av Amazons eget kopieringsskyddade format AZW. Antalet Kindlar som köpts av den e-boksläsande publiken i Sverige är med all sannolikhet betydligt större nu än det var i början av förra året då jag lade upp ”Vi har redan sagt hej då”. Därmed har troligen också intresset för mobi-filer ökat. Någon annan förklaring kan jag inte se, ja, förutom möjligen slumpen då.

Så, det var mina siffror. Någon med andra erfarenheter?

25 eller 6, det är frågan.

Rasmus Fleischer har gjort ett bra grävande om soppan med bokmomsen.

Förläggareföreningen anser alltså att en e-boks innehåll måste vara identiskt med den tryckta bokens för att kunna erhålla sexprocentig moms, vilket innebär att boken även måste finnas i fysisk form. En e-bok som är just bara en e-bok ska fortfarande ha 25 i stället för 6 procents moms. Och en e-boksutgåva som min egna ”Dannyboy & kärleken” ska alltså straffas med 25-procentig moms eftersom jag lagt in extramaterial i den som skiljer sig från den tryckta utgåvan.

Fundering: Hur ställer sig Förläggareföreningen till print on demand? Ponera att jag gör en e-bok som en epub-fil men också fixar en pdf som jag tillgängliggör hos nätbokhandlarna genom Publits eller Vulkans försorg. Jag har då fortfarande inte tryckt ett enda exemplar av boken själv men ordnat så att den kommer att att tryckas ifall någon får för sig att beställa den. Får jag lov att använda mig av den sexprocentiga momsen på e-boken då? Eller måste det på något sätt klargöras att den tryckta boken är den ”riktiga” utgåvan, och att e-boken är en sekundärprodukt?

Och ponera att jag skrivit en bok där jag upptäcker efter publiceringen att den innehåller några smärre fel, fel som är för små för att motivera ett nytryck av den fysiska utgåvan, men lätt ändras i e-boksutgåvan. Måste jag höja momsen på e-boken efter det ingreppet, eftersom utgåvorna inte längre är identiska?

Jag börjar ärligt talat tycka att det här med sänkt bokmoms, eller skilda momssatser överhuvudtaget i samhället, är en rätt dålig idé.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Om tystnaden kring ”Tjärven”

Det har uppstått en liten debatt på Twitter och på Facebook gällande John Ajvide Lindqvists nya roman ”Tjärven”. Enligt en kort intervju med författaren i Dagens Nyheter på onsdagen (så klart ej på nätet), har den hittills bara sålt i runt 300 exemplar. Boken har endast getts ut som e-bok och i mp3-format. Ingen pappersprodukt existerar alltså.

Självklart blir försäljningen mycket mindre på det här sättet eftersom en del hellre skulle döden dö än att läsa en bok digitalt, men siffran är ändå anmärkningsvärd. John Ajvide Lindqvist är en av våra mer kända författare, och han brukar sälja mycket bra. Så vad beror det på? Jag ser tre möjliga orsaker:

1. Traditionell media har nästan inte alls uppmärksammat boken, än mindre recenserat den. Min recension i UNT är mig veterligen den första utanför bloggosfären.

2. Ajvide Lindqvist ger ut ”Tjärven” på eget förlag, och har alltså inte sitt ordinarie förlag Ordfronts pressavdelning i ryggen. Hur mycket eller lite Ajvide Lindqvist själv gjort för att sprida infon om utgivningen vet jag inte eftersom jag inte längre sitter på någon mediaredaktion och har full koll på flödet. Troligen har han väl kanske inte ansträngt sig jättemycket, eller så kanske han inte besitter den kunskap som behövs för att nå ut på egen hand. Det är ju trots allt skriva litteratur han ägnar sig primärt åt, inte att jobba med PR.

3. Nätbokhandlarna, som i realiteten är de enda som har möjlighet att sälja boken, har inte gjort tillräckligt mycket för att lyfta fram den. Inte så konstigt kanske eftersom e-böcker säljer i så små volymer i Sverige, men ändå trist. Det är lite hönan och ägget, för att få upp försäljningssiffrorna måste man låta saker synas, inte bara låta saker synas som redan säljer bra. Att puffa för e-böcker på de dedikerade e-boksavdelningarna räcker inte, in med dem på förstasidan!

Någon skrev på Twitter att man kanske bör se det här som ett misslyckande för sociala mediers genomslagskraft, eftersom ”Tjärven” trots allt recenserats på en del bokbloggar. Det tycker jag är att göra det enkelt för sig, dessutom har snacket kring ”Tjärven” varit begränsat även inom bloggvärlden. De som tror att bokbloggare skulle vara mer benägna att läsa och uppmärksamma en e-boksutgivning än traditionell media misstar sig dessutom – min erfarenhet är att bokbloggare tvärtom är rätt konservativa i sitt läsande och inte alls omfamnar e-böcker i någon större utsträckning. Dessutom brukar ”snackisar” i sociala respektive traditionella medier gå lite hand i hand, skrivs det om något i vanlig press så diskuteras det i bloggvärlden, och skapas en buzz för något i bloggvärlden brukar traditionell media plocka upp det och skriva själva.

Att vanlig media missat ”Tjärven” är dock betydligt mer pinsamt än att bloggvärlden gjort det. Kulturjournalister får trots allt lön för att nosa upp och skriva nyheter, och självklart finns det ett nyhetsvärde i att en av landets mer kända författare väljer att ge ut en roman på egen hand, och endast publicerar den i digitala format. Att det endast resulterat i ett inslag i SVT:s ”Babel” är ett underbetyg för svensk kulturjournalistik.

Apple och e-boken

Just det ja, en till grej om Apple angående keynoten i tisdags kväll. En siffra som presenterades i förbigående var att Apple nu sålt 130 miljoner e-böcker genom iBookstore. När iPad 2 presenterades i början av mars berättade Steve Jobs att de då nått 100 miljoner.

På tre månader har alltså ytterligare 30 miljoner exemplar sålts. Det ger en årssiffra som i dagsläget hamnar på 120 miljoner exemplar, vilket alltså pekar på en ökning av försäljningen. Men då ska man komma ihåg att företaget under den här senaste tremånadersperioden också sålt en sjuherrans massa iPadar, i runda slängar uppåt tio miljoner. Trots att antalet iPads ökar kraftigt, ökar alltså försäljningen av e-böcker via Apple endast relativt måttligt.

Jag har sagt det förr och säger det igen – Steve Jobs tror inte på e-böcker. Eller rättelse – han tror inte på böcker.

Synd.