Fast krönikör i Västerbottens-Kuriren

Jag är från och med i dag litteraturkrönikör i Västerbottens-Kuriren var tredje lördag, ett hedersuppdrag då jag tycker att VK har en av de absolut bästa kultursidorna i landet på regionalnivå.

De två eller tre texter jag skrivit tidigare för deras kultursida har handlat om det pågående digitala skiftet inom litteraturen, och jag tror att det är litegrann för att skriva den typen av texter jag rekryterats. Min premiärkrönika tar avstamp i förlagshusens nya digitala satsningar (som Bonnier Bookery och Norstedts alldeles färska projekt Tiden), och ställer frågan huruvida dessa hjälper eller stjälper förlagens traditionella verksamhet på lite sikt.

Krönikan ligger bakom betalvägg, men jag lägger nog upp den även i de här spalterna vad det lider.

Storytel öppnar abonnemanget för barnfamiljer – åtminstone delvis

I gårdagens nyhetsbrev som Storytel skickade ut stod följande att läsa:

Psst! Du vet väl att du kan använda Storytel samtidigt som dina barn lyssnar på barnböcker – det ingår i ditt abonnemang! Vi har fler än 2 000 böcker i kategorin ”Barn”, så ladda ner Storytel-appen även till barnen och hjälp dem att komma igång med sitt första ljudboksäventyr.

Någon timme efter mejlets ankomst dök samma meddelande upp i komprimerad form som en pushnotis från Storytel-appen på telefonen.

Jag vet inte om det här innebär en konkret förändring eller om det bara är något som inte har kommunicerats ut ordentligt tidigare, men FAQ-sidan om hur Storytelabonnemang fungerar uppdaterades så sent som i går, så antagligen rör det sig om en konkret förändring. Kritik gällande avsaknad av familjeabonnemang hos Storytel och Bookbeat har florerat på flera håll under sommaren, och för några dagar sedan kom nyheten att konkurrenten Nextory nu börjar erbjuda familjeabonnemang. På det här sättet kommer Storytel åtminstone delvis runt problemet, då det gör det möjligt för barn plus en förälder att använda tjänsten samtidigt. Jag tog själv upp problemet i ett inlägg i somras:

I takt med att fler förlag gör aktiva satsningar på ljudböcker riktade till barn och ungdomar – och inte minst nu när Storytel börjat producera Original-serier för yngre målgrupper – känns det underligt att inte erbjuda ett familjealternativ. Jag har själv funderat på att introducera familjens sjuåring för ljudböcker, men så länge det kräver att jag införskaffar honom ett eget Storytelabonnemang för att min egen lyssning inte ska avbrytas när han drar igång en bok – nej, då avstår jag.

Innebär det här att behovet av ett familjeabonnemang försvinner? Nej. De flesta familjer består trots allt av två vuxna, och jag tycker att det är rimligt att man ska kunna använda sig av ett gemensamt abonnemang för dem, på samma sätt som man kan det hos film- och tv-tjänster som Netflix och Viaplay (där det ingår åtminstone två samtidiga streamar även i standardabonnemanget), och i musiktjänster som Spotify och Apple Music (som båda erbjuder familjeabonnemang som är cirka 50 procent dyrare än standardabonnemanget). Visst, en barnbakväg löser problemet för mig som har barn på sju och fyra år, men för familjer med tonårsbarn som vill ta del av det vuxna utbudet innebär det ingen förbättring. Jag har exempelvis hört från flera i min bekantskap att deras kids, som är 15-16 år, är besatta av Virus, och det är knappast en serie som filtreras in under barninnehåll på Storytel.

Men ett familjeabonnemang light är i alla fall en början.

Om ljudböcker (och Virus) i Göteborgs-Posten

Lång och intressant artikel om ljudbokens stigande popularitet och vilka effekter det får på litteraturen i Göteborgs-Posten i helgen, en text som tar avstamp i av Virus första säsong.

Med andan i halsen ögnade jag först snabbt igenom texten innan jag långsammare läste den på allvar, ivrig efter att se om det fanns någon värdering av mitt verk i den – jag skulle oerhört gärna läsa en dagstidningsrecension av pocketutgåvan, även om den skulle råka vara negativ. Men jag vet inte, det närmaste jag hittade var detta: En rak och tydlig historia som befinner sig i konstant rörelse. Språket är okomplicerat, händelserna sker i presens och prosans tempo tickar på som om den vore skriven med metronom.

Kanske bör det där sista om metronomen inte läsas som beröm, åtminstone för det min egen tanke till något som gränsar till automatisering, men kanske bör det heller inte överanalyseras utan endast tolkas som att jag lyckats med ansatsen att hålla tempot genomgående högt. Självklart är det dock en generalisering, det finns toppar och dalar i tempot och om något är nog hastigheten i första säsongen lägre än i tvåan och trean, men men – jag förstår poängen.

Hur som helst, ett intressant reportage där såväl förlags- som forskarröster kommer till tals. In och läs!

Vad ska jag skriva?

Jag drog igång höstens arbete på allvar den här veckan. Så varför inte sno en jobbrelaterad lista som Underbara Clara sammanställde för några veckor sedan, i och med att hon gjort stora förändringar i sitt arbete det senaste året, något ju även jag har gjort.

Bäst av allt det senaste jobbåret: Att jag inte har behövt jobba! Eller jo, skoja bara, det är så klart att jag har jobbat, under perioder dessutom betydligt mer än tidigare, men jag har kunnat ägna stora delar av min tid åt att enbart skriva skönlitterärt. Kontraktet med Storytel har gett mig möjlighet att jobba heltid i ungefär tre månader med varje säsong, och jag har då sluppit bolla mellan att ha ett antal (många gånger stadigt sjunkande i betalning) journalistiska frilansuppdrag igång samtidigt.

Sämsta grejen: Att jag mellan säsongerna har haft några månader då jag tvingats försörja mig ”som vanligt”. Det är så klart ingen katastrof egentligen – i grund och botten gillar jag att vara frilansande journalist, jag har ofta jättekul på jobbet – men att under ett antal månader tacka nej när redaktörer hör av sig, bara för att sedan plötsligt räcka upp handen i några månader bara för att sedan börja tacka nej igen när det varit dags att börja med nästa Virus-säsong är ingen höjdare. Efter att man tackat nej två, tre gånger till en redaktör så hör de helt enkelt inte av sig igen.

Roligaste nya grejen: Det roligaste med hela Virus-grejen är nog att jag faktiskt fick arslet ur och faktiskt gjorde det. Hade inte Storytel hört av sig och frågat om jag var intresserad av att hoppa på deras nya koncept, så hade med all sannolikhet de två bokmanus jag vid tiden för deras kontakt jobbade på (varav Virus var det ena) fortfarande legat ofärdiga på min hårddisk, med kanske 50 000 nya tecken skrivna på vardera manuset. Nu har jag i stället producerat en och en halv miljon tecken sedan i februari i fjol – och fått betalt för att göra det.

Största överraskningen: Att jag faktiskt kan skriva tre spänningsromaner på cirka 15 månader (Virus 1-3 producerades i princip mellan februari 2016 och maj 2017). Och att jag faktiskt kan göra det bra.

Bästa förändring i arbetssätt: Ja, som sagt, det är ju det här med att ha kunnat skriva på heltid under den här perioden.

Arbetsbortfall: Det är ju de här jobben jag tackat nej till, som kanske i stunden inte har spelat så stor roll eftersom jag har haft annan inkomst då, men som i förlängningen leder till att den uppdragsgivaren inte hör av sig igen.

Stoltaste stund: Svårt att säga någon enskild stund, men jag blir glad varje gång en positiv kommentar inkommer, vilket i regel sker i mitt första Virus-inlägg här i bloggen eller i kommentarerna hos Storytel.

Klokaste beslut: Att jag faktiskt tackade ja till att hoppa på den här satsningen. Jag var inte helt övertygad från början, särskilt eftersom avtalet var ganska strikt rent juridiskt, men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Virus är en av Storytel Originals största framgångar (näst största om vi ska vara petnoga), och det är ärligt talat extremt roligt att jobba med Storytel, de är bra att ha och göra med.

Jobbigaste grej: Ja, det är ju det här med hur jag ska agera framöver. Vad händer efter Virus? Ska jag återvända till den tidigare arbetssituationen, där jag skriver frilansjournalistik på olika sätt för brödfödan, och jobbar med författande på sidan av? Det känns inte så lockande, faktiskt. Men vad ska jag skriva då? En ny serie för Storytel, enligt samma modell? Försöka pitcha in en liknande romanidé med samma kommersiella potential på en arena som inte är instängd i en prenumerationstjänst och få ett bra förskott för det som ger mig möjlighet att förverkliga idén? Jag vet ärligt talat inte. Men något måste jag göra. Och det snart, eftersom…

Planer för hösten 2017:Virus snart är slut! Säsong fyra som jag skriver på nu, eller åtminstone snart ska skriva järnet på eftersom jag tackade ja till ett gäng frilansartiklar under sommaren som jag nu måste få undan, blir den sista i serien, om inget radikalt inträffar. Och sedan då? Ja, som sagt, det vete gudarna. Men vad det än blir, så tänker jag mig att det ska bli storslaget. Det är liksom på tiden.

Peak Virus på topplistan

Dags för den numera traditionsenliga summeringen av hur Virus agerar på Storytels topplista. Precis som för tidigare säsonger så nåddes peaken när Virus 3 fick en full vecka på listan (som alltså uppdateras varje dag och baseras på sju senaste dagarnas lyssningar). Glädjande nog nådde min bok även denna gång topp tio under ett par dagar, men det var med en hårsmån!

Storytel topp 10 onsdag 5 juli:

1. Uppståndelsen – Dan Buthler & Dag Öhrlund
2. Bakom din rygg – Sofie Sarenbrant
3. Top dogg – Jens Lapidus
4. Den lilla bokhandeln runt hörnet – Jenny Colgan
5. Annebelle – Lina Bengtsdotter
5. Det förlovade landet – Mari Jungstedt
7. Häxan – Camilla Läckberg
8. Vit syrén – Cecilia Sahlström
9. Heroine – Mons Kallentoft & Markus Lutteman
10. Virus 3 – Daniel Åberg

Första säsongen av Virus peakade på plats sex och säsong två låg som bäst fyra. Hur bör man resonera kring att säsong tre ”bara” blev tia? Om jag tillåts göra en någorlunda välkvalificerad fri spekulation, så tror jag det ligger till så här:

I och med att säsongerna i Virus inte är fristående utan kräver att man har lyssnat på de tidigare för att man ska hänga med, är det naturligt att publiken minskar något för varje säsong, nya lyssnare måste börja från början och självklart finns det några som kliver av längs vägen. Avsnitt ett av säsong ett kommer alltid att förbli seriens mest lyssnade, och första säsongen kommer alltid att vara den säsong som har flest lyssningar totalt. På samma sätt kommer säsong tre att få ett antal färre lyssningar än säsong två, även om jag tror att tappet är som störst mellan första och andra säsongen, har man investerat tid och lyssnat på två säsonger är man nog att betrakta som ett fan som fortsätter lyssna.

Det till synes ologiska i att säsong två kunde hamna högre på topplistan än säsong ett trots att fler lyssnat på säsong ett är egentligen rätt logiskt: När tvåan kom hade ettan haft ett halvår på sig att bygga upp ett publikintresse för den, och många högg direkt när den kom, vilket gav en rejäl boost i starten och skjutsade upp säsong två till de allra högsta regionerna. Samma effekt har säkerligen inträffat nu, men säsong tre har släppts mitt i sommaren till skillnad från i slutet av januari, och sommaren är speciell på flera sätt. I semestertider håller färre full koll på sina flöden och upptäcker kanske inte nyutgivningen lika tidigt, och därtill befinner vi oss mitt i högsäsongen för den typ av böcker som Virus kämpar mot på topplistan – lata dagar är genre- och spänningslitteraturens högtid. I andra änden av spektrat så är slutet av januari en rätt lugn period på topplistorna, det är lågsäsong för utgivning av kioskvältare i dynerna av julruschen och i upptakten inför bokrean i slutet av februari, och möjligheterna att nå högt är därmed lite bättre.

Ytterligare en faktor som bör tas med i beräkningen är att Storytel fortsätter att växa kraftigt i användarantal, förra sommaren då första säsongen kom hade Storytel drygt 190 000 svenska abonnenter, denna sommar har de drygt 250 000. Så även om Virus-publiken är intakt i faktisk storlek, så blir den procentuellt mindre sett till tjänstens totala abonnentantal.

Okej, slut på sifferspekulation.

En intressant förändring som hänt de senaste månaderna är att Storytel numera endast låter första delen av sina egenproducerade serier medverka på listan. Det kan alltså inte längre bli som i exempelvis februari, då Virus 2 under några dagar ockuperade 10 platser på Storytels topp 20. Jag bloggade om det här som ett potentiellt problem redan förra sommaren i inlägget Topplistans betydelse som inkastare, där jag bland annat lyfte fram risken i att egenproduktionerna ”skymde” det övriga utbudet på topplistan och att användarna då får svårare att hitta det övriga utbudet och ser ett mindre värde i att abonnera på tjänsten. Av vad jag har hört ryktas var en del förlag heller inte så nöjda med att deras titlar till synes drunknade bland alla serieavsnitt. Och även om jag personligen så klart fann en njutning i att se mina egna alster radas upp som ett pärlband på listan, så är den här lösningen tveklöst bättre för användarna som helhet.

En annan sak som är rolig att se är att de äldre säsongerna lyfter när en ny ges ut. När säsong två gavs ut klättrade första säsongen upp till någonstans runt plats 80 igen har jag för mig, och även denna gång stiger den, och ligger nu precis på ”fel” sida av topp 100-strecket. Jag har inte orkat scrolla ner så långt att jag ser var säsong två befinner sig, men sorterar man en topplista enbart på Storytel Original-serier så är det lätt att notera att även den avancerar på grund av trean.

Chris Andersons decenniegamla teori om den långa svansen inom näthandel har uppenbarligen ännu en del liv i sig.

Virusrelaterat i media

Jag medverkar med ett par citat i en artikel om ljudbokens framfart som Svenska Dagbladet publicerade på nätet i dag. Tillbaka till lägerelden – lyssna är det nya läsa är rubriken, och jag pratar kort om de skillnader som finns mellan Virus och det jag skrivit tidigare, och på vilket sätt min publik förändrats och blivit större i och med det här mastodontprojektet.

Samtidigt har ju ljudboken gått och blivit fysisk bok, något Sydsvenskan uppmärksammade i en liten kommenterande text häromdagen. Maria G Francke skriver:

Det är en intressant baklängesproduktion, att först erbjuda en ljudbok och låta intresset avgöra vad som därefter trycks på papper. Då når man i slutänden dessutom läsare och inte enbart lyssnare – träffbilden är alltså bredare. Det som ursprungligen var en idé hämtad från 1800-talet har nu utvecklats till kanske inte framtidens utgivning, men i alla fall en variant som kan existera bland andra varianter.

Själv har jag skam att säga det ännu inte sett den fysiska boken i verkligheten, när min förläggare i slutet på förra veckan väl kom ihåg att hon skulle skicka några exemplar till mig hade pressavdelningen redan sänt ut allt som fanns på kontoret till media och bloggare. Och Kiruna har jag ännu inte besökt sedan hemkomsten från New York, så om den finns till försäljning där någonstans vet jag ännu inte.

E-böckerna och krånglet, åtta år senare

För cirka ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett utförligt test av läsplattan Tolino Vision 2 (som numera är utgången, aktuell modell i dag är Tolino Vision 4 HD). Testet verkar ha varit mycket uppskattat sett till min besöksstatistik och har lett till att en del köpt plattor av Tolino på nätet.

Nu har dock tydligen en bugg någonstans i systemen på den svenska sidan medfört att en av Tolinos unique selling points inte längre fungerar – att direkt från plattan kunna låna kopieringsskyddade e-böcker från bibliotek, vilket ett flertal personer de senaste veckorna skrivit om i kommentarsfältet till testet. Då jag själv inte längre har en Tolino-platta – jag sände tillbaka mitt låneexemplar till nätbutiken Cyberphoto efter genomfört test – kan jag inte själv delta i felsökandet, men utifrån kommentarerna så är ett antal personer i kontakt med såväl supportavdelningar i Tyskland som Sverige, så förhoppningsvis når problemet snart en lösning.

En sak står dock klar: Att e-böcker fortfarande år 2017, snart ett decennium efter att det började talas om dem på bred front, fortfarande är omgivna av så mycket tekniskt krångel är ett stort underbetyg för hela branschen. Nedanstående skrev jag i ett inlägg sommaren 2009:

Så länge det finns någon som helst risk att tekniskt krångel uppstår och en manual måste tillfrågas – vilken risk som helst – så kommer e-boken att vägra att lyfta. Så djupt analogt inrotat är läsning av litteratur.

När man läser i kommentarstråden och ser hur de som felsöker tvingas använda ord som factory reset, korrupta filer, återskapande recover till firmware 1.7.x, förändringar i Adobes DRM, mjukvaruversion 10.0.1 och hur boklånare ombes mejla över en unfulfilled .acsm-file till en IT-avdelning för att de ska kunna felsöka, ja då känns det tyvärr som att vi inte kommit ens en millimeter närmare.

Bra om biblioteken och e-böckerna

Jag har ju tidigare tipsat om Björn Wallers blogg Boken år noll, och nu är det dags igen. I veckans inlägg – han har gjort för vana att publicera en kommenterande länksamling varje måndag – tar han avstamp i en artikel i Biblioteksladet och ställer frågan: Hur vill biblioteken låna ut e-böcker?

Som alltid väldigt intressant och initierat, så: In och läs.

Litteratur värd att lyssna på?

(Ursprungligen publicerad på Västerbottens-Kurirens kultursida 2 mars)

Ljudboken har tagit Sverige med storm, streamade abonnemangstjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory ökar stadigt i popularitet i våra mobiltelefoner. Men inte alla i bokbranschen har möjlighet att åka med på tåget – att producera bra ljudböcker är dyrt vilket effektivt stänger dörren för många småförlag och egenutgivare. Om ljudboksformatet fortsätter växa, vad händer då med litteraturen som inte passar att lyssnas på?

När Svenska Förläggareföreningen tidigare i år presenterade årsrapporten Boken 2017 var slutsatsen positiv – bokmarknaden i Sverige gick framåt året som gick. Men det var en glädjerubrik som branschen hade den digitala ljudboken att tacka för – försäljningen av pappersböcker i bokhandeln backade nästan 5 procent, medan de streamade abonnemangstjänsternas ökade sina intäkter med 60 procent och räddade totalresultatet, som därmed blev 1,6 procent plus. För bokbranschen står nu abonnemangstjänsterna för snart en tiondel av intäkterna, och andelen fortsätter växa.

Långtifrån alla har de finansiella muskler som krävs för att följa med på den här resan. När det gäller e-böcker har digitaliseringen av bokbranschen inneburit nya möjligheter för småförlag och egenutgivare att få ut såväl nya som gamla böcker – att skapa en e-bok utifrån den textfil som en roman består av kostar i princip ingenting – men ljudböcker är en helt annan typ av best.

När branschtidningen Svensk Bokhandel för åtta år sedan gjorde en genomlysning av ljudboksbranschen uppskattade de kostnaden för att ge ut en normal ljudbok till 150 000 kronor – icke inräknat ersättning till författaren. Den kostnaden har sjunkit rejält i dag då man i allt större utsträckning struntar i att trycka upp ljudböckerna på cd-skivor utan bara distribuerar dem via abonnemangstjänsterna eller säljer dem som mp3-filer i nätbokhandeln, men även om man lyckas få ner prislappen till hälften är det en kostnad som avskräcker småförlagen.

Annika Bengtsson driver Grim Förlag, ett rätt typiskt småförlag sett till storlek och historia, hon startade för att ge ut sina egna romaner, men har expanderat och har nu ett antal författare i sitt stall och ger ut tre till fyra titlar per år.
– Det är ekonomiskt omöjligt för oss att ge ut ljudböcker av våra titlar. Kanske går kostnaden ner framöver, men frågan är om det någonsin blir så billigt att ett litet förlag har råd. Jag tycker nästan att det borde finnas ett stöd att söka, så att det inte bara blir den kommersiellt breda litteraturen som får chansen som ljudbok. Det är en demokratifråga, säger Annika Bengtsson.

Måste ljudböcker vara dyra att producera? Nej, i teorin går de att skapa till låg kostnad, men i praktiken har publiken vant sig vid att ljudböcker ska hålla professionell kvalitet både vad gäller inläsning och produktion, och ratar det som inte håller måttet. Dessutom agerar ljudbokstjänsterna som grindvakter – bedöms en ljudboksproduktion inte hålla verkshöjd rent tekniskt släpps den inte in i katalogen.

När digitaliseringen av bokbranschen tog fart för sju, åtta år sedan sågs det kommande skiftet av många – författaren till den här artikeln inräknad – som en kommande seger för den lilla, fristående aktören, äntligen skulle egenutgivare ha (åtminstone nästan) samma chans som de stora förlagen.

Men det som skedde i USA där e-boken och egenutgivande ”indieförfattare” tog marknaden med storm via Amazons plattform Kindle ägde aldrig rum i Sverige. Här såg revolutionen annorlunda ut – den tog rygg på de smarta mobilernas explosiva framväxt och levererades som en app i mobilen åtföljd av en effektiv hisspitch: Ett Spotify för ljudböcker.

Betyder det här att ljudböcker uteslutande är något för de redan etablerade förlagen med god ekonomi? Ja, troligen. Men bilden kompliceras av att vissa förlag visat sig vara duktiga på att lyfta upp författare på småförlag och ge dem chansen i ett större sammanhang i ljudboksform.

Ett sådant exempel är Mikael Ressem, Gävleförfattare som de senaste åren gett ut en deckarkvartett om ambulanssjukvårdaren Erik Sandström och som i tryckt form på lilla Förlaget Orda inte gjort något större väsen av sig. Trots detta hade Mikael Ressem en vecka före jul 2016 tre av sina titlar på Storytels tio i topp-lista för deckare, detta efter att det mellanstora förlaget Lind & Co låtit Fredde Granberg läsa in dem som ljudböcker.

En annan författare är Susan Casserfelt från Örnsköldsvik, som 2014 på eget förlag gav ut deckaren Prästens lilla flicka. I slutet av 2016 gav ljudboksförlaget Word Audio Publishing ut den i inläsning av Katarina Ewerlöf och boken började klättra på Storytels topplista. I flera veckor har den nu stadigt legat på topp fem, och när uppföljaren Den tatuerade cirkeln ges ut i dagarna finns det mycket som talar för att den går samma väg mot toppen, eftersom abonnemangstjänsternas funktionalitet gör det enkelt att sätta en kommande titel av en författare man gillat på sin läslista, och så fort den nya boken släpps plingar appen till och man kan börja lyssna.

Ljudboksrättigheterna till en av Grim Förlags böcker har också nyligen köpts av Lind & Co, berättar Annika Bengtsson.
– Det är en möjlig väg att gå. Men helst vill jag så klart att vi ska kunna ge ut våra egna ljudböcker, och inte behöva förlita oss till större förlag, säger hon.

För den oetablerade författaren är det här en möjlig tröst. Men samtidigt är kostnadströskeln som stoppar småförlagen något bokbranschen som helhet kanske bör börja fundera över. Eftersom bokförlag är företag som drivs med vinstintresse, så väljer de redan i dag till följd av de höga produktionskostnaderna att till stora delar endast göra ljudböcker av de romaner som de tror kan bära sig kommersiellt. Än finns inget känt exempel där ett förlag ratat en roman helt bara för att den inte ansetts ljudboksmässig, men fortsätter ljudboken att växa i betydelse, är det inte omöjligt att det sker.

Trots att jag personligen är en stor anhängare av ljudböcker, är det en utveckling jag hoppas vi kan undvika.

——

Fotnot: Susan Casserfelts andra deckare Den tatuerade cirkeln som jag nämner i artikeln klättrade ända upp till första plats på Storytels topplista i början av mars.

Hur länge håller kärleken till pappersboken?

Lång och intressant analys av Sölve Dahlgren på Boktugg i dag, om hur man ska tolka statistiken från Förläggareföringen som kom häromdagen gällande de digitala intäkterna för de svenska förlagen. Statistiken ger ingen entydig bild av läget och är heller inte heltäckande då allt fler köper böcker digitalt från förlag och marknader som inte ingår i statistikunderlaget, men det betyder så klart inte att siffrorna är ointressanta.

Nu var det dock inte siffrorna jag tänkte citera, utan följande stycke som kommer rätt långt ner i texten:

De senaste veckorna har jag roat mig med att prata med folk i branschen och folk utanför branschen. Låt vara att jag pratat med folk utanför som är rätt digitala, de flesta av våra kontorsgrannar jobbar med ehandel.

Ska vi förenkla det?

• Bokhandlare: Nja, visst kommer kanske nätbokhandeln att ta lite andelar till, men då mest från varuhusen. Men digitala böcker? Nej, de går ju inte att slå in och ge bort som presenter? Det är skillnad på musik och film.

• Förlag: Jo, det är klart att streaming blir viktigare och viktigare. Men det är ju så dåligt betalt. Och det är fortfarande pappersböcker som dominerar intäkterna. När 85% av intäkterna kommer från fysiska böcker så måste vi lägga lika stor fokus där.

• Läsarna: Jag har rensat ut det mesta av mina gamla böcker i bokhyllan och jag har inte köpt en pappersbok på två år. Jag har ju Storytel och Kindle.

Nu överdrev jag kanske lite på den sista. Alla läsare är inte så digitala. Ännu.

För mitt intryck och min slutsats blir denna väldigt konkreta: Det finns inga rationella skäl för att välja en fysisk bok före en digital bok år 2017. Alltså återstår endast de emotionella skälen.

Som han själv skriver, han överdriver. Men jag tvivlar samtidigt inte ett ögonblick på att det ryms en sanning som kommer att bli allt viktigare här. Jag tror att det finns en uppenbar risk att vi kommer att hamna i en situation där bokhandlare, traditionella förlag och inte minst kulturredaktioner hamnar i osynk med hur den breda publiken tar till sig litteratur. Jag har tänkt på det här rätt mycket det senaste året, då jag flera gånger slagits av hur totalt ovetande många av dem som anser sig vara litteraturinitierade är av den frammarsch som de digitala litteraturtjänsterna gjort de senaste åren. Kärleken till boken som fysiskt föremål är hos många inom branschen så stark att det skapas en bild av att det är så för alla.

Jag ska fördjupa mig i det här någon gång framöver, just nu finns dock tyvärr inte tid.

Är böcker för dyra eller för billiga?

Intressant replik hos Svensk Bokhandel i dag från bokhandlaren och ordföranden i Bokhandlareföreningen Mats Ahlström, angående Johan Kleberg på Adlibris debattinlägg från häromdagen, då han utvecklade sitt resonemang om mjuka kontra hårda böcker och att priserna på nya utgåvor måste sänkas, och att det kan ske genom billigare, mjukare format. Jag kommenterade Klebergs artikel här.

Ahlström håller föga förvånande inte med, eller snarare är det så att han håller med om problemanalysen i det att prisglappet mellan originalutgivning i inbundet format och pocketformat är för stort, men menar i stället att lösningen är att få upp priserna på pocketformaten, inte att sänka dem på originalutgåvorna.

Jag kan absolut se logiken i detta ur bokhandelns och förlagens synvinkel, men jag tror att verkligheten sakteliga allt mer talar emot dem. I takt med att boken blir allt mer digital – må så vara om det sker genom streamingtjänster där vi lyssnar på böcker eller läser dem i e-boksformat – tror jag inte att det går att försöka hålla dagens marginaler uppe. Litteraturen må ha visat sig vara mer motståndskraftig mot digitaliseringen än musik- och film/tv-världen, men den äter sig onekligen hela tiden sakta in, och för att överleva tror jag att bokbranschen måste försöka ta sig ner till de prisnivåer som är mer i paritet med vad övriga digitaliserade marknader stabiliserat sig kring, snarare än att envist fortsätta ligga kvar ett eller till och med två snäpp ovanför.

Visst, det må framstå lite som att jämföra äpplen och päron, men i dag betalar vi cirka en hundralapp i månaden för tjänster inom musik och film/tv – som Spotify, Apple Music, Netflix, Viaplay, HBO Nordic och så vidare, oavsett vad vi anser om detta så är det en nivå som blivit standard. Och med mina konsumentglasögon på mig tror jag att det är ner mot de nivåerna bokbranschen måste ta sig även för ny litteratur för att boken – i vilken form den än må komma – inte ska tappa mark.

Ja till mjuka böcker

När jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Bokförlaget Forum 2004 stred jag en fruktlös kamp för att den skulle ges ut i ett så billigt format som möjligt från början – gärna mjukband eller åtminstone ett litet inbundet format, vad som helst som skulle få ner priset. Mitt argument var att det var en bok som riktade sig till en ung publik – högskole- och gymnasiestudenter, människor någonstans mellan arton och trettio, troligen i en urban miljö eller med en inneboende längtan att ta sig dit. Priskänsliga köpare.

Men det var en kamp som var omöjlig att vinna, det blev en helt vanlig inbunden utgåva i ett stort, otympligt format omöjligt att få ner i en ficka med ett rekommenderat försäljningspris på 248 kronor. Resten är, skulle man väl kunna säga, historia.

Nu säger jag så klart inte att det var enda orsaken till att min debutroman inte blev en kommersiell dundersuccé när den gavs ut, men det är klart att det inte hjälpte. Den har med tiden hittat sin publik ändå i andra format, och om en månad börjar ett nytt kapitel i dess historia, mer om det senare.

Hur som helst – jag kan inte låta bli att känna glädje över Adlibris vd Johan Klebergs debattartikel hos Svensk Bokhandel i dag, där han går till storms mot den traditionella bokbranschens förkärlek för det inbundna formatet och de strukturer det formatet upprätthåller. Låt mig citera ett par avsnitt:

När det gäller faktaböcker, barnböcker, kurslitteratur och pocket är onlinebokhandeln framgångsrik. När det gäller nyutgiven bred skönlitteratur måste vi dock vara självkritiska och konstatera att våra kunder sedan länge har genomskådat vår bransch utgivningsstruktur och prisbild. Vi motiverar en hög prissättning på nyreleaser, inte med en stark berättelse, inte med ett spännande författarskap utan med att läsaren vid utgivning endast kan köpa boken i ett otympligt format.

Och sedan blir vi förvånade när kunder väljer att vänta i sex månader och köpa exakt samma berättelse i ett smidigare format till ett lågt pris.

Hur vill han då ha det? Jo, han eftersöker en svensk satsning på det format jag skrivit om här i spalterna rätt många gånger, det i England och USA vanliga trade paperback-formatet.

Lösningen är enkel. Gör som i England och släpp en häftad version på utgivningsdagen. Ett produktionseffektivt format som passar utmärkt för läsning i såväl sängen som på bussen. Sätt ett avsevärt lägre f-pris än det på dagens inbundna bok men ett högre än dagens storpocket. Sitt sedan lugnt i båten. Om det finns skäl att ge ut boken i pocket efter något år gör det till ett högre f-pris än idag.

Självklart måste man ta i beaktande att Johan Kleberg skriver detta för att han ser att Adlibris i dag är svagare inom försäljning av nya böcker än de önskar vara, han strider knappast för detta enbart för kundernas väl och ve.

Men det betyder ju inte att han måste ha fel.