Författare: Daniel Åberg

E-pest eller e-kolera?

Diskussionen om e-böckernas väl och ve på biblioteken går vidare. I dag har Rasmus Fleischer skrivit ett tänkvärt inlägg, där han visserligen håller med mig om att modellen som Förläggareföreningen/Författarförbundet förespråkar är absurd, men också sätter ett stort frågetecken framför dagens modell.

Rasmus Fleischer får sägas vara något av en nestor på det här området efter den fina dubbelvolymen ”Boken/Biblioteket” som kom i slutet av förra året, en bok som på ett närmast filosofiskt plan ställer viktiga frågor om vad som sker med bok- och biblioteksbranschen när den digitaliseras. Eller som den gode Richard Herold på Natur & Kultur sa när den kom (citerat fritt ur minnet): En bok som borde vara obligatorisk läsning för alla i bokbranschen.

Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?

Jag sitter djupt försjunken i att författa en drapa om köksbranschens utveckling för en kundtidning och hinner därför inte elda upp mig för andra dagen i rad gällande det här med e-böcker som fysiska objekt, men Anders Mildner har med anledning av gårdagen skrivit en ny text i ämnet som är väl värd att läsa.

Själv upprepar jag kontentan av det jag skrev i går. Det må låta utopiskt och flummigt, men i och med digitaliseringen är faktiskt en annan värld möjlig, en värld jag tror är bättre och mer rättvis. Att Förläggareföreningen inte är intresserad av en sådan förvånar mig inte, de stora bokförlagen är ofta som vilka kortsiktigt vinstmaximerande börsbolag som helst i dag och ser inte längre än till nästa kvartalsrapport, men att författarnas egen organisation lobbar för samma sak – det gör mig ledsen.

Har någon gjort en seriös analys på vad det skulle innebära finansiellt för den genomsnittliga författaren om man fortsatte med den modell som svenska bibliotek i dag följer när det gäller e-boksutlån? Alltså i en framtid där majoriteten av det vi lånar på biblioteken är digitalt och behovet av att hålla fysiska exemplar i lager minskar kraftigt? Har någon gjort det, helt förutsättningslöst, och även försökt analysera vilka andra förändringar det skulle medföra för strukturen inom bokbranschen? Alla pratar just nu om att dagens situation där biblioteken betalar 20 kronor för varje enskilt e-bokslån är ohållbar eftersom budgeten spricker när utlåningen ökar, men det pratas betydligt mindre om att det rör sig om väldigt små andelar av bibliotekens totala budget, vi pratar enstaka procent.

Har någon utrett det här på allvar (och är villig att redovisa resultatet publikt)? Eller är situationen på väg att bli ohållbar enbart eftersom ”alla vet det”?

——

Hm, nu eldade jag ju upp mig igen trots allt.

Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er.

I september skrev jag om de förhandlingar som pågick mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten gällande e-bokslån framöver. Ett idiotiskt förslag som ibland förs fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren ”återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu har Författarförbundet gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och förordar just en sådan lösning. Tidigare har även Förläggareföreningen krävt det.

Författarförbundet kallar en sådan här lösning för ”tidsenlig” i artikeln. Det är helt sant – även på andra ställen i världen finns starka krafter som verkar för att internet ska regleras hårdare.

Jag undrar en sak – om ni nu driver linjen att e-böcker bör behandlas som fysiska böcker, ska ni inte börja kräva att samma fysiska lagar gäller även när de här e-böckerna säljs? Jag menar, om en bokhandel köper in fem exemplar av en inbunden bok och de säljer slut, så måste ju kunderna vänta tills nya exemplar kommit in innan de kan få sin bok.

Borde ni nu inte, i logikens namn, kräva att detsamma ska gälla även om kunden vill köpa en e-bok? Att Adlibris och Bokus köper in ett antal exemplar av varje e-bokstitel i förväg, och sedan får säga till kunderna att vänta tre arbetsdagar – den tid det skulle ta för nya böcker att anlända med fysisk frakt till en vanlig butik – innan de kan få köpa den?

Eller vill ni bara att fysiska lagar ska gälla i de fall där ni tror att det går att tjäna mer pengar på det?

——

Fick en fråga i kommentarerna varför Författarförbundet skulle vilja något annat än att se till sina medlemmars ekonomiska intressen, och ja, det är väl en berättigad fråga.

Ja, fackförbund har till uppgift att värna sina medlemmars inkomster. Men är det verkligen ett fackförbunds enda uppgift? Särskilt ett sådant speciellt förbund som det som representerar författarkåren? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att de bör verka för ett förslag som begränsar bibliotekens frihet, och minskar deras redan allt mer marginaliserade roll i samhället. Har du råd att köpa boken så ges du obegränsad tillgång, vill du nyttja biblioteket måste du ställa dig i kö. Så länge det bara fanns pappersböcker var det svårt att komma undan den situationen, men nu har vi en verklighet där en annan lösning faktiskt är praktiskt genomförbar – vi har chansen att sprida det skrivna ordet på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Men nej, då ska vi låtsas som att inget har förändrats och hitta på att filer existerar i exemplarform och kväsa den här unika möjligheten till att faktiskt förändra något på allvar.

Jag tycker att det är sorgligt att en organisation som representerar den svenska författarkåren går ut och aktivt pläderar för en sådan här inskränkning. Som författare skäms jag faktiskt.

——

Anders Mildner tänker för den delen ett steg längre, och skriver väldigt bra i samma fråga.

Läget för e-boken enligt Elib

Jag är fortfarande rätt så dränkt i arbete – bland annat sitter jag här klockan halv nio en fredagskväll och skriver ut en intervju för fulla muggar – men jag tänkte i alla fall tipsa om att Elib skrev en fin bloggpost i dag om läget för e-boken i detta nu. Insiktsfullt och intressant.

Och på tal om e-böcker, eller kanske mer egentligen om egenutgivare, så hade The Guardian en artikel om Amanda Hocking i dag, kvinnan som brukar räknas som de egenutgivande författarnas första superstjärna. Fick tipset från Paulina på Twitter. Tack!

Och nu tillbaka till intervjun.

Andnöd

När jag och Tage satt och åt frukost i morse föll min blick på texten i Svenskan om manifestationen i samband med begravningen av den 15-årige pojken som nyligen sköts till döds i Malmö. Texten, som inte finns på nätet, inleddes med frasen (fritt ur minnet) Inget kan vara så sorgligt för en förälder som att tvingas begrava sitt eget barn.

Jag läste meningen igen, såg på bilden av den sörjande fadern, blinkade ett par gånger, försökte hålla emot. Lönlöst. Tage stannade upp och tittade storögt på mig. Pappa där, sade han och pekade på mina ögon där tårarna nu föll.

Det här med att vara förälder alltså. Himmel och helvete på en och samma gång.

Har du en Xbox i dörren eller är du bara glad att se mig?

Var på pressvisningen av nya ”Hamilton”-filmen i dag. Hade en del invändningar, recensionen kommer på fredag i Upsala Nya Tidning, men en grej som störde mig enormt fick inte plats:

Microsoft har en rätt stor ”roll” i filmen. Produktplaceringen i ”Hamilton – I nationens intresse” är överlag rätt stolpigt gjord – svensk film är fortfarande rätt kass på att få det att se naturligt ut –men det slår mig ändå som rätt anmärkningsvärt att såväl den svenska underrättelsetjänsten som de terroristelement som finns i filmen alla använder sig av mobiler med nya Windows Phone installerat, ett operativsystem som än så länge har haft väldigt svårt att få något fäste på marknaden, även om det kanske är på väg att ändras i och med Nokias nya partnerskap med Microsoft (samma nya Windows-gränssnitt är även tydligt exponerat på den surfplatta Carl Hamilton får en väldigt överpedagogisk genomgång av sitt uppdrag på). Men okej, jag kan köpa det, Microsoft behöver uppmärksamheten för sina nya grejer och är villiga att betala för det – fine.

Men så kommer det en scen på Beiruts flygplats, där Hamilton mellanlandar på väg mot en fritagning i Somalia. När han går ut från flygplatsen ”råkar” det stå en stor blaffa till reklamvepa för Xbox 360 placerad precis i dörren, helt utan vettig anledning. Det är så onaturligt gjort att luften går ur hela anrättningen. Hade ni inte kunnat nöja er med mobilerna, Microsoft?

Hoppas för guds skull att den Nokia Lumia 800, som har det nya Windowssystem jag nämner ovan installerat, jag fick hem i dag för test faller mig bättre i smaken. Återkommer om det.

Vart tog det planlösa flanerandet vägen?

Jösses vilken dag.

Vaknade 05.45 – före Tage! – med jobbångest och fällde således upp datorn och började pilla på en av de tusen artiklar jag lyckats samla på mig för att skriva just exakt den här veckan. Sedan dess har jag hållit på, bara för att stanna till och ge Tage frukost samt föra honom till dagis. När det var dags för hämtning fick Johanna rycka in, hon servade mig för den delen till och med lunch vid datorn, jag behövde inte ens resa mig. Sedan avbröt jag för middag en sväng, samt nattade Tage. Därefter åter till arbetet.

Nu är klockan 23.16 och jag är totalt urlakad. Klockan sju tänker jag mig att jag ska sitta på Gunnarssons med en kaffe och en GI-fralla och skriva klart en artikel innan jag ska hasta iväg på en pressvisning av ”Hamilton” varefter jag ska spruta ur mig en recension till UNT följt av en stor intervju för en kundtidning jag måste hinna förbereda mig till på något sätt också. Sedan hem och skriva veckans Spektrakrönika. Samt helst också försöka finna lite tid för att putsa på några av bokkrönikorna som borde ha lämnats in redan i förrgår.

Det skulle ju vara avkopplande att bli frilansare! Tid för kontemplation och utveckling!

My ass säger jag.

#blogg100

Under större delen av den här bloggens historia har jag bloggat i medel 1,5 inlägg per dag. Men i juli 2010 halkade jag för första gången under ett inlägg per dag, och därefter har jag sällan nått fornstora dagar, utan legat under ett-strecket och skvalpat.

Att jag i juli 2010 även inledde min föräldraledighet är knappast en slump, Tage har tagit plats på ett sätt som inget annat någonsin har gjort i mitt liv, och bloggen har fått lida.

No more I say!

För att få en kickstart hakar jag därför genast på Fredriks fina #blogg100-initiativ. Bara att börja räkna ner.

Hur vi dör

Vi är hemma i Stockholm igen nu, efter sjutton dagar på vift i Gästrikland och Vittangi känns det skönt med vardag. Jag har dock lite för mycket att göra den kommande veckan för att det ska kännas helt bekvämt. Men det ska nog lösa sig.

Johannas farfar dog när vi var där uppe, hon var med när han dog, höll hans hand medan livet försvann ur honom, hon har skrivit väldigt fint om det i sin blogg. Därmed fick jag för första, men med all sannolikhet inte sista, gången stifta bekantskap med de för mig helt främmande traditioner som finns kring döden där uppe. Äldre rutiner och seder som vi i de mer urbana delarna av landet till stora delar har rationaliserat bort.

I förväg hade det sagts att det rörde sig om en utbärning, men i efterhand lät Johanna meddela att det mer varit som en hämtning, eller möjligen en blandning av dem båda.

Det som rent konkret hände var att vi åkte till vårdhemmet där Johannas farfar bodde sin sista tid, och nu hade placerats i en öppen kista i sitt rum. Alla samlades först till fika i vårdhemmets allrum, varefter vi förflyttade oss in till hans rum där det sjöngs några psalmer och det lästes bibelstrofer vid kistan. Alla sade därefter sina hej då, och följde sedan kistan som drogs på en vagn till baksidan, där kistan bars in i begravningsfirmans bil av delar av släkten och vårdhemmets personal gemensamt. I sakta mak körde därefter en liten kortege genom byn, med stopp utanför farfars hem för att han skulle få se huset han själv byggt en sista gång.

Turen gick vidare till gravkapellet på kyrkogården strax utanför Vittangi, den ligger vackert i en slänt ned mot älven. Väl framme bars kistan ned i ett förvaringsrum under kapellet, jag var en av de som bar. Ett par ljus stod tända och väntade på varsin sida om platsen där kistan skulle stå, och några följde efter ned, ledda av Tage som absolut ville se vad som var i görningen. Väl nere hos oss som burit stegade han kavat fram till kistan och började klättra upp på den, något som i kombination med att hans morfar då han lyfte bort honom råkade tjonga hans huvud mot rummets låga plåttak så att väggarna skallrade, skänkte en lätt David Lynchig stämning över skeendet, och flera av de närvarande kunde till och med kosta på sig ett hjärtligt skratt.

Jag var väldigt stolt över Tage under ceremonin. När vi först gick in i rummet där hans gammelfarfar låg – eller om det egentligen blir gammelmorfar eftersom det var hans mors farfar, jag vet inte riktigt – blev han lite ledsen och ville vara i famnen, det kändes som att han förstod att människor i rummet var sorgsna, kanske blev han lite rädd när han såg Johannas farmor gråta. Därefter satt han dock snällt i först min och sedan Johannas famn under hela ceremonin, och tittade storögt på de vuxna när de sjöng. När vi gick efter kistan mot vårdhemmets baksida fastnade han visserligen vid ett par tomtar som stod placerade vid en dörr, men det bör föras till protokollet att Tage är mycket förtjust i tomtar.

Det är intressant hur olika vi ser på döden. Eller snarare hur de flesta av oss inte gör det. Innan vi steg in i Johannas farfars rum och jag såg honom ligga där i sin kista, hade jag aldrig tidigare sett en död människa. När vi var tillbaka hemma pratade vi om det där, och Johanna räknade fram att hennes siffra var elva. Och nej, hon har inte jobbat inom vården eller liknande, det rörde sig bara om människor som dött i hennes närhet och vars begravningar eller bärningar eller uthämtningar hon varit på hemma i byn.

Jag kan tycka att det är fint att döden tillåts ta plats. Jag är ovan vid det, men ja, det var på något sätt vackert.

Det här med att ställa krav

Jag skrev om Facebook, deras nya annonser och tidslinjen för ett par dagar sedan i UNT. Och för första gången sedan jag började skriva mina krönikeliknande teknikartiklar för dem har kommentarsfältet vaknat till liv.

Kanske måste skriva saker som folk inte håller med om oftare.

Och på tal om UNT recenserade jag även ”Shame” som har premiär i morgon. Fin film, om man nu kan säga det om en ytterst glåmig skildring av gravt sexmissbruk.

Metajournalistik

Via Fredrik ser jag att tidningen Forbes har gjort ett stort porträtt på Spotifys vd Daniel Ek, och det är ju helt i sin ordning. Men sedan går de ett steg längre och intervjuar intervjuaren om hur det var att intervjua Ek.

Kanske borde jag intervjua mig själv i samma ämne, gjorde ett porträtt på Ek sommaren 2009.

Daniel, hur var det att intervjua Daniel?
– Det var kul, han var en trevlig kille med huvudet på skaft. Vi satt i ett konferensrum i deras kontor nära Stureplan, tror visserligen att de har flyttat sedan dess. De bilder där Ek sitter under Spotifyloggan vid en grön vägg och myser som de flesta medier brukar använda när de skriver om Spotify togs vid vår intervju.

Något särskilt du minns?
– Vi pratade en del om Spotifys brist på social och redaktionell koppling vill jag minnas, jag uttryckte en viss frustration över att det bara fanns några topplistor och en sökruta, inget mer som kunde guida mig till att hitta ny musik. Det tog han ju uppenbarligen till sig, eftersom de nu kopplat ihop sig med Facebook för det sociala och lanserat appar som sköter det redaktionella.

Du tar inte på dig lite väl stora skor när du insinuerar att det är din förtjänst?
– Tror du?

Det räcker nog så.