Daniel Åberg, författare på Daniel Åberg

Minnet är kort, eller möjligen olika.

Pär Lernström jämför i en intervju med TT Spektra sitt nya P3-program ”PP3” med föregångaren ”P3 Populär”:

För mig kommer det aldrig vara viktigt att plocka fram svåra b-sidor från okända skivor.

Jag minns ”P3 Populär” som ett brett program. Men vad vet jag.

Annars då?

Jo tack, jag har en del ångest för att jag inte har hunnit jobba så mycket som jag borde, särskilt med tanke på att jag dumt nog hamstrade på mig mer arbete än under normala arbetsveckor till årets jul- och nyårsveckor. Men det ska väl lösa sig på något sätt.

Kvällsprojektet fixa bloggen får väl sägas ha nått om inte sin slutpunkt så åtminstone sin nöjd så länge-punkt. Jag är inte helt okej med att sidospalten försvinner så fort man sitter framför en skärm med mindre bredd än 1280 punkter (det vill säga på alla mobiler, ipads och netbooks i princip) – den responsiva webben och jag är alltså inte helt kompatibla – men det är väl sådan framtiden ser ut. Det är också därför jag har valt att ha en underskrift direkt under loggan, jag vill att småskärmsbesökare som trillar in ska få den viktigaste infon om mig också utan att behöva scrolla ner till botten av sidan (där sidospalten placeras på mobila enheter).

Nej, nu måste jag ringa och prata e-handel med en plattformsleverantör till en artikel för Internetworld.

Lite rött, lite grått, lite vitt.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag är klar med det nya bloggutseendet, men någorlunda i alla fall. Kommer nog att fortsätta skruva lite här och där den kommande tiden, men ungefär så här är det tänkt.

Funkish? Buggish? Nemas problemish?

Reconstruction time again

Ja, som ni som surfar in här ser så är det lite upp och ner nu, med konstig blogroll till höger och dubbla sidospalter och andra mystifikationer. Det beror på att det är den tiden på året igen, då det gamla sjunges ut och jag dansar det nya in genom att bygga om sajten. Började så sakteliga i går kväll, stångade näsan blodig mot en transparens i det nya tema jag valt som är helt uppåt väggarna mysko, fortsätter väl stångas i kväll är det tänkt.

Hur som helst. Fram tills jag är färdig så kommer det gamla bygget att se lite halvmysko ut. Men sedan blir det fint, lite mer tillbaka till ursprunget av hela anrättningen.

Hittade på tal om inget annat ett fint klipp med skådisarna/musikerna Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Levitt där de sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?” medelst ukulele, vilket ju även (i en annan version) var Morgans bidrag till låtkalendern förra veckan.

Ses snart.

Så långt norrut det går att komma

Vi besökte Sveriges nordligaste – och troligen också nyaste – bokhandel i går när vi åkte in till Kiruna. Utbudet var ur personlig synvinkel till belåtenhet. Johanna har skrivit mer utförligt om besöket hos Bokhora.

På vägen tillbaka, strax efter Svappavaara, var vi blott meter från att krocka med ett par älgar som rusade över vägen vilket var väldigt läskigt.

Men det är en annan historia.

iPadkillen

Ovanligt söt liten filur i topp på Macworlds sajt i detta nu.

Vi tacka dig, herre Gud, du allsvåldige.

Bra med andlig spis när man ska komma i skrivstämning.

——

Är för den delen med och väljer ut årets filmer i dagens UNT. Förordar ”Melancholia”, ”Blue Valentine” och ”Oslo 31 augusti”.

Here we go again

I dag är dagen då jag måste börja ta tag i mina återstående föräldrabokstexter om inte deadlinen ska köra helt i diket. Och eftersom Johannas föräldrar jobbar i dag måste jag dessutom ta tag i det NU när Tage tar sin lunchlur.

Och genast infaller den vanliga matt- och lojheten. Jag är fan inte skapt för skrivande.

Nedslag från en jul (2)

Vi har åkt vidare till Vittangi nu. Tage åker spark med sin morfar och har fått en egen dator. Tillsammans med kassaapparaten han fick av farmor är den nog favoriten bland de nya prylarna.

Soundtrack of my novel #24: Song for the songs

Julafton är här.

Under hela december har det varje dag presenterats en ny låt till soundtracket till ”Vi har redan sagt hej då”, som i och med detta ska stängas igen, läggas till handlingarna och förpassas till arkivet – det finns ju nya böcker att skriva och andra ämnen att dryfta.

Betyder det här att jag aldrig kommer att skriva om roman #2 i den bloggen igen? Knappast. Men jag tänker i alla fall mentalt förpassa romanen till det förflutna, den finns som inbunden (nåväl åtminstone mjukband), e-bok, ljudbok och pocket. Cirkeln är sluten, formaten har ju tagit slut.

Jag kommer att sammanställa låtlistan och publicera den i sin helhet i mellandagarna, och i samband med det skriva lite mer om hur jag tycker att det blev. Men jag kan redan nu berätta att jag är oerhört nöjd med utfallet, och flera gånger under resans gång varit nära tårarna när jag läst de fina motiveringar som kommit in. De har betytt väldigt mycket för mig. Så alla ni som ställde upp – tack!

Och med det sagt återstår endast en sak: Det sista bidraget. Mitt eget. Och det är ”Song for the songs” av The Concretes.

Min motivering:

År 2006 var mitt liv som mest lik Filips tillvaro i ”Vi har redan sagt hej då”. Året före, månaderna innan min första roman ”Dannyboy & kärleken” skulle ges ut, hade jag på grund av att jag var en feg usling kraschat och därefter återigen kraschat något som kanske hade kunnat bli ett fint förhållande om jag hade vågat. På något sätt fick det där dubbelsveket mig att snurra in i en nedåtgående spiral där jag började rusa i motsatt riktning bara tillfälle gavs, så fort en relation brände till, så snar

Nej rättelse – så fort en relation började bli ljummen om jag ska vara ärlig.

Egentligen har jag väl ingen aning om det var det som var orsaken till att allt blev som det blev. Men det var i alla fall därefter det började på allvar.

Våren 2006 gavs The Concretes andra album ”In colour” ut. Det är deras mest kommersiella skiva och den ackompanjerades av påkostade videor och tanken var att de skulle bli stora på riktigt i England och inte bara kreddiga i indiekretsar. Bland puritaner sågs skivan som en sell out, men jag har alltid varit lite för kommersiell för mitt eget bästa och föll pladask. Och allra mest föll jag för albumets sista spår ”Song for the songs”.

Det är inte en låt som på något vis kännetecknar handlingen i ”Vi har redan sagt hej då”, till skillnad från mycket av min favoritmusik går den dessutom i dur och texten är rätt svår att få något grepp om, gränsar nästan till nonsens, vilket väl i och för sig mitt liv kanske var just då också men att hävda att de sakerna skulle ha ett samröre vore en rejäl efterhandskonstruktion.

Så varför då?

Jag minns en av de finaste scenerna från ”Cityakuten”. Seriens centralfigur Mark Greene är döende i cancer och vandrar för sista gången ut från County General där han möter John Carter vid ambulansinfarten. Han ger sin forne medicinstudent och numera kollega en avskedskram, fortsätter att gå men vänder sig tillbaka igen. ”Now you set the tone Carter”, säger Dr Greene innan han vandrar in i tv-historien. ”You set the tone”.

Mitt bidrag till låtkalendern är helt enkelt min favoritlåt från min favoritskiva från det år som verkligen inte var mitt favoritår. Men det var året som formade hur ”Vi har redan sagt hej då” skulle komma att bli.

Och ”Song for the songs” satte tonen.

——

He has a voice you can’t stop listening to
’cause it touches like a lover
Then the strings come in and ask you not to mind
As he says farewell to caroline

I loved a crazy man from mexico
Because he managed to get all
The questions wrong
But the daughter of a summer month in black
She got her heart broken really, really bad

Then there’s the couple with the marching band
The wife she really wanted out
And the horns were shining brighter than the lights
As she was pleading, then leaving for the night

This is for the songs
The songs we had to love

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
”The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
”It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
”Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
”Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
”Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
”Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
”Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
”Creep” av Radiohead (Jeanette ”Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
”The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
”Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
”Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
”The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
”Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
”Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin Berg, Enbokcirkelföralla)
”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
”What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)

Soundtrack of my novel #23: What are you doing New Year’s Eve?

Utan min vän Morgan Sturesson skulle ”Vi har redan sagt hej då” aldrig ha blivit av. Eller – det skulle den kanske på något sätt, någon gång, någonstans – men under de år då romanen skrevs var han tveklöst den som närmast daglig basis fick höra mig beklaga mig över tillvarons och relationernas förjävlighet och förgänglighet. Lägg därefter till faktumet att han en gång i tidernas begynnelse, eller åtminstone våren 2000, startade det handelsbolag tillsammans med mig som senare skulle transformeras till vårt lilla anspråkslösa bokförlag Sockerförlaget som även kom att bli romanens första hem, och ni har en person som varit en väldigt viktigt del i att färden nådde sitt mål.

Så på den näst sista dagen i den här underbart spretiga låtkalenderns tillblivelse är det alltså Morgan, som förutom att vara hotshot på SF Bio även driver löparbloggen 400 dagar, som står för bidraget. Han har valt ”What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix).

Morgans motivering:

Det är knappast en hemlighet att handlingen i ”Vi har redan sagt hej då” kulminerar på nyårsaftonens tolvslag. ”Jakten på det perfekta nyårsfirandet är till sitt väsen nästan identiskt med jakten på den perfekta partnern” resonerar huvudpersonen Filip strax innan han släpas från den ena nyårsfesten till den andra samtidigt som han helst vill vara med någon annan, någon annanstans.

På någon av de här festerna kanske någon fått för sig att slänga på en julskiva från föregående år med ommixade klassiker, så kanske ackompanjeras huvudpersonens tankar av att Ella Fitzgerald sjunger ”What are you doing New Year’s Eve?”.

——

Wonder whose arms will hold you good and tight
When it’s exactly twelve o’clock that night
Maybe it’s much too early in the game
Ah, but I thought I’d ask you just the same
What are you doing New Year’s Eve

Maybe I’m crazy to suppose
I’d ever be the one you chose
Out of a thousand invitations you’d receive
Ah, but in case I stand one little chance
Here comes the jackpot question in advance
What are you doing New Year’s Eve?

Soundtrack of my novel #22: Farväl Gullmarsplan

Jag träffade Eric Rosén en hel del under de år då jag skrev ”Vi har redan sagt hej då”. Det var mestadels på barer i Sofoområdet – Nada, Pet Sounds och andra små vattenhål i trakterna kring och på Skånegatan. Jag håller det som troligt att någon av de scener i romanen som utspelar sig i barmiljö tonsatts av Eric, han spelade ofta skivor främst på Nada och även om Filip i romanens fiktion endast en gång besöker Sofokvarteren (med ödesdigert resultat), så säger det inget om hur verkligheten såg ut.

Att han nu är med och lägger musik även på slutresultatet känns därför väldigt fint.

I dag är Eric nyhetschef på Nyheter 24. Han driver även en fin (om än numera rätt sporadiskt uppdaterad) blogg, samt twittrar under namnet @detljuvalivet. Och han har valt låten ”Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak.

Erics motivering:

Det finns ett tillstånd Filip befinner sig i som träffar mig väldigt mycket, ett tillstånd jag befunnit mig i alldeles nyss, eller kanske i någon mån befinner mig i fortfarande. Det finns en inställning han har till hela kille-tjej-krogen-psykologin som också träffar mig väldigt tydligt i hur jag en gång upplevde det där. Dessutom återkommer Gullmarsplan som geografisk plats i såväl Filips fiktiva liv som i mitt verkliga som i låten som jag väljer.

Slår man ihop Alexis Weaks ”Farväl Gullmarsplan”, från precis det år då ”Vi har redan sagt hej då” utspelar sig, med precis de delar jag relaterar till i boken och dividerar med två, då hamnar man ungefär i den känsla jag får när jag läser romanen.