Författare: Daniel Åberg

Hundra dagar senare

Den här #blogg100-utmaningen som jag deltog i har nått vägs ände. Fredrik, som tog initiativet, har sammanfattat sina erfarenheter i ett inlägg.

Själv misslyckades jag skriva inlägg tre av de hundra dagarna, lördagar varje gång. Längre tillbaka i mitt bloggande, innan jag blev familjefar, var lördagar och söndagar dagar då jag ofta lade ut långa inlägg, texter jag skrev när jag vaknade en smula bakfull om helgmorgnarna. Eftersom Tage sällan vaknar senare än halv sex om morgnarna och heller inte har vett att fatta det här med helg=sovmorgon, finns det inte så mycket tid för det längre nu, vare sig bakfyllan eller skrivandet.

Min egen slutsats? Jag håller med Fredrik, konstant bloggande höjer kvaliteten överlag och sporrar till nya inlägg. Och jag ska försöka hålla i och åtminstone blogga fem gånger i veckan. Tiden då jag aldrig missade att blogga en dag kommer nog aldrig åter, men de kan ju minimeras i alla fall.

 

Elva frågor och svar

Jag har inte bara fått en, utan två sådana här elvafrågesutmaningar nu. Vi tar dem i den ordning de kom, först ut är alltså frågorna från min hustru:

1. Om du vore en bil, vilket märke/modell och varför?
Jag är ju en rätt trygg person till min natur, så det vore ju nära till hands att säga Volvo. Men jag har ju kommit att uppskatta Tyskland allt mer på senare år, så jag väljer att vara en Audi A6. Trygg och säker, men lite mer exklusiv än en svensk standardmodell.

2. Vilken radiokanal är din favorit?
P1 och P4. P1 är den kanal som alltid är inställd hemma, men ibland rattar jag över till P4 och lyssnar på Radiosporten. Tidigare stod alltid radion på i köket när jag rumsterade om där, men nu är det oftast bara när vi äter frukost den står på, när jag diskar eller städar undan (och oftast är ensam i köket) lyssnar jag i allt högre utsträckning på ljudböcker eller podcaster.

3. Hur många par skor äger du?
Alldeles för få, jag har aldrig varit särskilt intresserad av att köpa kläder (och skor) och det har blivit än mindre fokus på det sedan Tage föddes. Men jag ska faktiskt gå och köpa ett par nya sneakers i dag för att hälsa våren välkommen tänkte jag. Hm, förr åkte jag till Uppsala, drack sprit och sjöng om ungdomens lyckliga dar denna speciella dag, nu köper jag skor i stället.

4. Vilken sajt är den första du surfar in på när du går in på internet?
Jag öppnar allt mer sällan webbläsaren med avsikt att gå till någon speciell sajt. Däremot använder jag mina Facebook, rss- samt Twitterappar för att scanna av flödena någorlunda konstant. Twitter är den av de tre jag prioriterar ner när jag känner att jag inte har tid.

5. Prenumererar du på någon morgontidning?
Ja, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Plus att jag även har DN:s nya ”digitala paket” och därmed betalar ytterligare 29 kronor i månaden för att få tillgång främst till iPadversionen.

6. Har du röstat i alla val du varit röstberättigad i?
Skamligt nog inte. Trots att jag var en av få i min närhet som propagerade för att Sverige skulle gå med i EU (jag omgavs på den tiden av väldigt många inte utan mitt snus-personer) så blev det av någon anledning aldrig av att jag gick och röstade i folkomröstningen om EU 1994. Därefter har jag dock alltid röstat, även i EU- och kyrkovalen, tills jag gick ur Svenska kyrkan.

7. Är gardiner egentligen nödvändigt?
Nej, men jag har svårt att se hur en fin gardin i ett fönster skulle kunna skada upplevelsen av ett rum.

8. Är du bra på att passa tider?
Jag var tveklöst bättre på det innan Tage föddes, men i grunden skulle jag säga ja. Jag uppfattar mig själv som en tidsrealist.

9. Vad känner du för Facebook?
Jag gillar Facebook, det är ett bra verktyg som knyter ihop dåtid med nutid och gör avstånden mellan människor mindre.

10. Vilken är din favoritsport på tv?
Hm. Jag vet faktiskt inte. Det har med åren kommit att bli så att jag nästan bara ser sport på tv i samband med stora mästerskap. Men då är jag väl som de flesta, jag hejar fram de blågula oavsett sport. Aldrig har jag väl följt ett svenskt landslags fram- och motgångar så intensivt som när jag befann mig i Kambodja under fotbolls-VM 2002 dock. Förlusten mot Senegal i åttondelen kan jag fortfarande må illa av.

11. Vilken var den senaste boken du läste?
När vi var i Vittangi över påsk avslutade jag en bok vill jag minnas, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vilken det var. Sedan dess har jag läst Roslund & Hellströms ”Två soldater”, en hiskeligt tjock volym jag inte tagit mig igenom än. Nu ska jag dock lägga den åt sidan ett tag och ta mig an Kirsten Jacobsens intervjubok med Henning Mankell, som jag ska recensera för UNT.

Och nu är jag en sådan där dålig bloggkedjeperson och skickar inte utmaningen vidare. Jag måste ju gå och köpa skor!

Huvudet på spiken

Veckans Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren innehåller lite för mycket självigenkänning än vad som är nyttigt.

Fast hemma hos oss ser det i och för sig ofta ut ungefär exakt så där, plus att tv:n rullar Pippi-avsnittet ”Pippis jul” för 385:e gången. Tage älskar det avsnittet.

Lite om den här mediegeggan

Andreas Ekström skriver intressant om mediegeggan i dag, och exemplifierar hur trådarna vindlar sig genom kulturmedielandskapet. Jag känner igen ganska mycket av det där, och måste säga att jag förvånas över en del av de exempel han tar upp, jag skulle nog inte ha tackat ja till något av de recensionsuppdrag han nämner.

Med det vill jag inte säga att jag är felfri, det är i det närmaste omöjligt att vara en total solitär och stå helt fri från bekantskapsband i den här lilla världen. Men jag gör mitt bästa, sedan jag började recensera böcker i fjol har jag tackat nej till tre-fyra titlar på grund av att jag känt att det finns risk för jäv, eller åtminstone beskyllelse om jäv, eftersom jag på något sätt känt eller varit bekant med författaren i fråga.

Här i bloggen? Nej, här finns inga etiska regler gällande sådant, även om jag nog tycker att jag är rätt noga med att ange huruvida jag känner folk jag skriver om.

Skulle jag ha recenserat Andreas Ekströms och Johanna Koljonens bok ”Främling” om jag fått en förfrågan? Nej. Johanna Koljonen har jag visserligen bara hälsat på på någon fest en eller två gånger (hos Julia har jag för mig) så där ser jag inget direkt problem, men Andreas Ekström är jag tveklöst på tjena hur är det och mår barnen bra-nivå med, även om jag inte skulle säga att vi känner varandra.

Ja, dessutom var jag ju oense med honom gällande Google ett antal gånger under 2009 och kommenterade friskt i hans blogg. Bara det diskvalificerar mig, tycker jag.

Det jag är rädd för

Jag har skrivit ett kapitel om mobbning till vår kommande bok, men jag tror jag väntar med att utveckla det resonemanget, har ju redan publicerat ett kapitel här i bloggen tidigare.

Men alltså. Det här med mobbning när man har egna barn. Jag läser Mats Jonssons krönika i veckans Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, ser på Tage där han sitter på andra sidan matbordet och mumsar rostbröd i godan ro, fruktar framtiden och känner ett hugg i magen av en art jag aldrig tidigare upplevt.

Klart killen ska ha pengar att dricka öl för

Jösses vad mycket jobb jag har just nu. Ett kärt bekymmer så klart, men när det kombineras med arbetsdagar som faller bort när tänder spricker i tusen bitar, städvecka på dagis och en allmän oförmåga att disponera min tid på ett smart sätt, blir det en smula stressigt.

Men vad fasiken, det ska bli bra det här, det är ju roliga grejer jag sysslar med.

Nya numret av Svensk Bokhandel verkar för den delen innehålla mycket spännande, har inte hunnit kolla in mer än det som ligger uppe på webben ännu. Här är artikeln om iTunes och e-böckerna, som jag pratade lite med dem om förra veckan, även om jag inte hamnade i den slutliga texten.

Avslutningen på artikeln är för den delen helt fantastisk, om rumänen Petre Banu som bor i Kanada och byggt upp ett litet förlagsimperium i det tysta där han skapar e-böcker av titlar som upphovsrätten gått ut på och säljer dem för lägsta tillåtna pris i iTunes. Det är bara en sidoverksamhet, inget jag kan leva på. Men det betalar mina ölräkningar.

Fantastiskt.

Tanden sprack från kant till kant

Hm. Nedanstående blogginlägg skrev jag i går kväll, men jag glömde visst bort att trycka på publicera-knappen. Tyckte väl att det var lite konstigt att ingen kommenterat och sagt Stackars Tage!

De ringde från dagis vid tiotiden i morse, Tage hade råkat hamna i vägen för en framrusande trehjuling och fallit i backen med munnen rätt mot kanten på den hink han vid tillfället gick och bar på. En rejäl fläskläpp, skrapad kind och vänstra framtanden splittrad i bitar blev resultatet, även om tanden fortfarande hängde kvar i gommen.

Vi fick en akuttid hos vår lokala Folktandvård, där tanden bedömdes bortom all räddning så tidigt i morgon bitti ska vi till barntandvårdsspecialisterna på Eastmaninstitutet i Vasastan för att få den borttagen.

Jag har sällan varit så stolt över Tage som i dag. Trots att han gått runt med en demolerad tand hela dagen har han hållit humöret uppe. Inte en tår har rullat nedför hans kind, och när vi kom hem från tandläkaren och jag gjorde lunch åt honom – potatismos och varmkorv – avbröt han visserligen ätandet flera gånger för att säga ”ajajaj” och peka mot munnen, men han åt nästan hela sin portion. Under eftermiddagen har han pratat väldigt mycket om ”kykeln köra på”, varvat med ”tanden bort”. Och ja, det summerar väl dagens händelser rätt väl.

Samtidigt som jag känner mig stolt över hans tapperhet, har jag själv gått runt och känt mig skärrad och medtagen hela dagen. För en tand! En mjölktand därtill!

Vad som skulle hända med mitt sinne om han någon gång blev skadad på allvar vågar jag knappt föreställa mig.

I dag, torsdag eftermiddag, är tanden historia, ett minne blott hos såväl Tage som hans föräldrar. Dock finns den sparad i ett litet grönt skattskrin som vi fick med oss från tandläkaren för framtida tandféer. Tage är någorlunda återställd från bedövningar och eländigheter, och verkar tycka att det är rätt tråkigt att han i dag är ordinerad vila och inomhusliv.

Att han kommer att ha en glugg i sitt leende tills den dag hans riktiga tand behagar växa ut om en tre-fyra år, är han ännu lyckligt omedveten om.

Livet på ett kylskåp

Jag la in en beställning hos tjänsten Stickygram förra veckan, ville testa hur resultatet skulle bli. I dag anlände de med posten. Och det blev fint!

För 15 dollar får man nio små kylskåpsmagneter i brevlådan. Stickygram kopplas till ens Instagramkonto, så det är alltså bara bilder därifrån som man kan välja. Men det räcker ju och blir över, skulle ju ändå aldrig vilja beställa kylskåpsmagneter med något annat än Tagemotiv.

Fight club

Åter i Stockholm från Vittangi. Trehundra artiklar att skriva lördag-söndag. Eller åtminstone fyra. Och så har vi städhelg på dagis.

Tage har för den delen fått för sig att det är okej att sparka och slå sin pappa, bara han kramar mig efteråt. Lite småcharmigt på något sätt, åtminstone så länge utövaren av vålsyttringarna bara är två år gammal.

Rätt ska vara rätt

Oops.

Jag bloggade tidigare i år om mina försäljningssiffror av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes store fram till och med början av februari. Så hörde Svensk Bokhandel av sig tidigare i dag och frågade om jag fått några uppdaterade siffror, och jag började rota i någon sorts databasfil som går att ladda ner från tjänsten Smashwords som jag ju använt för att publicera boken där. Och det visar sig att jag gjort fel när jag plussat ihop kolumnerna för de olika månaderna och åren.

Så, här följer en rättelse:

Jag har inte sålt 243 exemplar fram till i början av februari som jag tidigare angivit. Jag har, till och med den sista mars 2012, sålt 164 exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” i Apples bokbutik. Det är fortfarande mer än vad den sålt totalt i andra butiker som e-bok, men inte betydligt mer som jag skrev i förra inlägget.

Apple verkar för den delen ha fått ordning på butiken så till vida att de titlar som står under puffen ”Böcker på svenska” nu faktiskt är just det (tidigare var de danska). Av de 441 titlar som totalt listas bland svenska köpesböcker är min den 15:e mest sålda genom tiderna. Inte så tokigt.